Låt det inte bli tyst – regeringens flyktingpolitik är en skam för Sveriges arbetarklass

Flyktingläger i Ketermaya. Foto: World Bank Photo Collection/CC BY-NC-ND 2.0

Minns ni år 2015, när flyktingströmmarna nådde Europa? Vi förfärades över bilder från Medelhavet, där hundratals människor trängdes i överlastade, dåliga båtar på väg från Turkiet och Afrika mot Grekland, Malta och Italien. Många kom aldrig fram, och bilden av den chockade polismannen som stod med ett barnlik i famnen på en turkisk strand kablades ut över världen, ön Lampedusas borgmästare grät och vädjade till oss alla, och människor stod beredda med sin solidaritet för att ta emot dem som överlevt flykten. Från stränderna i Sydeuropa vandrade flyktingarna vidare till fots mot hägrande länder som Tyskland och Sverige. De kom från Syrien, Iran, Afghanistan, Somalia, Libyen och tusen andra ställen där deras liv blivit en mardröm, och de ville till platser där de kunde få arbete, där deras barn kunde få gå i skolan och leka utan skräck för bomber. De sov på marken i tillfälliga läger och saknade alla bekvämligheter, men de hade hoppet kvar.

Men tiden gick och makthavarna svettades över vad som behövdes, och nyheten bleknade. Länder på vägen från stränderna och till målet stängde sina gränser med taggtråd och internerade flyktingar i läger. Det diskuterades i EU. Sverige tog ju sitt ansvar, sa statsministern, men andra länder gjorde inte det. Och om andra inte gör vad de ska, då ska ju Sverige inte göra mer än sin absolut rättmätiga del. De människor som blir över och går under i hanteringen är förstås inte Sveriges ansvar, utan de andras, de som inte gör sitt. I klartext: Moral beror av vad andra gör. Var solidarisk bara om du tvingas till det.

Och samtidigt visades flyktingar upp som körts i buss till ett avsides beläget boende i Norrland och vägrade gå ur transporten, otacksamma som de var. Att det för människor från heta, myllrande ökenstäder måste ha verkat som om de hamnat i en surrealistisk och otroligt skrämmande verklighet var det ingen som brydde sig om. Det kom också berättelser om slagsmål och hot på boenden, och det ordades allt mindre om humanitet och empati. Och senare blev det tyst, kompakt tyst. Då och då skriade en rasist i tystnaden. Miljöpartiets språkrör ströp sitt samvete offentligt och gick med på en restriktiv flyktingpolitik. Och där stannade det hela. Det stannade med avvisningar, stängda gränser, medietystnad, massiv okunskap och underliga, djupt förkastliga överenskommelser med andra länder. Där stannade vi och där står vi nu.

Arif Moravi är en av de ensamkommande unga flyktingarna i Sverige idag. Han lever som papperslös här, men har ändå vågat föra deras talan offentligt.

Bakom tystnaden finns människorna. Så här berättar Arif Moradi, som kom till Sverige för tre år sedan, 16 år gammal:

– Jag kommer från Afganistan som är ett land i krig. Jag och min familj tillhör hazarerna, som är en folkgrupp som förföljs skoningslöst där. Varför? Det går långt tillbaka, till motsättningar mellan pashtunerna som utgör huvuddelen av Afghanistans befolkning och hazarerna. Emiren Abd-ar-Rahman genomförde en etnisk rensning på 1800-talet, där hans trupper dödade alla hazarer i vissa provinser, upp till 65 % av hela den hazariska befolkningen. Hazarer är alltid otrygga i Afganistan, man kan dödas utan någon som helst orsak. Och man har inga rättigheter – jag hade till exempel aldrig gått i skola innan jag kom till Sverige.Min familj bestämde sig för att fly efter att min pappa hade dödats, det var mamma, mina syskon och jag. Idag har jag ingen familj längre – jag tappade bort dem på gränsen mellan Pakistan och Iran och hur jag än har försökt hitta dem så har ingen sett dem, ingen vet vad som hänt dem. Jag smugglades till Tyskland av människosmugglare som min mamma hade betalat och sen kom jag vidare till Sverige tillsammans med tre andra. En hade en bror som hjälpte oss.

Det här är bara ett av alla öden. Unga människor har förlorat familj och vänner, i många fall sett dem dö framför sina ögon. Familjer har tömt sina resurser i händerna på giriga smugglare. De har lämnat sitt land. En del av dem tog sig ända hit genom otroliga svårigheter, och många av dem sitter idag och väntar på det sista samtalet på Migrationsverket, som ska förpassa dem tillbaka till stället de flydde från. Visserligen förpassas en del också till ett ställe de aldrig satt sin fot i, eftersom de redan var flyktingar i annat land, t.ex. hazarer som flytt till Iran och nu skickas till Afganistan. Det är en ganska vanlig situation, där hazariska familjer flytt från förföljelsen och försökt bygga upp ett liv i grannlandet – barnen är födda där och har inte längre någon anknytning till Afghanistan. Att det främst är tonåringar och unga män som flyr vidare beror på att det är de som jagas av den iranska polisen för att skrivas in i armén och bli kanonmat i kriget i Syrien. Kvinnor, medelålders och äldre män stannar kvar och försöker hanka sig fram på svartjobb med svältlön istället.

 Men det är ju bara petitesser. Avvisningarna trappas upp nu, fort ska det gå, effektivt ska det vara, vi måste bli av med en massa folk som kan vara terrorister, ekonomiska flyktingar eller helt enkelt bara vilka som helst, fast alldeles för många. Så därför har Sverige och EU tecknat ett skammens avtal med Afganistan. Varje år betalar EU mellan 1,2 och 1,5 miljarder euro till Afganistan för att ta emot flyktingar som avvisas från Europa. Läs detta en gång till. Till ett land i kaos, där bomberna exploderar dagligen, där fundamentalistiska islamska terrorgrupper härjar som de vill med regeringens goda minne, där lag och ordning bara är tomma ord och där människor förföljs för sin etnicitet, där kvinnor har noll och inga rättigheter, där en viss religion är påbjuden vid risk för dödsstraff, dit betalar EU miljarder. Varje år. Och vi är med för att vi ska bli av med invandrare från Sverige.

Det kan vara svårt att fatta hur mycket pengar det är. Det är exempelvis cirka 150 000 dagisplatser under ett år. Eller ungefär 40 000 människor med en årsinkomst på omkring 250 000 kronor och tillkommande arbetsgivar- och sociala avgifter. Det är alltså vad det varje år är värt för EU att skicka människor till döden. Det är bödelslönen från Europa.

Och vad gör bödlarna med pengarna? Använder de dem för att skapa ett tryggt och rättvist samhälle kanske?

– Korruption är det normala, säger Arif. Pengarna går rakt ner i regeringens och tjänstemännens egna fickor. De har flotta villor i Dubai och unnar sig ett lyxliv samtidigt som de släpper loss talibanerna på hazarer och oliktänkande. Just nu får till exempel den islamistiske krigsherren Gulbuddin Hekmatyar leva öppet i Afghanistan efter att ha varit svartlistad och hållit sig gömd i nästan 15 år. Han sägs vara för fred just nu, men det är tydligt att det bara är ett svepskäl för att förstärka den sunnimuslimska terrorismen mot resten av befolkningen. Lag och ordning är det inte tal om…det är fundamentalisterna som bestämmer. Jag kan ge ett exempel: Utanför en moské ropade plötsligt en imam att en ung kvinna hade bränt Koranen. Hon slets bokstavligen i stycken av en rasande folkmassa, och sedan körde man bilar över hennes lik… Ingen hade sett henne bränna Koranen, ingen visste mer än det imamen skrek. Polisen tittade bara på. Det är så lag och ordning ser ut i Afganistan idag. Det är sharia-lagen som gäller.

Men det är inte bara Afghanistan som får EU-pengar. Turkiet inkasserar 6 miljarder Euro totalt för att stoppa flyktingar på väg genom landet och för att återta sådana som lyckats ta sig till Grekland och nu internerats i läger där. Vad Turkiet ska göra med de stoppade/återkommande flyktingarna är oklart. De bor i tröstlösa tält- och barackläger lika stora som svenska städer och det lär de få fortsätta med… EU pratar om att Turkiet ska upprätta säkra och legala vägar till Europa för t.ex. syriska flyktingar, men det verkar inte hända så mycket på den fronten. Erdogan prioriterar väl att mörda kurder.

Så ser det alltså ut, och med iskall effektivitet ökar avvisningarna från Sverige. Främst av ensamkommande unga flyktingar, varav många är hazarer – det säger sig självt, eftersom man betalat så bra för just det. Det är här de omtalade åldersuppskrivningarna av unga flyktingar kommer in. Eftersom det inte går att utvisa omyndiga ungdomar måste så många som möjligt definieras som vuxna.

– När jag kom till Sverige placerades jag först i Söderköping, säger Arif, och där fick jag vid första kontakten med Migrationsverket träffa en läkare som tyckte att jag såg ut som om jag bara var femton år. Sen kom jag till Uppsala och på min andra intervju tittade tjänstemannen på mig, sa att jag såg ut som arton och sen fick jag vara det, punkt slut. Jag har inga som helst papper som kan bevisa motsatsen och jag blir inte trodd på mitt ord. Så nu lever jag papperslös och illegal i Sverige. Det är vi många som gör. Vi har inga rättigheter, ingenstans att bo, ingen mat. Många drivs till kriminalitet och prostitution, man gör ju vad som helst för att överleva. Andra jobbar svart för 10 kronor i timmen och utnyttjas skamlöst. På kvällarna samlas stora grupper med papperslösa ungdomar, t.ex. i Malmö där jag var nyss, och i utkanten smyger de kriminella gängens rekryterare omkring och försöker få tag i folk. Vi är 12 000 papperslösa i Sverige idag, det kommer att sluta i kaos.

I det fruktansvärda valet mellan att gå under jorden i Sverige och resa till Afganistan finns det förstås också sådana som valt det andra alternativet och låtit sig avvisas. Och somliga kunde inte välja alls, de togs av polisen, sattes i förvar och lämpades ombord på ett flygplan till Kabul.

– De lever instängda i sina rum och vågar inte gå ut, berättar Arif. Det syns att de varit Europa, de har andra kläder, beter sig annorlunda och det är svårt att plötsligt inte kunna tala fritt och ha åsikter när man en gång börjat med det. Dessutom syns det att man är hazar, och kombinationen kan vara förödande. Vi som är i Sverige försöker hjälpa med pengar och kontakter, men det är inte lätt. Många av dem som flydde kunde för första gången skaffa sig en egen världsbild när de var i Sverige, och flera tar avstånd från all religion och har blivit ateister. Andra har blivit kristna, som jag. Båda sakerna är livsfarliga i Afganistan förstås. Även de som fortfarande är muslimer tar t.ex. avstånd från sharia-lagarna och kvinnoförtrycket, och förresten är de i så fall shiamuslimer och redan det är farligt i Kabul. Jag kan inte fatta att ett land som har lagar som garanterar åsikts- och religionsfrihet tycker att man kan utvisa människor till de grövsta formerna av förtryck. Till en kristen kille som skulle avvisas sa man t.ex. att han fick väl gömma sitt kors.

Så – efter allt detta måste en berättigad fråga ställas: Vad driver den här hanteringen? Vad ligger bakom?  Rent generellt kan man förstås säga att ett kapitalistiskt samhälle inte är intresserat av solidaritet utan av profit. Naturligtvis vill man så långt det är möjligt inte betala vad det kostar med utbildning, boende, integration – det gäller för alla flyktingar, och mer för dem som behöver mycket vård, stöd och hjälp.

Men i det här fallet har tusentals ungdomar redan tagits emot. De har bekostats med svenskundervisning, sjukvård och skola, de har inkvarterats i familjehem och haft mat på bordet. Migrationsverket har intervjuat och nagelfarit, ställt samman akter och haft möten. De har så att säga redan kostat… och nu, när de skulle kunna bli profitabla för svenskt näringsliv med både jobb och skattebetalning så ska de utvisas. Varje normal kapitalist skulle kunna tänka ut en liten snygg profitklausul för uppehållstillstånd: nämligen utbildning på ett par år till ett bristyrke, eftersom vi saknar alla möjliga sorters hantverkare (både i Sverige och Tyskland är det ett hett ämne, varför inga ungdomar vill ge sig i kast med sådana jobb). Svenska kan de ju nu, driftiga är de av nödtvång och jobba hårt är de vana vid – det borde ju vara rena drömmen. Men kapitalet sitter still i båten.

Så kanske finns det andra intressen som är viktiga för kapitalismen i EU. Att investera i ett Afghanistan som ligger bra till geopolitiskt, där olje-pipelines korsar öknen och där landet kanske kan bli en buffert mot Ryssland och mot Kina, som också vill ta för sig i den nya kapitalistiska världsordningen – det kan bli möjligt om bara EU får in foten ordentligt. För chansen till en sådan buffertstat kan man nog betala några miljarder som en aptitretare och skicka flyktingar som Afganistan gärna vill ha.  Hazarer i Europa som brer ut sig om förföljelse och sharia-lagar i Afganistan är naturligtvis inget man önskar sig där. Att man i t.ex. Sverige började med att bekosta de afghanska flyktingarnas framtid innan man kom på mer effektiva tankar får ses som otur, men det handlar ju ändå bara om små summor jämfört med vad man betalar för att bli av med dem.

Men det räcker inte med att söka efter orsaker i ekonomin, vi måste också titta på vem som fattar dessa beslut rent politiskt – nämligen en socialdemokratisk regering som tappat all förankring i verkligheten och i arbetarklassen, en regering som är hårt trängd och bara tappar och tappar i förtroende och väljare. En sådan regering gör vad sådana regeringar alltid gjort: den sneglar efter vart dess förlorade får tar vägen, och den ser dem gå högerut, till ett gaphalsparti som lovar guld och gröna skogar bara vi bevarar Sverige svenskt. Lösningen blir att svansa efter, men inte alltför mycket – för då tappar man folket på vänsterflygeln istället. Nej, här ska det visas att regeringen är just precis tillräckligt human för vänstersossarna (en del flyktingar kan ju få stanna), precis tillräckligt hård för högersossarna (göm korset, ingen blödighet här) och tillräckligt effektiv för alla de andra som retar sig på byråkratin (det är inte så noga med åldern, de är gamla nog för avvisning i vilket fall). De ensamkommande ungdomarna passade dessutom som hand i handske, man måste ha föreställt sig att de var förhållandevis skyddslösa, saknade familjer, utbildning och förmåga att tala för sig.

Nu blir det här nog ingen framgångssaga för socialdemokraterna, det ser man redan, och det är väl ytterligare ett skäl till att kapitalet sitter still i båten och låter dem hänga sig med eget rep… de tänker väl, att när alltsammans nått sin slutpunkt kommer den svenska arbetarklassens hela kultur av solidaritet att vara sönderslagen, och förvirrade och opolitiska människor kommer att reduceras till individer som inte orkar mer utan stänger dörren mot solidaritet och kamp.

Men de bedrar sig, både regeringen och näringslivet. De hade inte räknat med människor som Arif Moradi som vägrar att låta hoppet fara och som gjort det nästan omöjliga och skaffat sig ett nytt språk och en grundläggande bildning, och som vågar tala för sig, trots att de vistas illegalt i Sverige.

– Vi blir fler i nätverken och människor vaknar, säger han. Det är så många svenskar som saknar kunskap, men vi hörs allt tydligare. Till slut kommer också makthavarna att bli tvungna att lyssna. Det kan kännas som en lång väg, men vi ger inte upp, för vi har inga alternativ. Vi kämpar för att Sverige ska vara ett humant land, att man ska följa de lagar och regler som faktiskt finns. Sverige ska vara ett demokratiskt land, den här skamligheten ska stoppas!! Det är här vårt liv finns, det här är vårt land. Och ja, det händer hoppfulla saker, idag får några få av oss faktiskt stanna och vi får så mycket stöd och kärlek.

Regeringen och kapitalet har inte heller räknat med människor som står för en rakryggad internationell solidaritet. Det är det som är SKP:s uppgift för att stöda flyktingar i Sverige: Inga kompromisser med idiotrasismen, organisering av arbetande människor – även papperslösa –  och ett tydligt alternativ för den som vill göra motstånd.

Marina Weilguni

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *