”Vi måste ställa socialismen som ett klart och tydligt alternativ till kapitalismen”

Andreas Sörensen i Hamburg. Foto: Foto: Heinz W. Bartels

I samband med att ledarna för världens största ekonomier träffades i Hamburg träffades även några kommunistiska partier på initiativ av DKP, det tyska kommunistpartiet. Med på mötet, som var både välbesökt och välorganiserat var bland andra Carolus Wimmer, internationell sekreterare för Venezuelas Kommunistiska Parti. Sveriges Kommunistiska Parti var inbjudet att delta och Andreas Sörensen framförde följande tal på mötet.

Kamrater,
Vi tackar Deutsche Kommunistische Partei för inbjudan till mötet och för att de tagit initiativ till arrangemanget. Samarbetet och kommunikationen mellan de kommunistiska partierna är nödvändiga beståndsdelar i kampen för socialismen.

Sverige står delvis utanför de stora världshändelserna och så är det även när det gäller G20. Bara indirekt är Sverige representerat, genom landets medlemskap i EU. Det betyder dock inte att de svenska monopolkapitalisterna och imperialisterna inte vet att profitera på de stora händelserna. Genom EU har den svenska imperialismen lyckats att utplundra de baltiska länderna och störta dessa ner i fattigdom. Genom EU har de svenska monopolkapitalisterna lyckats att ytterligare koncentrera jordbruket och industrin och man har ökat den svenska kapitalexporten till övriga Europa. Samtidigt är det också så att de tyska monopolen får ett allt större inflytande i Sverige och numera är det så att Tyskland är den största utländska investeraren i Sverige. Även detta är tack vare EU. Genom EU är alltså även de svenska monopolkapitalisternas intressen representerade vid G20-mötet.

Den svenska imperialismen är en i sammanhanget liten imperialism, den verkar i skuggan av de stora spelarna. Det betyder dock inte att Sverige är mindre imperialistiskt. Det imperialistiska systemet är just ett system, det är ingen enskild makt, utan det är flera makter som ömsom samarbetar och ömsom uppträder i öppen konflikt. Det är viktigt att inte låta en enskild imperialistisk makt överskugga systemet och de andra imperialistiska makterna, då missar man en väsentlig del av imperialismen. Man missar att det är ett mångfacetterat och komplicerat system, som inom sig rymmer motsättningar och ständiga förändringar. Ser man inte detta, kan man heller inte analysera och förstå de inom imperialistiska motsättningarna som existerar.

Kamrater,
Inom ramen för G20 träffas de ledande imperialistiska och kapitalistiska makterna i världen. Värdens ledande imperialist, USA, sitter vid samma bort som andra rangens imperialister, exempelvis Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Till detta kommer också de ännu svagare imperialisterna, exempelvis Italien, Japan och Ryssland. Andra deltagare är Brasilien, Kina, Indien och Indonesien, som alla är viktiga kapitalistiska ekonomier. Inom denna konstellation utvecklas motsättningarna imperialisterna och kapitalisterna emellan och dessa har den senaste tiden stegrats. I några fall har de resulterat i väpnat våld, såsom i Syrien, Georgien och Libyen. Andra uttryck för dessa motsättningar ser vi i de allt större sprickorna som uppstått mellan USA och EU. Sedan valet av Trump har de ledande skikten i EU allt mer högljutt krävt en militarisering av unionen. Tyskland investerar mer än hundra miljoner euro ytterligare i sin militär och man förbereder ett allt tätare militärt samarbete. Denna utveckling har också underlättats av Storbritanniens utträde ur EU, eftersom landet länge motarbetat en mer sammansvetsad union.I det här sammanhanget är valet av Macron i Frankrike väldigt viktigt: det innebär ytterligare en bekräftelse av ett alltmer sammanhållet EU, som nu kan ta ytterligare steg mot militarisering. Det återstår att se vad höstens tyska val ger det tyska monopolkapitalet för möjligheter.

Medan EU svetsas samman, blir motsättningarna mellan blocken tydligare, inte minst sedan den senaste G7-träffen, där klyftan mellan EU och USA blev ännu större. Det är bara att förmoda att dessa motsättningar kommer att fortsätta utvecklas och situationen blir än skarpare. Vi har att göra med imperialistiska motsättningar som i slutändan leder till ny uppdelningen av världen, vilket i sin tur betyder krig. När imperialisterna återigen försöker dela upp världen mellan sig är det viktigt för kommunisterna att inte välja sida. I sin artikel Socialismen och kriget uttryckte Lenin det fullständigt klart och tydligt:

I ett reaktionärt krig kan den revolutionära klassen inte annat än önska nederlag för sin regering, kan den inte undgå att se att militära motgångar för denna regering gör det lättare att störta den.

Nu har vi ännu inte nått så långt att vi måste önska våra egna regeringars nederlag i allmänna imperialistiska krig, men principen är viktig att belysa. I motsättningarna mellan imperialisterna utnyttjar vi motsättningarna, vi ser var sprickorna finns och där slår vi in våra kilar. Det betyder inte att vi tar ställning för den ena imperialisten mot den andra, även om den enas vinst skulle försvaga den andra. En sådan politik innebär att man inte ifrågasätter och bekämpar det imperialistiska systemet, utan enbart enskilda imperialister; man gör det lättare för andra att ta deras plats. För oss idag betyder det alltså att vår fiende finns i vårt eget land. Den första och viktigaste uppgiften för de svenska kommunisterna är bekämpandet av den svenska imperialismen. Vi tar inte ställning för en annan imperialism, även om den så skulle slå mot den svenska. Då har vi gjort oss till imperialismens redskap. De svenska arbetarna och de svenska kommunisterna måste tillsammans med de folk som den svenska imperialismen suger ut bekämpa den svenska imperialismen.

Kamrater,
För oss betyder det också att vi måste ta tag i frågan om socialismens genomförande i vårt eget land. Låter vi kampen mot imperialismen enbart bli en borgerlig eller demokratisk fråga har vi hindrat oss själva från att gå till grunden med problemet och vi riskerar också att vi hela tiden skjuter frågan om socialismens genomförande allt längre framför oss, tills dess vi har förlorat varje chans att alls nå den. Kampen mot imperialismen måste också samtidigt vara en kamp för socialismen; de båda aspekterna av kampen är nyckeln till dess framgång. Endast med socialismen kan vi en gång för alla göra upp med det imperialistiska systemet. Det kommunistiska partiets roll i detta sammanhang är att utgöra en bro mellan den nuvarande situationen och socialismen; att visa vägen mot socialismen och att leda kampen för den.

I denna kamp är ideologin ett av våra främsta vapen. Utan ideologin, utan marxism-leninismen fastnar vi i återvändsgränder, gör felaktiga analyser och tar felaktiga beslut. Vi måste se kapitalismen och imperialismen som de är och vi måste vara uppmärksamma på verkligheten, så att vi inte bedrar oss själva och i förlängningen arbetarklassen. För kommunisterna är det tydligt: det finns ingen framtid inom kapitalismen och för kommunisterna är det inte aktuellt att förvalta kapitalismen, vare sig det är på regerings- eller kommunal nivå. Vi kämpar alltid för förbättringar i arbetarnas och folkens dagliga liv, men vi glömmer aldrig att dessa förbättringar är flyktiga under kapitalismen och vi glömmer heller aldrig att varje förbättring idag måste vara ett steg på vägen mot socialismen. I detta vårt arbete motverkar kapitalisternas hela apparat oss.

I Sverige idag kämpar hamnarbetarna i Göteborg mot attacker mot deras fackförening och deras rätt att själva välja sina fackliga företrädare. I den kampen kämpar de i första hand mot APM-Terminals, som ägs av världens största rederi, danska Maersk. Hamnarbetarförbundet är en självständig, medlemsstyrd och radikal fackförening, vilket naturligtvis provocerat kapitalisterna och försvårat deras verksamhet. I kampen mot hamnarbetarna har APM-Terminals hjälp av branschorganisationen Sveriges Hamnar, där Sveriges olika hamnar har samlats för att kraftfullare kunna  hävda sina intressen. De medlemmar som finns i organisationen är ofta kommunalt ägda hamnar, vilket innebär att ett flertal små kommuner, såsom lilla Piteå i norra Sverige, aktivt deltar i bekämpandet av hamnarbetarna. Samtidigt genomför Socialdemokraterna och Miljöpartiet av näringslivet beställda utredningar kring strejkrätten, i syfte att begränsa den och göra det enklare för kapitalisterna att exploatera arbetarna.

Situationen visar oss tydligt hur verkligheten ser ut. Den borgerliga staten bekämpar hamnarbetarna med näbbar och klor, från högsta instans till lägsta.Staten, från den minsta kommun till regeringen bekämpar arbetarna. Staten är något konkret och fast, det är inget löst nätverk som successivt kan reformeras eller förändras till förmån för arbetarklassen. Den borgerliga staten är borgerlig rakt igenom, det finns inga delar av den som vi kan rycka loss från helheten och det finns inga delar av den som vi kan reformera. Den borgerliga staten sitter ihop med finanskapitalet och kan inte ryckas loss från detta, inte ens i tider av hård klasskamp.

Kamrater,
I kampen för socialismen måste vi förstå vilka våra fiender är, vi måste förstå detta för att effektivt kunna mobilisera folket och för att föra kampen framåt. Vi kan inte uppträda försonande mot vissa imperialister framför andra och vi kan inte göra oss illusioner om den borgerliga statens natur. Vi kan inte delta i förvaltandet av kapitalismen, även om det är på lokal nivå. Alla våra framgångar måste vara steg på vägen mot socialismen, de måste syfta till att mobilisera folket och att klargöra kapitalismens, imperialismens och statens natur. I vår kamp måste vi bekämpa vår egen borgerlighet, vi måste i varje situation kämpa för vårt eget finanskapitals nederlag och vi måste ställa socialismen som ett klart och tydligt alternativ till kapitalismen; vi måste aktualisera frågan om socialismen i våra länder!

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *