Imperialismen och monopolkapitalismen

LEDARE (7/2017). Den marxist-leninistiska ideologin gör anspråk på vetenskaplighet såsom ingen annan ideologi gör, vilket också ger den en styrka som andra helt enkelt inte har. Det ger möjlighet att titta på världen objektivt, att betrakta den såsom den är, utan skygglappar eller skynken. En grundbult i detta är klarhet i begreppen.

Många av de begrepp som vi använder används av många andra på många olika sätt. Mervärdet är inte bara det värde som kapitalisten tillägnar sig i utsugningen av arbetarnas arbetskraft, det är, om man ska tro reklamen på TV och i andra medier, också något man kan få om man köper en mobil. Materialismen är inte enbart grunden i den marxistiska världsåskådningen, vars utgångspunkt är den ekonomiska basen i samhället, utan den är också girighet. På samma sätt försöker man ge begreppet imperialism flera olika betydelser. Det är allt från det gamla Roms försök att skapa ett imperium till ett lands militära aggression gentemot ett annat. För vissa, såsom Kautsky, var imperialismen annekteringen av landområden, vilket Lenin polemiserade mot.

Det som kännetecknar de icke-marxistiska definitionerna är deras ovetenskaplighet. Om man tittar på imperialismen som enbart ett lands aggression mot ett annat, eller om man menar att det är imperieambitioner i allmänhet, missar man den ekonomiska verkligheten. Man missar den ekonomiska bas som är imperialismens grund.

Mot de ovetenskapliga definitionerna ställer vi upp de vetenskapliga. De som går att mäta, analysera och objektivt betrakta. Den förste som analyserade imperialismen på ett vetenskapligt sätt och satte fingret på den moderna kapitalismen var Lenin. Redan i titeln till hans bok hittar vi en ledtråd till vad imperialismen var: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Lenin såg alltså att kapitalismen utvecklats till imperialism och att det var det sista stadium som skulle komma inom kapitalismen. Kapitalismen och imperialismen följer på varandra som utvecklingsstadier och hela världens kapitalistiska ekonomi hade nu blivit en imperialistisk ekonomi.

Lenin skriver också om imperialismens kännetecken, vilka han börjar med att beskriva som kapitalets och produktionsmedlens koncentration. Mer och mer samlas alltså i allt färre händer. I vårt eget land är en förmögenhet på runt 4000 miljarder kronor samlad hos 15 familjer. De äger alltså mer än 70% av vad som finns på Stockholmsbörsen.
Det andra kännetecknet Lenin räknar upp är skapandet av ett finanskapital genom sammanslagningen av bank- och industrikapitalet. I vårt eget land är denna sammanslagning tydlig, inte minst genom det faktum att Handelsbanken, Sandvik, Skanska och ICA-Gruppen ägs av samma ägare: Lundbergsfären. Det är minst lika tydligt i och med att Wallenbergsfären äger ABB, Saab AB, SKF och SEB-banken. Bankerna får också en väldigt framträdande roll i detta finanskapital och ofta styrs andra bolag genom bankerna. De fyra största svenska bankerna har exempelvis stora ägarintressen i de flesta svenska byggbolag.

Det tredje kännetecknet för den imperialistiska ekonomin som Lenin observerade är att kapitalexporten blir allt viktigare på bekostnad av varuexporten. Kort sagt innebär det att kapital lämnar landet för att möjligheten till profit är större på annat håll, monopolen växer därmed utanför det egna landet. Svenska investeringar går främst till USA och till våra grannländer, men utgör proportionerligt en större del av de baltiska ekonomierna än exempelvis de tyska eller amerikanska ekonomierna.

Det fjärde kännetecknet är monopolens sammanslutningar. I samband med att monopolen växer utanför sina egna gränser stöter de också på andra monopol som vuxit över andra länders gränser och dessa måste de förhålla sig till. Nu blir det aktuellt med överenskommelser, exempelvis karteller och truster, som för att använda Marx ord, brandskattar hela befolkningar. Dessa överenskommelser är till sin natur flyktiga, eftersom de olika monopolen ständigt söker skapa fördelar för sig själva gentemot andra. Om det i den ena stunden är gynnsamt att ingå överenskommelser kan det i nästa vara ogynnsamt. Den borgerliga staten bidrar till denna instabilitet genom att straffa och fria olika monopol. Den som erkänner kartell- eller trustbildning går oftast fri från straff, vilket för det erkännande företaget innebär konkurrensfördelar eftersom de övriga deltagarna i kartellen eller trusten straffas. Nyligen har exempelvis SCA drabbats av skadestånd på hundratals miljoner kronor eftersom man deltagit i just truster. Man ska dock inte låta sig förföras av de stora böterna som företagen får, dessa summor kalkylerar man med och vinsten man gjort är mångdubbel.

Sist, men inte minst, nämner Lenin att jordens territoriella uppdelning är avslutad. Det finns inga nya marknader som imperialisterna och monopolen kan expandera in i och man tvingas ta av varandra. Denna process leder oundvikligen till krig, eftersom det enda sättet att omfördela är att bekämpa de andra monopolen och de andra monopolens stater. Både det första och andra världskriget var krig för omfördelningen av världen imperialisterna emellan.

De krig vi ser idag, i exempelvis Libyen och Syrien är uttryck för just den motsättningen inom imperialismen. Motsättningarna monopolen emellan leder till allt kraftigare urladdningar, som förr eller senare leder till omfördelningskrig. Monopolen söker råvaror och avsättningsmarknader, och de försöker undvika den ständigt fallande profitkvoten.

Precis som Lenin en gång gjorde upp med Kautskys version av imperialismen, är det viktigt att även vi håller hårt på de vetenskapliga definitionerna. Imperialismen är inte bara imperiebyggande eller enbart annektioner, utan det är kapitalismens monopolistiska stadium. Det existerar ingen kapitalistisk ekonomi parallellt med en imperialistisk, utan den kapitalistiska ekonomin är den imperialistiska.

Inom den ekonomiska verkligheten existerar all världens monopol och nationer, där de genom olika sammanslutningar och konstellationer försöker göra just sig själva starkare på de andras bekostnad. Här är det viktigt att inte ställa upp på den svagare imperialistens sida eller på det mindre monopolets sida, eftersom man då gör sig till redskap för den ena imperialisten mot den andre.

Vad kommunisterna anbelangar måste frågan alltid ställas: vem har makten i nationen och staten?

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *