Brexit

Storbritannien, Tyskland och EU
Många var de som firade det brittiska folkets nej till EU, trots att mångas bevekelsegrunder samtidigt var tveksamma. Hur det nu är med den saken, vore det missvisande att inte gå in på andra sidan av myntet. Britternas eventuella utträde ur EU är inte bara ett uttryck för folkets vilja, utan även ett uttryck för konkurrens mellan imperialister.

Genom EU har den tyska imperialismen lyckats växa till att bli en storspelare i sig. De franska och italienska kapitalisterna har underordnats den tyska. Dessa länder har fått ett litet spelrum (Frankrike har i princip kopplat Västafrika till sig genom en fransk-kontrollerad valuta och en fransk-kontrollerad centralbank), men tillåts inte utmana den tyska överhögheten. Den enda egentliga utmanaren inom EU har varit Storbritannien, vars ekonomi är så pass stark att den i viss mån kunnat utmana de tyska imperialisterna. Genom EU har dock styrkeförhållandena cementerats till tyskarnas fördel.

De tyska direktinvesteringarna i Storbritannien uppgick 2014 till hela 121 miljarder euro. För dessa står bland annat BMW som köpt upp både Rolls Royce och Mini Cooper (man köpte även upp Rover, en snabbis, för att senare lämpa av det på den indiska Tata-koncernen). Övriga investerare är bland andra Siemens, Deutsche Bank, Lufthansa och andra tyska storföretag. Omvänt ser man att britterna ”bara” investerat 49 miljarder i Tyskland. Förhållandet ser likartat ut vad gäller ländernas export. Tyska företag exporterade 2015 varor för sammanlagt 89 miljarder euro till Storbritannien, medan brittiska företag landade på 38 miljarder. Det innebär ett handelsöverskott på 51 miljarder till tyskarnas favör. Detta har de EU:s fria marknad och rörlighet att tacka för.

Mot denna bakgrund kan man förstå att den brittiska härskande klassen var splittrad i fråga om Storbritanniens utträde ur EU. Inom Tories uppstod snabbt grupperingar som var både för och emot Brexit. Även inom Labour och fackföreningsrörelsen uppstod liknande splittringar. Självfallet finns det stora intressen inom Storbritannien som vill begränsa tyskarnas dominans, medan andra tjänar på att vara med i EU (trots att den brittiska exporten i relation till tyskarnas är liten, är 38 miljarder euro i sig ingen liten summa).

Vad som nu kommer att hända är svårt att säga, men det är tydligt att tyskarna har stärkt sitt grepp över unionen och i snabb takt nu börjar militarisera den (se artikeln Sommaren i Europa). Angela Merkel har de senaste månaderna aktivt besökt olika EU-länders regeringsföreträdare, samt kallat dem till ett toppmöte i Bratislava. Detta måste ses som ett led i konsolideringen av EU – man vill befästa de tyska imperialisternas makt över unionen. En annan fråga är den om Skottlands framtid inom Storbritannien, som förmodligen kommer att återaktualiseras – det finns mycket för tyskarna att vinna genom Skottlands utträde ur Storbritannien. Skottarna sitter på ett starkt bankväsende, en stark livsmedelsindustri och inte minst stora naturgas- och oljereserver. Samtidigt kan man räkna med att en viss del av den brittiska finansindustrin kan tänkas flytta till ett självständigt Skottland som är med i EU.

Sist, men inte minst, finns det naturligtvis stora konkurrensfördelar för enskilda monopolkapitalister. För de med stora investeringar i Storbritannien, såsom BMW, blir Brexit naturligtvis en förlust. En förlust för BMW innebär samtidigt en vinst för Volkswagen, som har riktat sina investeringar österut (man kontrollerar exempelvis 33 % av Slovakiens totala exportindustri och man har stora produktionsanläggningar i bland annat Polen, Tjeckien och Ungern). Man måste komma ihåg att de tyska imperialisterna inte inom sig själv är eniga, lika lite som de brittiska är det.

Man måste hela tiden ställa sig den fråga som även Lenin ställde: vem tjänar? I det här fallet ställer vi oss frågan: vem tjänar på Brexit? Svaret är mångfacetterat och det är självfallet så att inte enbart den brittiska arbetarklassen tjänar på Brexit. Det finns stora brittiska intressen som även de tjänar på Brexit och även om Brexit i stort är ett nederlag för den tyska imperialismen så finns det ändå tyska monopolkapitalister som tjänar en del på det.

A.S

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *