Solidaritet med utvisningshotade unga flyktingar

Jag är inte afghan ... Jag är inte svensk ... Jag är en människa ... Är det tillåtet att döda mig?

INTERVJU MED KARIN FRIDELL ANTER.

Riktpunkt intervjuade Karin Fridell Anter, som är verksam i vad som mer och mer blir en bred rörelse för att stoppa den urskillningslösa och inhumana utvisningen av ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar till krigsdrabbade länder. Det första vi pratar om är alla de ungdomar som säger att de är yngre än 18 år och som ständigt får sin ålder uppskriven så att de kan klassas som vuxna och kastas ut ur Sverige.

Riktpunkt: Hur är det egentligen – varför kan de här ungdomarna inte bevisa sin identitet och ålder?

Karin: Jag arbetar med ungdomar från Afghanistan som ofta tillhör den förföljda hazariska minoriteten. När det gäller hazarerna så har deras familjer ofta flytt till Iran undan förföljelserna i hemlandet. Ungdomarna har växt upp där som papperslösa, illegala invandrare. Det händer att de har kunnat gå några år i en skola, och då har de ibland betyg att visa upp och utlåtanden från lärare. Ibland kan de faktiskt också visa upp ett papper de fått från Afghanistan, en så kallad ”Tazkira” som är en sorts enkel legitimation. Inget av det godtas av Migrationsverket, eftersom sådana papper kan förfalskas. Man kräver alltså att legitimationen i princip ska uppfylla svensk säkerhetsstandard, och det av ett land i krig och sönderfall som fullständigt skiter i de här papperslösa flyktingarna. Familjefoton med datumstämpel är inte heller något som man bryr sig om. På så vis har exempelvis två bröder klassats som 18 och 19 år, med tre månader i åldersskillnad mellan sig – ett anatomiskt under får man nog säga. Och ofta finns ju inga papper alls – ungdomarna har arbetat hos någon illegalt och försökt överleva och försörja sina familjer helt enkelt.

Riktpunkt: Men det måste ju finnas en del som ljuger för att få stanna också?

Karin: Det finns det nog. Skulle inte du ljuga om du hade den minsta chans att få utbildning och jobb istället för att dö som tvångsinkallad iransk soldat? Och när du väl är i Sverige så vet du att om du skickas tillbaka hamnar du dessutom inte i Iran utan i ett land där du kanske inte ens kan språket, för du pratar iransk persiska (farsi) och inte afghansk (dari). Det gör att du bara behöver öppna munnen, så vet alla vilken sorts person du är – en såndär som flytt från Afghanistan. Du är redan lovligt villebråd som hazar och tro mig, det syns utanpå… och nu är du en återvändande flykting också. Utan nätverk, utan pengar och med den afghanska istället för den iranska armén som bara väntar på att få använda dig som kanonmat. Det är ju fullständigt sjukt att överhuvudtaget dra en åldergräns för vem som ska utvisas till förföljelse, krig och död.

Riktpunkt: Vi hör dagligen om ungdomar som sätts i förvar i väntan på utvisningen och många svenskar vet inte alls vilken process som ligger bakom. Hur går det hela egentligen till?

Karin: När en människa ansöker om asyl måste man först registrera en ansökan, och sen kan det ta månader och år av väntan innan man kallas till ett första samtal. Det är nu den asylsökande ska redovisa sina skyddsskäl, som det heter. Det är också nu en flykting måste styrka sin identitet och sin ålder, och det är här som problemen börjar. En person under 18 år är ju inte vuxen och anses ha ett större skyddsbehov än någon som är äldre – han skulle alltså få stanna i Sverige. Men på Migrationsverket är det normala att man misstror var och en som påstår att han är yngre än 18 år. Pappren duger som sagt aldrig. Så fattar man då ett beslut grundat på sin misstro, och det kan i och för sig överklagas till migrationsdomstolen, där det sker en skriftlig förhandling. Flyktingen har fått en advokat som kan hjälpa till med det här, men det är ett rent lotteri vem man får och hur bra skyddsskälen framställs. Sen kommer oftast ett negativt beslut. I sista hand kan man vända sig till Migrationsöverdomstolen, men den tar bara upp fall som den själv väljer att ge prövningstillstånd. För de flesta är det alltså kört när det första negativa domstolsbeslutet kommer.

Riktpunkt: Råder det alltså en total rättsosäkerhet här?

Karin: Ja, det gör det. Det här sättet att agera är i strid med svensk lag, där det står att man ska avgöra till flyktingens fördel om osäkerhet råder om dokumentationen och den inte kan bevisas vara falsk. Den lagen ignoreras fullständigt. Det här har JO-anmälts och JO har påtalat att Migrationsverkets hantering inte är rättssäker, och man gör en utredning om åtta specifika fall – men även om det skulle innebära att Migrationsverket måste ändra sin praxis, så hjälper det inte dem som redan fått avslag på sin asylansökan. De får ingen förnyad prövning. Sista utvägen för alla som fått negativt besked är att lämna in ett verkställighetshinder innan man släpas ombord på flyget–det betyder att man tar upp tidigare förbisedda skäl till asyl. Det är också en chansning… men ibland lyckas det. En kille hämtades faktiskt från flygplanet eftersom han var kristen och hans präst ställde till ett förskräckligt liv, han skulle nog inte ha levt många dagar i Kabul. Så det visar ju att kamp lönar sig.

Vi pratade också om de politiska orsakerna till de hårda bedömningarna och migrationsverkets iskalla hantering. Karin anser att den socialdemokratiska ledningen stöder den här politiken för att visa vilka goda svenskar de är – lika goda som nationalistiska invandrarhatare som tar röster från sossarna. Man skrämmer upp människor med att måla upp en total anstormning mot Sveriges gränser, som 2015, vilket egentligen inte har något att göra med hur de flyktingar som redan är här behandlas. Man skulle ju kunna ha en totalt stängd gräns (nog för att det vore en vedervärdig politik) men ändå ge dem som redan kommit hit en human behandling… Dessutom kan man fundera över om migrationsverket faktiskt arbetar efter en agenda, där de ska uppfylla en prognos från 2015 om att hälften av de då 160 000 flyktingarna skulle förpassas ut ur landet…

Som avslutning vill Riktpunkt veta mer om hur arbetet mot utvisningarna fungerar idag.

Karin: För närvarande finns det två organisationer som gör det mesta arbetet. De fungerar parallellt och är dels ”Vi står inte ut…”, en organisation som grundades av och är till för människor som arbetar med ensamkommande ungdomar – lärare, kuratorer, personal på boenden eller gode män. Det är den organisationen som ordnar demonstrationer och flygbladsutdelningar bland annat. Sen finns också ett nätverk som startade som en namninsamling, en Facebook-grupp och en hemsida. Den heter ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!” och handlar om det som namnet säger – nämligen att försöka förhindra att ungdomar dumpas på gatorna i ett Kabul som blir farligare för var dag som går. Just nu finns där 11 500 personer som deltar i en öppen Facebook-grupp. Här samlar man fakta, skriver pressmeddelanden, samordnar utskick och fungerar som en stödgrupp när ungdomar behöver akut hjälp med olika saker.

Riktpunkt: Vad kan den som vill aktivera sig hjälpa till med?

Karin: Ta upp frågan där du är aktiv! I din fackförening, till exempel. Ställ er bakom olika upprop, skriv insändare, sätt press på politiker. Och vill du göra något direkt, så kan du hjälpa ungdomar i nöd – vi förmedlar kontakten. I Göteborg kan du förresten ta kontakt med föreningen Agape för att hjälpa till konkret. Och hjälp kan handla om allt från att ge någon pengar till mat, ordna ett boende och öppna ditt hem, eller ställa upp med din expertis. Du kan till exempel skriva verkställighetshinder, det finns jurister som hjälper dig att få till det bara du är bra på att uttrycka dig och påläst i frågan, eller hjälpa till med andra juridiska frågor och kontakten med migrationsverket. Det är något som är mycket behövligt eftersom ungdomarna förlorar sitt juridiska ombud när de fått sitt sista avslag.

Du kan också ladda hem flygblad som finns på Facebooksidorna ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!” och ”Afghanska ungdomars berättelser” och dela ut, sätta upp på jobbet eller i affären.

Det är också otroligt viktigt att inte ge upp. Karin tycker sig se en ljusning på grund av allt arbete som människor lagt ner. Massmedia är t.ex. mer villiga att skriva om flyktingarna nu än de var för ett halvår sedan – och människor reagerar när de förstår vad som pågår. Den tystnad som berodde på okunskap håller på att brytas!

Från Riktpunkt säger vi: Solidaritet med invandrare och flyktingar! Den svenska arbetarklassen måste stå solidarisk med utnyttjade, förföljda människor var de än kommer ifrån.

Marina Weilguni

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *