Lundbergs hälsning till FVF:s kongress

Lars Lundberg.

På den Fackliga Världsfederationens, FVF (på engelska WFTU) 17:e kongress som pågår i Sydafrika träffas fackliga ledare från hela världen för att summera och fatta beslut om den kommande verksamheten.

Den avslutande perioden har för FVF varit en mycket framgångsrik kongressperiod. Vid den 16:e kongressen som ägde rum i Aten 2012 kunde kongressen notera att medlemstalet uppgick till 70 miljoner medlemmar, vid den 17:e kongressen har medlemstalet stigit till 92 miljoner medlemmar. Senaste medlemstillskottet kommer bland annat från Brasiliens motsvarighet till vårt LO samt från den Palestinska fackliga centralorganisationen som anslutit sig till den klassorienterade och demokratiska Fackliga Världsfederationen.

På kongressen finns också en svensk delegation som deltar som observatörer och inbjudna av FVF:s generalsekreterare George Mavriko. Som svensk delegationsledare fungerar Lars Lundberg. Vi publicerar hans hälsning till kongressen:

Kamrater, kongressdelegater och presidium,
Låt mig först å den svenska delegationens vägnar framföra vårt varma tack till den Fackliga Världsfederationens ledning och dess generalsekreterare George Mavriko för erbjudandet att närvara på denna storslagna kongress. En kongress som samlar världens alla arbetare till rådslag på en strikt klassmässig och demokratisk grund för att dels lära av de gångna årens framsteg och misslyckanden men än viktigare att besluta om de kommande årens verksamhet för att åstadkomma en värld fri från kapitalismens barbari och förtryck.

Än en gång. Tack för att vi blivit inbjudna till den 17:e världskongressen. Vi i den svenska delegationen vill även ta tillfället i akt att tacka Sydafrikas alla arbetare och dess fackliga organisation COSATU som stod i spetsen och möjliggjorde att det vidriga och förhatliga apartheidsystemet blev förpassat till historiens skräphög. Det är naturligtvis ingen slump att WFTU:s 17:e kongress hålls just här i Sydafrika. Vi vill även till alla fackliga medlemmar i Vietnam framföra vår stora beundran och tack till Er då ni som första land lyckades besegra USA-imperialismen och dess krigsmaskin. En storslagen seger för världens alla arbetare och fackliga medlemmar.

Kamrater,
Det finns få länder i världen där ekonomin är så monopoliserad som den svenska. Allt som produceras, säljs och levereras ägs och kontrolleras av 15 familjer i Sverige, detta gäller inte bara industriproduktion utan det gäller även utbildning och hälsovård då den numera till stor del är privatiserad. Dessa 15 familjer kontrollerar ungefär ett börsvärde motsvarande 400 miljarder Euro vilket motsvarar Sveriges BNP 2015.

Låt mig nämna de 4 viktigaste familjerna, ni känner alla till dem och deras verksamhet. Familjen Wallenberg är den största och viktigaste ägarfamiljen. De kontrollerar företag som ni alla mött och känner till. De viktigaste är Asea Brown Boweri, Atlas Copco, Astra Zeneca, Electrolux/Husqvarna, Investor, Ericsson, Aleris, Stora Enso, SKF, SAAB samt SEB-banken.

Fredrik Lundberg som via Lundbergföretagen kontrollerar företag som Holmen (skogskoncern), Hufvudstaden (fastighetsbolag), Sandvik, Skanska, NCC, SSAB (järnverk), Volvo lastvagnar och Handelsbanken.

Familjen Kamprad är känd över hela världen med sitt möbel- och inredningsföretag IKEA. De har verksamhet över hela världen. Det som är värt att notera när det gäller IKEA är att det inte är ett börsnoterat företag utan det drivs som en stiftelse. Skillnaden mellan ett börsnoterat företag och en stiftelse är att ett börsbolag genom lag är tvingat att öppet redovisa sina årsberättelser däremot behöver en stiftelse aldrig offentligt redovisa sin verksamhet.

Vad vi vet är att företagets ägare Ingvar Kamprad är en av världens 20 rikaste män. Familjen Bonnier äger och kontrollerar i stort sett allt som har med media att göra i Sverige. Man äger nästan alla dags-, vecko- och månadstidningar. Man kontrollerar all förlagsverksamhet samt all distribution av böcker. Man äger alla biografer i Sverige samt att man även äger Svensk Filmindustri. Genom detta bestämmer familjen vad som skall visas på de svenska biograferna samt vilka filmer som skall spelas in. Man äger också de flesta TV- och radiokanaler förutom Public Service som finns i Sverige.

Detta är den verklighet de svenska arbetarna lever under och präglar naturligtvis all facklig verksamhet i Sverige. Dessvärre så tillhör den svenska fackliga huvudorganisationen LO (Landsorganisationen) den av CIA skapade ITUC. Detta innebär att den svenska fackliga huvudorganisationen ser som sin huvuduppgift att samarbeta med företag och regeringen för att värna kapitalismen och dess framtid.

Detta i sin tur innebär att Svenska LO tillsammans med de svenska internationella monopolföretagen tecknat ett fackligt huvudavtal. Detta avtal kallas Industriavtalet.

Avtalet kom till 1997 mellan industriföretagen och LO. Avtalstexten innehåller 2 delar. I den första delen av avtalstexten slås det fast att avtalets uppgift är att stärka industrins internationella konkurrenskraft. Enkelt uttryckt betyder det att avtalet skall garantera aktieägarnas profiter, det vill säga parasiternas arbetsfria inkomster.

I avtalets andra del som behandlar förhandlingsordningen står det att Industriavtalet skall vara normgivande för den övriga svenska arbetsmarknaden. I praktiken innebär det att inga andra fackförbund får teckna kollektivavtal som överstiger de nivåer som Industriavtalet anger.

Detta avtal hänger som alla förstår som en våt filt över den svenska arbetarklassen och har naturligtvis skapat starka motsättningar mellan de 14 yrkesförbund som organiserar den svenska arbetarklassen. Industriavtalets främsta beskyddare på den svenska arbetsmarknaden är tyvärr Metallindustriarbetareförbundet som organiserar medlemmarna i gruvor, järnverk och den lätta verkstadsindustrin. Svenska IF Metall är tyvärr Sveriges största och mest reaktionära industriförbund. Dess motpol kan sägas vara mitt eget förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Vi erkänner inte Industriavtalets normgivande roll. Det innebär att vi inte bara har att ta strid med våra arbetsköpare utan även inom den fackliga rörelsen.

Så kan det bara bli om man har fackliga organisationer som inte bedriver en korrekt och klassmässig politik.

Detta visade sig mycket tydligt i den avtalsrörelse vi hade våren 2016. När vi hade tagit ut våra medlemmar i strejk för ett nytt kollektivavtal blev vi uppmanade av LO:s ordförande och de svenska arbetsköparnas ordförande i ett offentligt och gemensamt uttalande att genast lägga ned strejken och acceptera industriavtalets norm.

En begäran vi inte brydde oss om utan fullföljde strejken till seger.

Kamrater fackföreningsmedlemmar från hela världen!

Jag kan också med glädje och stolthet berätta att vi i samband med WFTU:s generalsekreterare George Mavrikos besök i Sverige 3-6 juni 2016 bildade organisationen WFTU:s vänner i Sverige. Vi är ett antal fackliga medlemmar från olika förbund vars målsättning är att lägga grunden för WFTU:s verksamhet i Sverige och övriga Norden. Vi har alla insett att enda möjligheten för arbetarklassen att föra en framgångsrik kamp mot kapitalismens barbari är en klassorienterad och demokratisk fackföreningsrörelse.

Än en gång kamrater.

Tack för att vi fått möjlighet att närvara på denna storslagna kongress.
Tack för att Ni lyssnat.

Lars Lundberg, Sverige

Dela:

1 Comment

  1. kjell bygdén

    2016-10-07 at 13:07

    Ett alldeles utomordentligt, genomlysande och informativt tal! Banne mig, bland det bästa som någonsin skrivits kring det svenska klassamhällets uppbyggnad och detaljer dito, i reformismens organiseringen och förräderi gentemot arbetarklassen.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *