GOTTSUNDA I UPPSALA – SÄRSKILT UTSATT OMRÅDE

Gottsunda – höghus i en separat liten grupp. Foto: Ingemar Ehlin/Upplandsmuseet

I februari i år klassades stadsdelen Gottsunda i Uppsala som ett ”särskilt utsatt område”. Innan dess hade området bara varit ”utsatt”. I media gjordes inte mycket för att förklara vad begreppen betyder, annat än att man upprepade vad som redan sagts om Gottsunda i åratal: kriminalitet, droger, underklass, bilbränder, stenkastning mot polis och ambulanser, invandartätt, muslimer, socialbidragstagare och arbetslöshet. Jo, man nämnde också en parallell samhällsstruktur med en svart hyresmarknad som exempel.

Att upprepa det här med den extra tyngden hos ett nytt och stigmatiserande begrepp har förstås den effekten att människor i Gottsunda känner sig ännu mera utpekade och marginaliserade, utan att det tillför något nytt. Så vad handlar det hela om egentligen?

UTSATTA OMRÅDEN
Om man går till polisens egen analys av dessa områden[1], hittar man följande:

Ett utsatt område är ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminell påverkan på lokalsamhället.

Ett särskilt utsatt område kännetecknas dessutom av allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, parallella samhällsstrukturer, våldsbejakande religiös extremism och närhet till andra utsatta områden.

I polisens rapport handlar det sedan mycket om hur svårt det är för polisen att arbeta i ett utsatt område och vad man ska göra åt det – ökad polisiär närvaro, samarbete med andra organisationer, effektivare brottsbekämpning osv. Och faktiskt finns där en antydan om att rapportens författare är obekväma med de enkla lösningarna: människorna i de utsatta områdena beskrivs som otrygga, de känner sig övergivna av samhället, de har ingen tillit till samhället och vänder sig till alternativa strukturer. Ja, polisen ser till och med att den byggda miljonprograms-miljön kan vara en del av problemet, fast mest för att den ger poliserna dåliga reträttmöjligheter vid konflikter.

Kanske kan man börja med den låga socioekonomiska statusen som är en omskrivning för orden arbetar- och underklass. I utsatta områden bor en hel mängd människor som har lågavlönade, slitsamma jobb eller som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, alternativt halkat ut ur den ner i arbetslöshet. Här bor ungdomar med dålig skolbakgrund och få möjligheter att få ens de där lågavlönade och slitsamma jobben. Många av de här människorna är invandrare som aldrig fått en möjlighet att göra något annat än att ta vad som bjuds.

Att alla de här människorna bor på samma ställe är inte alls konstigt. För det första är det här de billiga hyreslägenheterna finns där man kan klämma in sig med stora familjer på liten yta utan att grannarna tittar konstigt. Och det är här andra människor från samma land, med samma språk och kultur finns, och med samma problem. Här blir man alltså accepterad som den man är, inte utstött ur gemenskapen.

När man pratar om att det här är invandrargetton eller socialbidragsgetton bör man inte vara naiv och tro att det är möjligt att bryta gettostämpeln genom att flytta på folk – för vart skulle de ta vägen? Skulle de få åtminstone hyfsat välbetalda jobb så att de kan betala dyra hyror i ”finare” stadsdelar eller rentav köpa en bostadsrätt? Skulle det utsatta området genomgå en generell uppgradering, så att människor med bra jobb ville bo där? Så länge det finns människor ”med låg socioekonomisk status” så kommer det också att finnas områden där just de människorna lever.

Och så länge de här människorna ses som en belastning och en börda som måste åtgärdas och hållas på mattan, så kommer deras förtroende för samhället att vara ytterst lågt. Varför skulle det vara annorlunda – det är ju inte deras samhälle!

När man kommit så långt i sin tankegång kanske man börjar se att parallella samhällsstrukturer är en logisk utveckling. Begreppet kan uppenbarligen innefatta lite vad som helst: från betrodda lokala personers medling i konflikter, till maffialiknande strukturer som bestämmer vem som ska få öppna en butik eller hyra ut en lägenhet i andra hand – men det som är gemensamt är att nån annan än staten bestämmer. Nån annan än staten sätter reglerna för det acceptabla, nån annan än staten använder våld. Att det är logiskt betyder förstås inte att det är bra. Reglerna för det acceptabla kan innefatta både bilbränder, drogförsäljning, islamisk fundamentalism och att skjuta folk som inte är med på noterna. Å andra sidan, vad är det som är så bra med den ordinarie samhällsstrukturens våta dröm, där underklassen tyst och stilla suger på ramarna, välintegrerad i hopplöshet och utan framtidstro, övervakad av resursstinna poliser?

ÅTER TILL GOTTSUNDA
Hur ser det då ut i det särskilt utsatta Gottsunda rent konkret? En ytlig blick visar en uppdelning i olika små områden som knoppar av sig från en tillfartsled, i alla fall delvis omramade av gröna träd och gräsmattor – höghus, och ibland radhus. Ett köpcentrum med flera affärer och en jätteparkering vid tillfartsledens slut, en kyrka, en simhall, ett bibliotek. Många promenad- och cykelstråk som leder ut mot ett vackert grönområde med kolonilotter och fotbollsplan. Det ser rätt bra ut, helt enkelt.

Och så tittar man på kartan och finner en avskiljandets arkitektur.[2] Det är nämligen så att det som poliserna i rapporten tyckte var så besvärligt för att det inte gav dem reträttvägar också betyder att människorna som bor där är separerade från varandra i egna små områden, och separerade från Gottsunda-området som helhet – en helhet som är bortbyggd, så att de olika vägarna och platserna aldrig bildar ett helt Gottsunda. Jovisst, man kan köpa i köpcentret, tillsammans med de andra som köper. Man kan simma med de andra simmande och be i kyrkan med de andra bedjande. Men man kan inte sitta på en bänk utanför sitt hus och iaktta och interagera med människor som gör allt detta. Man kan inte se på när grannen odlar på sin kolonilott eller odla själv och utbyta ett par ord med den som cyklar till jobbet. Det finns ingen naturlig helhet. Den här helheten var något som utmärkte t.ex. gamla tiders bondbyar och arbetarstadsdelar, och något som allt mer byggdes bort med de moderna områdena från 50-talet och framåt. Faktiskt är Gottsundas struktur ett paradexempel på en förtryckets arkitektur, till och med cykelvägarna går förbi dörrlösa baksidor på husen och socialt döda parkeringsplatser. Tillfartsleden är uteslutande till för trafik. Och det finns gott om internationella studier som visar att den här sortens struktur lägger sten på börda för människor som lever i lågstatusområden – oavsett om det finns gräsmattor och simhallar.

De visar också att vissa gator, vissa fragmenterade områden, blir platser som drar till sig våld och gängbildningar.

Nej, jag tror inte att själva stadsstrukturen är orsaken till de utsatta områdenas problem, och jag tror inte man kan bygga bort klassamhället. Men jag tror att det kräver väldigt mycket av de människor som lever där att övervinna ett förtryck som till och med uttrycks på en så grundläggande nivå som husen de bor i och gatorna de färdas på. Och det visar också att problemen i utsatta områden är inbyggda, rent konkret, i vårt samhälle.

Men det finns så mycket fler underliggande problem, som är uppenbara för vem som helst…Alldeles nyligen hade första avsnittet av filmserien ”Vi är Gottsunda” premiär. Här kan man få mer synpunkter på den kriminalitet som det skrivs så mycket om, när unga Gottsundabor pratar om framtiden. ”Det finns inget för oss som är över 18 år” säger en ung man, och tillägger att han är den äldste i den grupp som samlats på gatan. Han är 23 år och han varnar: om det inte finns jobb kommer alla de här unga killarna att hänga på gatorna inom några år. En annan kille säger att hälften av de vuxna männen är arbetslösa, och att de unga räknar med samma öde. Så då finns bara kriminaliteten kvar för att få tag på pengar, ”dom säljer hasch och skjuter varandra”.

