Salafismen – en reaktionär politik

Sannolikt har salafistiska grupper både i Malmö och i resten av landet haft en stor utbredning och haft sin rekryteringsbas bland Sveriges miljonprogramsområden, där man oftast medvetet förlagt rekryteringen utanför moskéer. 2014 uppskattade man att det fanns sammanlagt 80 svenska salafister nere i Syrien som deltog i IS/Deash krig och från och med 2015 ökade antalet stridande till 150-180 personer enligt brittiska tidningen Telegraph.

Men låt oss först reda ut lite vad salafismen är för något och hur den här rörelsen kom till. Man har varit framgångsrik med sin rekrytering både i Sverige och utomlands. Men för att sammanfatta salafismens historia kort, måste vi gå bakåt några hundra år i tiden. I Tariq Alis bok ”Fundamentalisternas kamp” sammanfattas det på ett väldigt bra sätt:

”Från och med 1500-talet hade Arabiska halvön och ”Bördiga halvmånen” stått under det osmanska väldets överhöghet. Kairo, Bagdad, Jerusalem och Damaskus blev osmanskarabiska städer, styrda av en byråkrati som utnämnts av Istanbul. Stammarna både hatade och utnyttjade denna brist på kontroll. Rivaliteten mellan stammarna växte snabbt. Det var i detta sammanhang som uppkomsten av en ny väckelsesekt förebådade förändringar i regionen. Dess inspiratör var Muhammad ibn Abdul Wahhab (1703-1792), son till en lokal teolog, född i den lilla och relativt välmående oasstaden Uyayna. Muhammads far Abdul Wahhab försvarade en ultraortodox tolkning av den muslimska rätten från 700-talet. Trött på att sköta dadelpalmer och vakta boskap började hans unge son predika i trakten och kräva en återgång till gamla tiders ”rena tro”. Han vände sig mot dyrkan av profeten Muhammed, fördömde muslimer som bad vid helgonaltaren, kritiserade seden att utmärka gravar, betonade ”den ende Gudens enhet” och fördömde alla icke-sunni – och även vissa sunnigrupper (inklusive sultanen-kalifen i Istanbul) som kättare och hycklare. Allt detta utgjorde ett politiskt-religiöst försvar för en ultrasekteristisk jihad mot andra muslimer, särskilt ”shiakättarna” men också det osmanska väldet. I sig skulle Ibn Wahhabs uppfattningar ha varit harmlösa. Det var hans sociala föreskrifter – däribland tron på muslimska fysiska bestraffningar: kravet att äktenskapsbrytare skulle stenas till döds, amputationer på tjuvar och offentliga avrättningar av brottslingar – som skapade verkliga problem 1740. Under de följande fyra åren reste Ibn Wahhab runt i regionen och besökte Basra och Damaskus för att med egna ögon se den slapphet och löslighet som osmanerna hade infört i islam. Därmed lades grunden för en politisk och konfessionell intimitet som skulle komma att forma halvöns politik. Denna kombination av religiös fanatism, militär hänsynslöshet, politisk bovaktighet och tvångsgifte av kvinnor för att befästa förbund var grundstenen för den dynasti som idag styr Saudiarabien. 1792 hade de saudiska wahhabitstyrkorna övervunnit grannhärskarnas motstånd och lagt städerna Riyadh, Kharj och Qasim under sig.

[…]

Under senare hälften av 1950 och 1960-talet blev Mellanöstern ett skådespel mellan en kamp mellan de traditionellt styrda monarkierna som var starkt finansierade av de västeuropiska kolonialmakterna och sekulära panarabiska socialister som leddes av den egyptiske generalen Nasser vars syfte var att nationalisera och förstatliga landets industrier som växte i allt snabbare takt på arabiska kontinenten som en motreaktion till koloniseringen. Parallellt med den här kampen fanns också en tredje kraft, de islamistiska salafisterna som utgjorde en viktig kraft genom bekämpandet av panarabiska socialistiska krafter. Genom att omfamna panislamismen som ideologi hade flera av dessa grupper såsom till exempel Muslimska brödraskapet en gränsöverskridande lojalitet med Saudiarabien. Denna gränsöverskridande lojalitet resulterade i att man under 1960-talet skickade ner många medlemmar till Saudiarabien för att utbilda dem till religiösa lärare. Här fick de också en fristad att vistas i eftersom Muslimska brödarskapet var förbjudna i Egypten vid den här tiden. Salafismen som politisk ideologi spreds genom sitt lärande i Saudiarabien vidare över hela den arabiska kontinenten. När Saudiarabiens utrikespolitiska oro lättade 1970 med Nassers död så har sedan 1970-talet Saudiarabien varit en globalt aktivt med att missionera för sin speciella tolkning av islam. Detta har oftast tagit sig form i aggressiva uttryck i så kallad wahhabism eller salafism. Salafismen som även kallas wahhabism, är uppdelad i två huvudgrupper. Den första, som är statsreligion i Saudiarabien är kvietistisk och stödjer det saudiska kungahuset ideologiskt. Den andra gruppen är militant och har som mål att störta inte bara den saudiska monarkin utan alla regeringar i alla muslimska länder och ersätta dem med ett världsomspännande kalifat, det vill säga en religiös diktatur. Idag beräknar man att terrororganisationen Islamiska staten ” Daesh” som är de ivrigaste och mest rabiata förespråkarna för salafismen har inflyttande i många regioner både i Afrika och Asien.”

I Sverige har de saudiska pengarna varit till för att finansiera moskébyggen. Flertal moskéer har bland annat finansierats av Saudiarabien och den saudiska missionen har varit framgångsrik på att rekrytera nya röster i Sverige och i andra europeiska länder. Salafisternas rekryteringsmål är att man oftast målar upp en bild att ungdomarna lider av en identitetskris som gör dem osäkra på vilka individer de är. En identitetskris av det här slaget leder oftast till det blir svårt att identifiera sig med familjens kulturella- och religiösa värderingar och samtidigt inte känner sig riktigt hemma i ett liberalt och sekulärt samfund. (Samma mekanismer använder också högerextremister sig av för locka till sig ungdomar. ) För en växande skara av ungdomar blir lösningen på dessa svårigheter att söka sig till islamistiska grupper och nätverk där de finner en stark religiös- och social gemenskap. Under senare år har en växande skara ungdomar upptäckt den religiösa inriktningen jihadismen. Många jihad-grupper i Syrien är redo att betala för att unga jihadister i Europa ska åka ner till Syrien för slåss för sitt kalifat.

Hur ska vi som kommunister ställa oss till salafismens läror och islamismen som tragiskt i viss mån även påverkar proletariatet?

Det är viktigt att vi kommunister förstår sig på att såna här reaktionära grupper har stort sett alltid vuxit som svampar ur jorden där den sociala misären är som störst. Vi måste ständigt utgå ifrån ett sammanhang som genomsyras av klassmedvetenhet vilken syftar till att undanröja religionens sociala rötter och förstår sig på problemet – något som totalt saknas idag i svensk politik. För att bekämpa religionen måste man både förstå och förklara religionens materialistiska ursprung samt få förståelse för hur dessa reaktionära vaneförställningar som till exempel salafistiska grupperingar tolkas bland massorna. Kampen mot religionen får inte begränsa sig till, eller reduceras till en idealistisk ideologisk ståndpunkt i det avseendet som genomsyras till renodlat liberalism (till exempel vad folkpartister och sverigedemokrater hänvisar till). 

Lenin förklarade att man ”måste bekämpa religionen. Detta är hela materialismens och följaktligen också marxismens ABC.” Han fortsatte:

”I de moderna kapitalistiska länderna är dessa rötter huvudsakligen av social natur. Religionens djupaste rot är idag det sociala förtrycket av de arbetande massorna, deras till synes fullständiga hjälplöshet inför de blinda krafterna i kapitalismen, vilken dagligen och stundligen utsätter arbetarna i gemen för de mest fruktansvärda lidanden och de mest avskyvärda kval i tusen gånger större omfattning än alla sådana exceptionella händelser som krig, jordbävningar med mera.”

För att sammanfatta när Lenin citerar Marx och Engels så är det på grund av det faktum att religionen har djupa rötter i det kapitalistiska förtrycket, det kommer inte att försvinna förrän människorna helt övervinner sitt förtryck. Lenin skriver i attityden hos arbetarpartiet till religionen:

”Ingen upplysningsbroschyr kan etsa bort religionen ur de i den kapitalistiska grottekvarnen förtrampade massorna, som är utelämnade åt kapitalismens blinda, förstörande krafter, så länge de inte själva lärt sig att enat, organiserat, planmässigt och medvetet kämpa mot denna rot till religionen, mot kapitalets herravälde i alla dess former.”

Manne Nilsson

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *