Upproret i Turkiet mot diktatorn fortsätter

Upproret som började i slutet på maj i Istanbul har nu spridit sig över hela Turkiet med krav på AKP: s avgång. AKP regeringen med Erdoğan i spetsen har varit säkra på att kunna behålla makten i all evighet och har redan från första början fått stöd från olika imperialistiska makter i utbyte mot att främja deras intressen i östern.

Att AKP regimen i senaste valet lyckades få 50 procent tycktes i dess egna ögon spegla folkets samtycke, men var i själva verket resultatet av ett val mellan icke-alternativ. Regimen missbedömde de politiska förhållandena i landet och ansåg det vara fritt fram att kränka de sekulära förhållandena och kulturen och steg för steg införa en religiös diktatur – men de fick folket emot sig.
I skrivande stund har upproret pågått i snart 20 dagar, men regeringen vägrar konsekvent att erkänna det som riktat mot AKP; Erdogan förkastar tvärtemot upproret i förnedrande ordalag som saknande demokratisk legitimitet och organiserat av nationsfientliga grupperingar. Samtidigt spelar regimen dubbelt och hävdar å ena sidan att den hörsammat folkets krav, å andra sidan att upproret är att betrakta som marginellt och att de föresatta planerna skall genomföras.

Dessutom tvingar man arbetarna i de AKP-kontrollerade kommunerna, med hot om uppsägning, att medverka i demonstrationer till stöd för regeringen, samtidigt som man gör allt för att utmåla folkets verkliga demonstrationer som icke-demokratiska, anarkistiska och samhällsfarliga. Att provokativt och brutalt slå ner det folkliga missnöjets manifestationer och med tvångsmakt och falsk propaganda mobilisera det icke politiskt medvetna folkskikten mot sina politiska motståndare är en strategi som hämtad från Hitlers maktövertagandet i Tyskland 1933.

Under söndagen den 16:e juni samlade Erdogan sitt parti i Ankara och tvingade hela kommunikations- och trafikväsendet att transportera AKP anhängare till samlingsplatserna, samtidigt som polispatruller angrep de regimkritiska demonstrationerna och skadade, sårade och dödade deltagare. Erdogan erkänner dock inget ansvar för sina barbariska metoder utan kallar istället motståndarna för provokatörer och förrädare.

Klockan 17 gav han i sitt tal order om att Gezi parken skall tömmas med tvång och med de medel som behövs, varefter tiotusen poliser med vattenkanoner och tårgasgevär kastade sig över de fredliga demonstranterna – återigen resulterande i hundratals skadade, varav flertalet allvarligt, och sju döda.

Men Erdogans lögner och terror kan inte dölja det faktum att upproret är ett resultat av AKP-regimens egna politik. En politik som drivit landet ner i ett kaotisk, outhärdligt tillstånd lydande monopolkapitalets imperialistiska och folkfientliga intressen. Demonstrationerna har tvärtemot ökat i omfattning och nu spridit sig till fem stora städer och två av de tre stora fackliga organisationerna, DISK och KESK utlyste från och med den 17:e en landsomfattande strejk till stöd för de folkliga protesterna. Regimen vägrade dock erkänna även de fackliga stöddemonstrationerna och hindrade dem med våld och sabotage från att kunna mobilisera sig.

De brutala attackerna till trots fortsätter dock hundratals tappra kämpar att återvända till Taksim-torget och även om regimens barbariska polisstyrkor för ögonblicket lyckats skingra de största mobiliseringarna fortsätter kampen under olika former över hela landet.

Det är svårt att sia om vad som kommer hända den närmsta tiden, men upproret lever och det blir alltmer tydligt att AKP inte kommer att kunna behålla makten, vilket vore ett nederlag för imperialismen i hela regionen och en seger för dess motståndare. När regimen faller står ännu inte klart, men dess dagar är säkerligen räknade. Enade med de revolutionära krafterna kommer folket att segra!

Ali Kinali
Jonas Hellberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.