Men människor är egentligen oövervinneliga varelser. Det framgår tydligt i filmen, där många pratar om gemenskapen, aktiviteterna och engagemanget för andra människor, som till exempel tar sig uttryck i läxhjälp, ledarskap inom idrotten och mycket annat.

 

Det är också något som ett samtal med David Wadström, som bott i Gottsunda i tio år, visar. Han är medveten om de svårigheter som finns, och vet också vad som sägs om området i allmänhet. Det finns mycket tyckande om Gottsunda, säger han, och visst är det så att många har det svårt. Hans arbetskamrater i skolköket är invandrarkvinnor som sliter hårt för en dålig lön, de bor trångt med sina familjer och barnen får ingen studiero därhemma – det är klart att de får dåliga resultat och dåliga möjligheter senare i livet.

Gottsunda – en socialt död parkeringsplats utanför köpcentrum. Numer finns faktiskt också en lekplats i alldeles närheten, en bra aktivitet, som många människor aktivt väljer att gå till med sina barn.

Men det David berättar är också något annat, precis som filmen om Gottsunda gör. Människor ger inte upp så enkelt inför ett utanförskap och en trängd social situation. I det invandrartäta området finns ofta en varm och familjär stämning där människor bryr sig om varandra, ordnar grannskapsfester och bjuder in alla, pratar med varandra i vardagslag. Det är något som infödda svenskar är svältfödda med och en verkligt positiv social upplevelse. Och visst ligger kolonilotterna för sig, men människor är motiverade och söker sig dit och till andra aktiviteter i närheten. Mest är det invandrare som lyckas få den torra och steniga marken att ge ifrån sig grönsaker och blommor säger David och skrattar.

Aldrig någonsin har David känt sig hotad eller blivit utsatt för ett brott, och jag får samma intryck av ett par andra Gottsundabor. Jo, bilbränderna har alla förstås märkt något av – och det är ju onekligen något som väcker uppmärksamhet – men sen är det just inget mer egenupplevt som kan läggas till listan. Det betyder förstås inte att brott och ligism är ett påhitt, men kanske finns det intressen som gärna lyfter fram just kriminalitet, droger och hotfulla gäng, kopplat till invandrare?

Jag är glad att jag pratade med David – det är så enkelt att bara se det negativa. Och det är också enkelt att göra långa listor på vad som måste åtgärdas och fixas, så att man glömmer att samhället i stort saknar ett intresse för verklig problemlösning… Det kan ju inte vara annorlunda med ett kapitalistiskt samhälle som inte har lust att betala bra löner till människor som städar, röjer, jobbar inom äldrevården eller i skolköket, och som inte heller har lust att ge dem som inte längre orkar ett bra liv. Och som dessutom behöver en massa arbetslösa människor som en reserv i beredskap inför nästa tillfälle när de eventuellt kan behövas.

Det är mycket svårare att se att människor kan åtgärda och fixa själva. Det börjar med viljan att odla grönsaker, och initiativet att öppna en liten butik där den inte är tänkt att vara, alldeles nära bostäderna. Det fortsätter med att övervinna avskildheten och prata med andra människor och öppna sin egen grupp för dem, och helt fridsamt göra sociala platser av asfaltytor mellan parkering och köpcentrum, där gamla människor sitter och ser ungdomar göra konster på rullbrädor och vidare till läxhjälp och positiva förebilder… och vem vet vad det kan leda till?

Det verkar som om det finns en potential för människor att återta både den urbana arkitekturen och kontrollen över sina liv, både i Gottsunda och på andra ställen.

[1]  Utsatta områden -sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser, Polisen, Nationella operativa avdelningen Underrättelseenheten

[2] Uppsalas spatiala kapital. Analyser av täthet, centralitet och urbana stråk, Uppsala Kommun

Marina Weilguni

Dela:

1 Comment

  1. Pingback: SKP Uppsala – 100 % klasskamp- SKP Uppsala - 100 % klasskamp

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *