Det kommunistiska partiet återupprättades 1977

Partistyrelsen för Arbetarpartiet Kommunisterna, av rikskonferensen interimistiskt vald intill 25:e partikongressen i november 1977.

Det har gått 40 år sedan det kommunistiska partiet återupprättades efter år av politisk förflackning i VPK. Den 28 februari 1977 trädde ledande kommunister från hela Sverige fram med en deklaration som bröt med det som Norrskensflammans chefredaktör Alf Lövenborg kallade ”den politiska pyttipannan i VPK”.

De stridbara och principfasta kommunisterna konstaterade att ”Det är vår plikt att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige”.

Bland dessa kommunister fanns nästan hela den fackliga kadern i VPK, bland annat gruvarbetarledarna Ivar Hermansson, Henry Lövgren och Olle Hultin från den stora gruvstrejken i Norrbotten, Hamnarbetarförbundets ordförande Gunnar Norberg från Lunde i Ådalen och flera andra från varvsfacken inom Metall, Byggnadsarbetare- och Elektrikerförbundet. Här fanns också bland många, många andra riksdagsledamöterna Alf Lövenborg från Norrbotten och Rolf Hagel från Göteborg. Många ledande partiveteraner som Ingvar Lööv i Mälardalen och Erik Berg i Småland gick över till det ny-gamla partiet. Liksom läkaren, Marx-kännaren och -översättaren John Takman, personlig vän till Ho Chi Minh, som spelade en stor roll i återupprättandet av det kommunistiska partiet under namnet Arbetarpartiet Kommunisterna. Till och med VPK:s båda musikgrupper, Röda Kapellet i Göteborg och Unga Gardet i Stockholm, anslöt sig till APK. Liksom, mycket roligt för det nya partiet, partiorganisationen i Fagersta som röstmässigt var VPK:s starkaste kommun.

Marxist-leninister uteslöts

Runt 4 000 VPK:are valde att gå över till APK.

Många medlemmar i VPK och ungdomsförbundet KU hade uteslutits under året före beslutet att bilda APK. De fick nu en ny plattform att arbeta från:

– Det var en väldigt omvälvande tid i den kommunistiska rörelsen i Sverige, minns Janne Bengtsson, en av de första bland 20-talet ledande KU-medlemmar som blev uteslutna.

– Ledningen i både VPK och KU slängde ut alla som var för marxismen-leninismen, för linjen att VPK måste förbli ett proletärt parti och mot den närmast hysteriska anti-sovjetism som frodades i VPK under CH Hermansson och Lars Werner. Partiet fylldes på med intellektuella med bara vaga uppfattningar om politik och ingen uppfattning alls om klasskampen, berättar Janne Bengtsson.

Uteslutningarna började 1975 med Hamnarbetarförbundets ordförande Gunnar Norberg och några ungkommunister i Stockholm och Västernorrland. Sedan slängdes ytterligare KU-medlemmar i Tensta-Rinkeby och Järfälla i Stockholm, Skåne och Västernorrland, ut ur partiet.

– Det var mer eller mindre förbjudet att bedriva fredsarbete eftersom VPK-ledningen ansåg att fredsarbetet leddes från Sovjet. Och studierna handlade inte längre om marxism och leninism utan om olika varianter av vänstersocialdemokrati om ens det.

”Stålhårda kommunister”
En intervju med Gunnar Norberg i Dagens Nyheter i samband med partisplittringen konstaterade att Norberg och de andra uteslutna alla var Flammanvänner och ”stålhårda kommunister”. De var också, med få undantag, arbetare.

– Gunnar Norberg var en oerhört bra människa. En principfast kommunist och stark facklig aktivist. När Hamnarbetarförbundet bildades var Gunnar en självklar ledare.

Gunnar berättade ofta om hur han övergivit socialdemokratin för kommunisterna när han som barn såg de skjutna i Ådalshändelserna i maj 1931 bäras bort i blodiga lakan.

VPK tog hjälp av polisen
Norrskensflamman spelade en stor roll i partibygget. Det var ju Flamman som publicerade APK-manifestet den 28 februari 1977, och Flamman gick också i spetsen för den opposition i VPK som ville slå vakt om en klassmässig politisk linje.

– Jag jobbade på Flamman då, trots att VPK-ledningen krävde att jag skulle sparkas. Jag hade APK-manifestet i min skrivbordslåda under ett par dagar innan det publicerades. Det var en spännande tid. När beslutet om APK kom drog VPK-ledarna i hela landet igång en jättelik kampanj för att med hjälp av polisen kräva tillbaka lokaler, partikassor och fanor från de organisationer som valt att ansluta sig till det nya partiet.

– Gunnar Norberg brukade alltid säga att klasskampen får aldrig dö därför att klasskillnaderna är lika stora idag som de var igår, berättar Janne Bengtsson. Det är värt att ta med sig in i framtiden, 40 år efter APK.

Fredrik Jönsson

Källa: Hagberg, Hilding. Socialismen i tiden i tre band (1982-1986). Fram förlag.

Dela:

1 Comment

  1. Niklas Larsson

    2017-03-02 at 01:07

    Intressant stycke arbetarhistoria!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *