Rasism och kvinnoförakt – ett nytt lågvattenmärke

Ann Heberlein. Foto: Vogler/Wikimedia Commons

Det finns människor som sjunker så lågt att man måste häpna – det är ungefär som att se en tidigare okänd naturkatastrof utspela sig inför ens ögon. Ta till exempel Ann Heberlein, docent i etik (läran om moral, av alla saker….) författare och debattör som figurerar lite här och var, och som är med och driver en webbsajt som heter ledarsidorna.nu. Där har hon nu lyckats med konststycket att förena rasism med grovt kvinnoförakt och total avsaknad av vanlig mänsklig anständighet.

Vad det handlar om är att hon läst en berättelse från en kvinna som tagit emot en traumatiserad dödligt skrämd flyktingpojke som hon sedan legat och hållit om i sängen för att ge värme och tröst. Kvinnan vet inte om hon gör rätt och frågar en annan om detta och får svaret att det är vanligt, och att det hjälper. Hos Heberlein ringer då varningsklockorna – detta är ju självklart en beskrivning av ett sexuellt övergrepp där en medelålders kvinna tvingar sig på en utsatt pojke, och det är vanligt minsann, i de där nätverken som arbetar med ensamkommande flyktingbarn (oftast pojkar).

Sedan raskt vidare till Johanna Möller som lät sin flykting-pojkvän mörda sin man och sin far, och tänk er, ytterligare tre kvinnor som sagt upp sig för att gifta sig med unga flyktingar som de träffat på jobbet. Ja, hemmen för ensamkommande flyktingbarn verkar vara rena bordellerna enligt Heberlein.

Om vi sorterar i skiten: Vi lever själva i en ganska reserverad kultur, det vet jag som är andra generationens invandrare. Jag pussar mina vuxna barn offentligt, till exempel. Rätt på munnen. Söner som dotter. Jag gick hand i hand med min tonårsson på stan tills jag var tvungen att säga till honom att det nog inte var riktigt vanligt i Uppsala. Jag fick en femtonåring i knät efter en presentation på ett föräldramöte i skolan som var lyckat och han var glad, och de andra föräldrarna log rört, men så var de mest invandrare också. Jösses, vad Ann Heberlein skulle kunna tänka med sin sjuka fantasi…

Jag kan tänka mig att barn från Afghanistan har en helt annan närhetsdefinition än vad svenskar har och att de faktiskt behöver fysisk kontakt för att känna sig omhändertagna och beskyddade. Heberlein medger att de här ungdomarna kanske är att betrakta som en sorts patienter och drar snabbt en lans för distans i vården också, för där är det minsann kontraproduktivt med för mycket närhet. Vad är för mycket? Är det Heberlein som bestämmer det? Jag jobbade på ett mentalsjukhus när det fortfarande fanns sådana och ett av mina vackraste minnen är en vårdare som självklart sparkade av sig skorna och kröp upp i sängen bredvid en förvirrad, rädd och orolig dement gammal dam, höll om henne och strök henne över håret tills hon somnade.

Naturligtvis finns det bedrövliga ställen som fungerar som familjehem, naturligtvis finns det ungdomar som utsätts för övergrepp, både svenska och invandrade. Kvinnan Möller tycks ha drivit ett sådant ställe och utnyttjat alla hon kunde komma över. Men när man läser om hennes orgier och mord och mordförsök måste man ju också inse att det här är en allvarligt psykiskt störd människa, som skulle ha varit farlig i vilket sammanhang som helst. Indikationen på psykisk katastrof är faktiskt inte en medelålders kvinna som hållit en vettskrämd tonåring i sin famn under några timmar.

Sen är det också så att folk i Sverige får ha sex med varandra precis hur mycket de vill om de är över femton och det är frivilligt – och gifta sig med varandra får de också om de är vuxna. Otroligt skandalöst, va? Men vem som gör det med vem är inte Heberleins sak att nosa i. Om en svensk medelålders kvinna gifter sig med en tjugoårig afghan är det helt okej. Om en svensk fyrtioårig man gifter sig med en tjugoårig latinamerikansk invandrare är det också helt okej. Till och med om två nittioåriga svenskar gifter sig med varandra är det helt okej. 

Man skulle kunna avfärda Heberlein som självutnämnd expert och moralpolis och tycka synd om hennes begränsade och obehagliga tankevärld. Men det som gör det här så genomäckligt är vad som ligger just under ytan på snacket.

Det här är medelålders kvinnor – de flesta som jobbar i nätverken för ensamkommande flyktingbarn är kvinnor över femtio. Sådana kvinnor anses i vårt patriarkaliska samhälle ha förlorat sitt värde som kvinnor, de anses inte attraktiva och snygga längre, de är värdelösa som sexobjekt och statussymboler. Eventuella andra värden de kan ha har endera gjort dem manhaftiga och därför ännu mer oattraktiva, eller deras eventuella förtjänster är i varje fall sämre än de intellektuella, kreativa eller analytiska värden som män i samma ålder har. Om sådana avdankade kvinnor har sex med unga män är det äckligt och motbjudande i patriarkatets ögon. Och det går fantastiskt bra att misstänkliggöra kvinnor i övre medelåldern just genom att påstå att de har sex med unga män, precis som Heberlein gör. En karriärsman i dagens Sverige, säg en politiker eller en journalist, skulle inte komma undan med den här typen av yttrande, för trots att det är såhär patriarkatet tänker så gör man en stor show av jämlikhet och att vara politiskt korrekt. Minns ni dåvarande LO-ordföranden Stig Malm och stormen runt hans yttrande om ”fittstimmet”?

Men vem behöver en tämligen töntig och harmlös Stig Malm när det finns en kvinna som i egenskap av kvinna får säga sånt här? Ann Heberlein gör sig till ett patriarkatets språkrör mot sina systrar. Hon misstänkliggör på ett grovt och moraliskt anstötligt sätt mängder av kvinnor som gör otroliga insatser för att rädda livet på ungdomar från krigshärjade länder och skaffa dem en plats i det svenska samhället. Varför gör hon det? Ja, om ingen lyssnar på dessa kvinnor eftersom de utmålas som snuskiga sexuella rovdjur så blir det ju så mycket lättare att skriva upp åldern på flyktingbarn och kasta ut dem ur Sverige. Det blir lättare att avfärda ett äktenskap som skenäktenskap och slänga ut invandraren. Man kan till och med hävda att man har räddat en ung man ur klorna på farliga kvinnor. Att dö i Kabul eller Irak måste väl ändå vara en välgärning jämfört med att kramas av tanter. Och så sluts cirkeln – kvinnoförakt och rasism passar som hand i handske.

Jag saknar ord för att beskriva mitt djupa förakt.  Om du vill läsa det solkiga yttrandet finns länken här: https://ledarsidorna.se/2017/06/vilka-overgrepp-sker-pa-de-ensamkommande-har-vi-lart-nagot/

Marina Weilguni

Dela:

1 Comment

  1. Charlotte Ziethen

    2017-06-18 at 01:25

    Tack för denna fantastiskt välskrivna artikel!
    💜💜💜

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *