Demonstration för flyktingamnesti

På lördagen den 11 mars samlades omkring 3 000 personer på Medborgarplatsen i Stockholm för att kräva amnesti för ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar. Demonstrationen arrangerades av rörelsen Vi står inte ut och människor från hela landet kom för att delta.

Det handlade om att ge människor som redan tagits emot i Sverige rätt att stanna här. I många fall har de bott i Sverige i flera år, gått i skola och tagits om hand av svenska familjer. De ska ha rätt att stanna, oavsett vilka lagar och regler gällande flyktingar som beslutats om, oavsett om de hunnit bli 18 år (eller har deklarerats vara 18 är mot sitt nekande av svenska myndigheter). Man kan säga att det var en akut aktion – här finns ungdomar som redan fått sitt beslut om avvisning, ofta till Kabul i Afghanistan där bomberna exploderar och dödar massor av människor varje dag, där de inte känner en människa och står helt utlämnade för våld, militärtvång och brott. Här finns andra som lever i ständig skräck för att hämtas till förvaret och här finns familjer som är förtvivlade – de barn som har blivit deras egna ska slitas ifrån dem och kastas ut. Därför fokuserade demonstrationen på flyktingamnesti i första hand. När väl detta en gång har uppnåtts går kampen vidare mot en human och mänsklig flyktingpolitik. Detta krävdes:

  1. Att stat och kommuner stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess i suicidpreventivt syfte.
  2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
  3. Att politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Demonstrationstillståndet som utfärdades var för tysta demonstrationer utan plakat och slagord från tre punkter i Stockholm och fram till Medborgarplatsen, där sedan plakaten fick visas och talen hållas. Tysta tåg – är det vad som kallas demokrati i det här landet? Åsiktsfrihet? Rätt att påverka beslut och politik? Det är en skam för en regering som säger sig stå för den arbetande befolkningen att inte tillåta samma befolkning att uttrycka sig. Och det är mer än en skam – det är de styrandes egen programförklaring över vilka de egentligen är och vad de egentligen står för. Heder åt den man som klättrade upp på en snöhög och ropade ut instruktionerna om vilka slagord som inte fick skanderas med hög och tydlig röst!

I efterhand skrämmer det också att en massiv manifestation som denna inte uppmärksammas i svenska media – inget på TV-nyheterna, inget i tidningarna. Allt som finns är en tung tystnad, en grå vägg som inte går att bryta sig igenom. Ännu en gång kan man alltså konstatera att media gör vad som förväntas av dem i en kapitalistisk stat och tiger när folket talar. Ett undantag fanns – den kristna tidningen Dagen. Och här kommer ett undantag till – den kommunistiska tidningen Riktpunkt.

Låt oss nu tala så högt att det inte längre blir bara några få undantag, vi ska tvinga dem att lyssna. Låt oss vara tiotusen nästa gång och låt snöhögarna fyllas av ropare!

Marina Weilguni

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *