Kerstin Stigsson debatterar i Riktpunkt nr 6 för i år om det finns möjligheter för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, och Kommunistiska Partiet, KP, att samarbete eftersom hon inte ser några skillnader i ideologi och mål hos de båda partierna. Hon ställer en fråga till både SKP och KP. Jag blev förvånad över att ingen ville knyta an till Kerstins synpunkter i påföljande nummer av tidningen.
Låt mig berätta om samarbetet mellan båda partiers stockholmsavdelningar kring 1 maj 2016. Från och med mars har vi haft planeringsmöten där även KP:s ungdomsförbund RKU i Stockholm ingick. Det var kamratliga, prestigelösa överläggningar. Flera kände varandra sedan tidigare från olika solidaritetsorganisationer och ännu fler lärde känna varandra. Båda sidorna ställde upp med sina resurser. SKP som länge haft stående möten på Hötorget tillsammans med broderpartiet upplevde demonstrationen längs KP:s traditionella marschväg och mötet på Sergels torg som påtaglig vinst. Man kunde förvänta sig att krafternas addition inte skulle stanna vid 1+1+1=3, och så blev det också en uppslutning utöver det i strålande solsken. Båda sidorna har vunnit på det. Tyvärr förblev Stockholm det enda exemplet på samverkan kring 1 maj i Sverige.
Vårt parti är av den principiella uppfattningen att samarbete mellan de båda partierna på lokal nivå kring konkreta frågor är positivt och uppmuntras. Samtidigt vet vi att det finns ideologiska skillnader kring frågor som rör det förflutna och nutiden där SKP förbehåller sig rätten att framföra sin ståndpunkt.
Jag vill här citera en av mina kamrater som efter framgången 1 maj utbrast: Äntligen! Och föreslog fyra teman som nödvändiga att diskutera:
1 Hur kom vi fram till det läge att vi har två kommunistiska partier?
2 Vilka var realsocialismens misstag? Vilka fel gjorde de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna?
3 Analysera den svenska modellen, varför finns ingen radikal klasskamp?
4 Fackföreningsrörelsens historia och en politisk, ekonomisk och social analys av den fackliga verksamheten.
Så vitt jag kan se förekommer inga försök till diskussion av centrala frågor.
Det finns starka förväntningar utifrån på de båda partierna SKP och KP. En liten sammanställning av mailen till SKP under ett år har visat att frågan varför det finns två partier och om skillnaderna kan överbryggas, dominerade. Sverige är inte det enda land med en splittring av de kommunistiska krafterna. I Danmark till exempel pågår överläggningar hur denna splittring kan övervinnas för att motsvara arbetarklassens förväntningar på en stark politisk kraft som kan inge framtidshopp.
Och har vi inte sagt ibland att många av SD:s väljare – de som är missnöjda med samhället utan att för den delen skylla på invandringen – hör hemma hos oss?
Barbara Brädefors
