EU rustar upp sin militär

Planerat sedan över 20 år – ”Brexit” och Trump är förevändningar
Sedan Brexit och ännu mer sedan Trumps vinst i det amerikanska presidentvalet låter det: Vi behöver en EU-armé! Den verkliga orsaken kan man snarare se ett exempel på i Syrien, nämligen att politikens genomförande i slutändan är en fråga om militär styrka. Så är det också när det gäller frågan om ”Västs” enhet – om det existerar olika åsikter kring en given fråga, gäller USAs beslut. Trots att USA visserligen har förlorat i ekonomiskt inflytande är de fortfarande militärt överlägsna. 2015 spenderade USA 600 miljarder dollar på sin militär medan Frankrike och Tyskland spenderade 90 miljarder tillsammans. Den tyska finansoligarkin, storägarna i de avgörande företagen, vill inte längre domineras av USA och har länge klargjort för sina politiker att konflikter med de amerikanska konkurrenterna i de världsomspännande expansionssträvandena måste genomföras ”på ögonhöjd”. Därför måste man rusta upp.

De historiska lärdomarna visar att det finns två problem för den militära upprustningen:

  1. Tyskland ensamt är för litet för att kunna mäta sig med USA, därför behöver man EU. Denna gång ska alliansen med framför allt Frankrike lyckas. Om det forna Västtysklands militära ambitioner tidigare hölls i schack med det täta samarbetet med Frankrike, så är det åtminstone sedan DDR:s införlivande klart att Tyskland gärna i allt större utsträckning skulle vilja ange tonen även militärt. Denna gång ska alliansen med Frankrike inte genomföras genom militärt tvång, som under andra världskriget, utan fredligt inom ramen för det europeiska samarbetet.
  2. Den stora majoriteten av det tyska folket är fortfarande ovilliga till krig. De vill varken att den tyska försvarsmakten genomför fler utlandsaktioner eller att en obegränsad upprustning genomförs.

Nyuppdelning av makten – men hur?
1945 verkade alla vara eniga: från tysk mark får aldrig mer ett krig startas. De tyska koncernerna, som både hade kommit till korta och för sent i uppdelningen av världsmarknaderna och intressesfärerna, anstiftade och förlorade både det första och det andra världskriget. Till detta tema säger Lenin: ”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit. Delningen utföres härvid ”efter kapital”, ”efter makt” – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen.” (Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

”Koncentrationens uppnådda nivå” tvingar återigen de tyska storföretagen att sträva efter en nyuppdelning av intressesfärerna. Visserligen finns det bland dem, precis som förut, starka ”transatlantiska” röster, som varnar för att utmana det starka USA. Av ”européerna” betraktas det som föråldrat och de vill hellre ha en ekonomisk och politisk kompromiss med de härskande kretsarna i Frankrike, så att de tillsammans kan rusta upp EU. Dessa två linjer inom de tyska koncernernas politik är verksamma idag och har vuxit fram historiskt.

Efter 1945: tvunget samarbete med USA och Frankrike
De allierade enade sig 1945 om att låta den tyska staten fortsätta existera, under förutsättning av den avmilitariserades. Orsaken till den tyska aggressiviteten, kapitalets koncentration, som två gånger tvingat fram en nyuppdelning av världen, skulle hållas kort genom att dess makt bröts upp. Den tyska finansoligarkin räknade dock med att den amerikanska imperialismen skulle rikta sig mot Sovjetunionen, eftersom den inte längre hade några starka imperialistiska konkurrenter. Så blev det också. ”Hellre halva Tyskland helt, än hela Tyskland halvt” var Konrad Adenauers, Västtysklands första förbundskanslers, motto. Huvudplaneraren för kriget mot Sovjetunionen 1941, General Heusinger, blev den förste chefen för den västtyska armén. Till en början kontrollerades den direkt av den amerikanska armén, men från och med 1955 var den en självständig del i NATO. Det tyska ekonomiska undret fick sin början genom stålleveranser till USA, som behövde den för Korea-kriget. Under 60-talet var de gamla koncernerna återställda och Västtyskland var återigen den största ekonomiska makten i Europa.

Frankrike skulle kontrollera Tysklands ekonomiska makt genom den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen [gemenskapen var en föregångare till EU]. För att inte förlora sin självständighet i samarbetet med USA utnyttjade Västtyskland – och fortsätter att utnyttja – motsättningen mellan den franska och amerikanska imperialismen. Under 70-talet, när USA under Vietnamkriget nådde sina ekonomiska gränser ”hjälpte” Västtyskland till genom att skicka Tornados, Leoparder och så vidare, samt genom att rusta upp den europeiska delen av NATO.

Efter 1990: Rivaliteten träder i förgrunden
I och med Sovjetunionens undergång försvann också den gemensamma fienden och huvudmotivet för samarbetet mellan Västtyskland och USA. Inom NATO trädde istället rivaliteten mellan dem i förgrunden. Under förevändning av ett ”växande humanitärt ansvar” gjorde regeringen Schröder/Fischer [Socialdemokraterna och Bündnis 90/De gröna] upp med ”det militära tabut” och deltog i kriget som förstörde Jugoslavien. I och med Västtysklands införlivande av DDR kom man överens om en politisk kompromiss med Frankrike: i utbyte mot DDR:s införlivande skulle det nya Tyskland ”begränsas” politiskt genom EU och euron. I och med profitstegringen som nåddes genom Agenda 2010 [omfattande nedskärningar i sociala system] visade det sig under krisen 2007 att de tyska koncernerna var så starka, att Frankrike var tvunget att politiskt rätta sig efter Tyskland, istället för tvärtom.

Militariseringen av EU har länge varit Tysklands önskan. Redan 1992 slogs de militära målen fast i ”Petersbergs-uppgifterna”, inom ramen för den Västeuropeiska Unionen. Dessa gäller än idag och går ut på följande: bredvid ”humanitära” och ”fredsbevarande” insatser krävs ”kampinsatser vid kriskontroll”. Via Maastrichtfördraget från 1992/93 och Nicefördraget 2003 fortsatte EUs militarisering med Lissabonfördraget 2009. Lissabonfördraget från 2009 förklarar genom artiklarna 42-46 EU vara en militärunion, åtminstonde på pappret. I artikel 42 slås fast, att om en medlem angrips militärt,måste övriga medlemmar erbjuda ”all hjälp och stöd som står i deras makt.”

Samtidigt tog man tag i det andra strategiska problemet: tre fjärdedelar av tyskarna vill inte ha någon upprustning. Horst Köhler [från det kristdemokratiska CDU] var 2010 tvungen att avgå som förbundspresident eftersom han drivit upprustningen alltför plumpt. En propagandaoffensiv, i vilken även högersocialdemokrater inom politiken och fackföreningarna är delaktiga, antyder nu återigen att det hela handlar om ett ”humanitärt ansvar.” Gauck [tidigare förbundspresident] kunde 2013 ostraffat kalla upprustningen ett ”ansvar.” I och med Brexit och Trump har nu Frank Walter Steinmeier [socialdemokrat] och von der Leyen [kristdemokrat] fått möjligheten att kvantifiera detta ”ansvar” i det antal miljarder euro som nästa steg i Tysklands upprustning till ledande krigsmakt inom EU kommer att kosta. Därmed ska alltså EU vara i skick att oberoende av USA föra egna, regionala krig. EUs utrikes- och säkerhetskommissarie talar nu öppet om vad koncernherrarna bara viskar: EU måste bli en supermakt.

Rivaliteten med USA kan alltid maskera sig som ”hjälp”, vare sig det är inom NATOs strukturer eller utanför. Ett stort steg framåt för den tyska imperialismens tredje ansats att bli världsmakt är planerat, även om de två strategiska problemen – Frankrikes frivilliga underordning i praktiken och medhållet från majoriteten av medborgarna –  ännu inte har lösts. Vårt verkliga ansvar i Tyskland är att mobilisera majoritetens motstånd mot de tyska koncernernas supermaktsplaner. Krigshotet kan emellertid undanröjas först när finansoligarkernas makt, som tvingar fram en ny uppdelning av världen, är bruten.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Kommunistische Arbeiterzeitung 358

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *