85 år sedan skotten i Ådalen

1920-talets slut och 30-talets början var stormiga på svensk arbetsmarknad. I svallvågorna efter börskraschen på Wall street 1929 var arbetslösheten hög i stora delar av Sverige. Arbetsköparna sänkte lönerna och tog in strejkbrytare när folk strejkade.

Sedan sommaren 1930 pågick en strejk vid Marma-Långrörs AB sulfatfabrik vid Marmaverken utanför Söderhamn. Där tog ägarna in strejkbrytare när skeppningssäsongen inleddes på våren 1931. Samma ägare fanns vid fabrikerna i Ådalen och sympatistrejker bröt ut även här. För att ändå kunna skeppa ut vinterns produktion tog Ångermanälvens stuveribolag in ett 60-tal strejkbrytare.

Strejkbrytarna anlände till området den 13 maj. Samma dag anordnades ett protestmöte i Kramfors och man tågade mot Sandviken där strejkbrytarna lastade ångaren Milos. I täten på tåget bars en banderoll med texten ”För Marmaarbetarnas seger”. Demonstranterna tog sig in på fabriksområdet och avbröt strejkbryteriet. I samband med detta hissades en av strejkbrytarna upp ur lastrummet med Milos kran. Några av strejkbrytarna fångades in av demonstranterna och togs till torget i Kramfors där de fick lova att inte arbeta som strejkbrytare igen.

Polisen hade inte kunnat hejda demonstrationen och därför bad länsstyrelsen militären om hjälp. Ett 60-tal fast anställda militärer från Sollefteå avreste då mot Ådalen. På natten till den 14 maj anlände militären till stationen Sprängsviken. Både glåpord och stenar kastades mot militären.

Strejkbrytarna fick bo i ett hus i det lilla samhället Lunde och militären fick order om att skydda området kring huset.

Den 14 maj hölls ett protestmöte vid Frånö Folkets hus. Företrädare för fackförbunden i Ådalen höll möte inne i huset men mötet drog ut på tiden. Till slut tappade människorna utanför tålamodet och började tåga mot Lunde. I täten gick en orkester och där fanns även några fanor. Olika bedömningar säger att något från 4000 ända uppemot 10000 personer gick i tåget. Hela bygden hade slutit upp och där gick kommunister, syndikalister och socialdemokrater sida vid sida.

När täten på tåget nått fram till Lunde möttes de av en ryttarpatrull som beordrade halt. Ett demonstrationståg är inte så lättstoppat och tumult uppstod där en fana kastades mot ett ekipage och skott avlossades från ryttarna. Tåget fortsatte ner mot den barack där strejkbrytarna bodde. Kapten Mesterton, som förde befälet, gav då order om eld. Kulsprutor och gevär öppnade eld. En trumpetare i demonstrationståget var snabbtänkt och blåste signalen för ”Eld upphör” och skotten tystnade. Kvar låg fem döda personer och fem skadade.

Sture Larsson fördes till Västervik för att begravas där. Eira Söderberg, Erik Bergström, Evert Nygren och Viktor Eriksson begravdes i samma grav vid Gudmundrå kyrka. Gravstenens text lyder:

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig

I efterdyningarna av skotten i Lunde skedde strejker över hela Sverige. I Kramfors med omnejd drogs snabbt både polis och militär bort från orten. Under ett antal dagar skötte fackförbunden ordningen på orten.

Efter detta beslutades att svensk militär aldrig skulle ingripa mot demonstranter mer utan att det skulle vara en polisiär fråga. 2006 avskaffades delar av detta och militär kan nu hjälpa polisen igen ifall de står under polisens befäl.

Ådalsmarschen

Skriv ut