Det irakiska upproret mot korruption och sekterism

Över hela Irak har gradvis vuxit fram massprotester mot den egennyttiga och cyniska eliten – i en skala som inte setts på decennier, skriver SALAM ALI ledamot i det Irakiska kommunistpartiets CK.

Under mer än sju veckor nu, sedan i slutet av juli, har Bagdad och andra provinser i centrala och södra Irak  bevittnat uppkomsten av en bred folkrörelse som inte har setts på många årtionden i vårt land.

Det har kulminerat i successivt växande massprotester. De viktigaste var demonstrationer och strejker av arbetare och anställda i offentliga företag under Näringsdepartementet.

Denna folkrörelse har tagit fart med deltagande av hundratusentals medborgare med  olika sociala och politiska tillhörigheter i alla provinser.

Den politiska basen av protesterna, som huvudsakligen inleddes genom medborgerliga och demokratiska krafter, har breddats och även fått stöd av den högsta shiitiska myndigheten i Najaf.

Det folkliga upproret har kommit som ett uttryck för den explosiva ilska hos människor och som en följd av de misslyckade regeringarna i de sekteristiska etniska maktdelningssystemet. Det har skett både på federal- och provinsnivå. Det har skett som ett resultat av oförmågan hos regeringarna att styra landet, tjäna folkets och landets intressen och ge ett minimum av säkerhet och service för ett anständigt och värdigt liv, samt att underlåta att effektivt bekämpa terrorism och dess instrument.

En av de viktigaste faktorerna som bidragit till att fördjupa krisen och intensifiera folkets lidande är det vildsinta krig mot terroristorganisationen Isis (även känd under sin arabiska akronym ”Daesh”) sedan den 10 juni 2014 och den efterföljande förlusten av regeringens kontroll över mer än en tredjedel av Iraks territorium.

Detta var ett resultat av kollapsen av en militär och säkerhets institution som byggdes på en sekteristisk grund som drabbats av korruption och vanskötsel.

Den politiska krisen förvärrades ytterligare av den försämrade ekonomiska situationen efter den senaste tidens kraftiga nedgång av oljepriset vilket ledde till en halvering av Iraks oljeinkomster.

Förekomsten av mer än tre miljoner internflyktingar, som en följd av kriget med Isis, har också skapat en enorm humanitär och ekonomisk situation som överskrider kapaciteten hos staten.

Allt detta har lett till en ökning av andelen människor under fattigdomsgränsen till över 30 procent av befolkningen.

Samtidigt har ett litet socialt skikt av parasitär natur och en korrupt politisk elit fortsatt att ackumulera enorma rikedomar och njuta av extravaganta förmåner.

Försämringen av elförsörjningen i en ovanligt varm sommar kan ha utlöst den första protestdemonstrationen.  Men folkets krav fördjupades snart till påtryckningar för beslutsamma åtgärder för att bekämpa korruptionen och ställa de korrumperade till svar, påärskilt de som innehar ledande positioner i staten.

Deltagarna i massdemonstrationerna som har hållits varje fredag på Tahrir torget i Bagdad, och även i 10 andra större städer, inser att kampen mot korruption stärker kampen mot terrorism. Det ena understödjer det andra.

De har också efterlyst politiska reformer och brådskande åtgärder för att reformera rättsväsendet, utan vilken det inte skulle vara möjligt att genomföra de reformer som krävs.

Massrörelsen som har pågått i sju veckor, har lockat hundratusentals människor och breddat sin sociala och politiska bas.

Demonstrationer och protester har nu förts vidare från större städer till distrikt och landsbygdsområden i vissa provinser.

De är organiserade av många samordnande kommittéer med deltagande av medborgerliga och demokratiska aktivister och grupper.

Deltagandet av ungdomar beräknas utgöra över 80 procent av demonstranterna. Kvinnor har också spelat en viktig roll. Sedan protesterna eskalerade har fler sociala krafter anslutit sig inklusive flera yrkesorganisationer och fackföreningar.

Det är mycket viktigt att notera den dominerande fredliga, nationella, folkliga och civila karaktären av massproteströrelsen, som överträffar de sekteristiska och etniska uppdelningar och sekundära identiteter, vilket främjar den irakiska nationella identiteten.

Protesterna har fokuserat på kampen mot korruption och att på att ställa de korrupta till svars, att uppnå politiska reformer och att bli av sekteristisk och etnisk maktdelning.  På att se till att samhället erbjuder samhällstjänster.

Tack vare den nationella och folkliga karaktären av demonstrationerna, på legitimiteten och de realistiska  kraven och parollerna, samt deras fredliga och civila natur, har de utövat ett enormt folkligt tryck som tvingade både regeringen och parlamentet att reagera snabbt genom att presentera  reformpaket.

Det första tillkännagavs av premiärminister Haider al-Abadi den 9 augusti där det ingår att avskaffa tre vicepresidentposter samt två tjänster som vice premiärminister.

Senare reformer har inkluderat att minska storleken på hans regering med en tredjedel.  Det minskar antalet regeringstjänstemän och parlamentsledamöter samt minskar deras löner.

Men långt mer radikala förändringar och lagstiftning behövs för att destabilisera grunden för det sekteristiska etniska maktdelningssystemet som genomfördes av de amerikanska ockupationsmyndigheterna efter kriget 2003 och sätta stopp för det. Det är en stor utmaning.

Om reformerna börjar allvarligt undergräva maktdelningssystemet, förväntas det att de härskande grupperna (shiitiska, sunnitiska och kurdiska) kommer att börja begrava sina divisioner och enas för att bevara sina maktpositioner och privilegier.

Det finns redan tecken på att denna process har börjat. Efter att de återhämtat sig från den första ”chocken” som ett resultat av massprotesterna, utkämpar de nu en motattack.

De har en enorm makt och rikedom, inklusive deras inflytande över ekonomin.

Civila aktivister har därför kritiserat den långsamma reformtakten och bristen på effektiva mekanismer och en tydlig tidsplan för genomförandet.

Abadis reformer har ännu inte berört kärnan i den djupa politiska krisen som drabbat landet.

Det finns allt fler bevis på försök att sabotera den fredliga proteströrelsen, inklusive fysiska attacker och direkta hot mot aktivister och oberoende mediearbetare.

I staden Hilla i Babylonprovinsen, angrep särskilda säkerhetsstyrkor fredliga demonstranter som marscherade till länsstyrelsens kontor.

Trots de härskande gruppernas hot och hot från media kom tusentals människor till Tahrir-torget i centrala Bagdad på fredagen den 11 september.

Förutom att upprepa de viktigaste kraven på politiska reformer ställdes krav på”en civil stat och social rättvisa.”

Återigen, den civila och nationella karaktären på demonstrationerna i Bagdad och 10 andra större städer var dominerande.

Efter sju veckor av massdemonstrationer, och mer än en månad sedan tillkännagivandet av Abdis reformpaket,  har inte så mycket gjorts.

De mycket begränsade reformer som hittills har aviserats måste kompletteras med djupare reformer.

Folkligt tryck och tillsyn är därför viktigt för att säkerställa ett korrekt genomförande av reformprocessen till förmån för det irakiska folket.

Salam Ali är medlem av det Irakiska kommunistpartiets centralkommitté.

Översättning: Lars Evert Holm

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.