Socialismen och religionen

Varken mina föräldrar eller far- eller morföräldrar var särskilt religiösa. Vi gick i kyrkan när det var bröllop, dop och begravning. Inte annars. Precis som vad våra grannar gjorde. Jag hade och har själv ingen tro på någon Gud. Utan är ateist. Men jag kan mycket väl respektera och tycka om andra människor som är religiösa.

I Sovjetunionen var kyrkan skild från staten. Som det ska vara. Staten ska varken ge bidrag eller stödja religiösa samfund. (Egentligen borde vårt kungahus gå samma väg, men det är en annan debatt.) Skolan ska inte heller vara religiösa.

Visst fanns det socialistiska människor som var religiöst troende. I samband med revolutionen 1917 revs inte majoriteten av landets kyrkor. Det kunde kanske var enskilda individer som satte kyrkor i brand. Faktum är så var så bevarades många kyrkor i hela Sovjetunionen. Och inte var det bara kristna kyrkor, utan även moskéer, synagogor och andra religiösa byggnader.

Historiskt sätt användes den religiösa tron för att folk inte skulle resa sig mot härskarklassen. Det var till och med så att prästerna fördömde kommunismen och socialismen. Och hävdade att det var djävulens verktyg. Varnade församlingsmedlemmarna i hårda ordalag för ’hotet’ från kommunismen.

Vad är det för en religion som vill att folk ska vara undergivna till härskarklassen? Eller såg/ser de kommunismen som en konkurrent till kyrkan?

Då och då har jag undrat hur det är att leva som religiös. Är de mer lyckligare än vad jag är som tror att vi kan själva forma vår framtid utan inblandning från en eventuell högre makt?

Jag tror inte det. Jag tror att de är på sätt vis mer begränsade i deras tankar än vad jag är.

Men givetvis har jag som alla andra människor funderat på om det finns ett liv efter detta livet. Vart tar vi vägen? Eller är det slut när det är slut? Varför finns det grymheter kontra godheter – är det enbart mänskliga egenskaper?

Kan en socialist vara troende? Ja, visst. Socialism är en ekonomisk ideologi. Den talar inte om hur du ska leva. Den bara råder. Socialism och kommunism är ingen sekt av ateister. Men Marx skrev att en människans enda väg till lycklighet var att överge religionen, så hur kan det stämma och hur kan det kombineras?

Denna analys finns att vinna av Felix Morrow:

Lenin, Valda band i 10 delar:

Varför förhåller sig religionen kvar hos efterblivna skikt av stadsproletariatet, hos breda skikt av halvproletariatet och hos bondemassan? På grund av folkets okunnighet svarar den borgerlige framstegsmannen, radikalen eller borgerliga materialisten … Marxisten säger: det stämmer inte. En sådan uppfattning är ytlig, den är ett borgerligt inskränkt kultursnobberi. En sådan uppfattning går inte tillräckligt på djupet, förklarar inte religionens rötter, på ett materialistiskt utan på ett ideologiskt sätt. I de moderna kapitalistiska länderna är dessa rötter av social natur.

Därefter skriver Morrow:

Det är just på grund av religionen samhälleliga roll – att lära ut undergivenhet, uppmana alla att lida i tysthet i utbyte mot belöning i ’livet efter detta’ etc, och på detta sätt försöker dämpa arbetarens klasskamp mot kapitalismen eller böndernas kamp mot godsägarna – det är just av denna orsaken Marx kallade religionen ’opium för folket’ och Lenin brännmärkte den som ’en sorts andlig corn whisky.

Kubas medborgare välkomnade 2015 påven. Och det var absolut inga problem för Kubas socialister och kommunister.

James Connolly skriver i kapitlet Socialism and Religion:

… vi vet att en man som aldrig i hela sitt sätter sin fot i kyrkan kommer, om han är rik, bli mer ärad av det kristna samfundet än en fattig som alltid går till kyrkan varje söndag, och ber varje morgon och kväll. Vi vet att kapitalister av alla religioner betalar mer för servicen att anlita en bra advokat för att hålla dom borta från djävulens grepp. […] Dessa saker vet vi. Vi vet också att varken kapitalisten eller arbetaren kan praktisera den moraliska aspekten av religionen. Utan dessa moraliska regler är religionen enbart en skam. […]

Vi vet att kristna lär ut oss att älska vår medmänniska lika mycket som vi älskar oss själva … […]

Och, för arbetaren. Well, vid New York börsens fall 1908 tryckte New York World en ansökan om en åkare till Brooklyn, lönen skulle vara 12 dollar per vecka. Över 700 sökte arbetet. Hur kan varje man av dessa 700 älska sin medmänniska i kön av hungriga konkurrenter? Kunde männen som stod i denna kö be för andra medmänniskor i kön för att få arbetet, och förväntade han sig att bönen följde upp hans önskan om att få chansen, och göra slut den långa nöd som hans hustru och barn led av?

Nej, min vän. Socialism är en fråga om bröd och smör.

[…} Ingen arbetare är tvingad att stiga in i kyrkan och tjäna Gud, men varje arbetar är tvingad att stiga in i arbetslöshet av kapitalismen och tjäna honom.

[…] Några söndagar går han [socialisten] som vanligt i mässan, och han upptäcker att i predikan börjar prästen hålla ett politiskt tal om hans ärliga, självuppoffrande, arbetsamma, rena kamrater är elaka, gudlösaktiga, en utsvävande sekt som önskar att slå sönder hemmet, sprida av fördelningen av förtjänsten till världens lättjefulla och lata, och rumla runt i orena tankar om kvinnor.

Och eftersom har är en irländsk katolsk socialist lyssnar han på det vidriga förtalet, inte undra på att hans heta blod av ilska rusar till ansiktet, och han börjar tro på att själva templet av Gud i själva verket har blivit utsåld till vanhelgande grepp av kapitalismen.

[…] Det är då den irländska katolska socialisten ofta reser sig, går ut i kyrkan och torkar för evigt av dammet från fötterna. Sedan säger vi att socialismen tog kyrkan ifrån honom. Men var det verkligen så?

Kerstin Stigsson

Dela:

1 Comment

  1. Pingback: Har socialismen, de religiösa ledarna, jultomten eller vetenskapen förminskat religionen? | Vetenskapliga partiet

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *