Det ska löna sig att arbeta – din dumma idiot!

Denna gång ska jag vara mer personlig med ER än jag någonsin varit tidigare och om NI orkar hänga med till slutet kommer NI att få se vad jag försöker säga. Som person är jag väldigt öppen, fullkomligt ärlig och har därmed inga problem med att dela med mig av mig själv, livet blir också enklare att leva på detta sätt!

Hela mitt liv har jag varit en överdrivet ansvarstagande individ, full av drivkraft med en inneboende glädje i att vara högproduktiv. Lusten att prestera har alltid funnits, skolan var en tävling och framtiden tedde sig ljus.

I slutet av grundskolan började en målsättning att formas, skolarbetet blev allvarligare och avgångsbetyget slutade på strax över 4 i medelbetyg. Mina bästa betyg var i SO, matte och svenska där en stolt 16-åring fick högsta betyg, nämligen en 5:a som det hette på den tiden. Det var i alla fall tillräckligt för antagning till min drömutbildning, där betyget stannade på drygt 3 i medelbetyg, med endast en enda 5:a, i svenska.

Militärtjänsten gjordes som sjukvårdare på T3 i Sollefteå. Målsättningen var klar, den framtida karriären hägrade, jag var stark och inget kunde stoppa mig.

Efter ett hektiskt arbetsliv med 60- timmarsveckor, oftast utan semester och med stort ansvar, satt jag 2007 vid 48 års ålder fast i badrumskranen i två timmar för att jag inte kunde få den att stå rätt. Vad jag inte visste var att jag sedan ca 15 år sakta men säkert utvecklat ett svårartat tvångssyndrom, mycket beroende på såväl extern press som mina egna krav, psykopatiska arbetsgivare och en jobbig familjesituation.

I stort sett hela min vakna tid gick åt till tvångshandlingar och jag har efter långa sjukskrivningsperioder och medicinering ett mer fungerande och värdigt liv idag. Sjukdomen är så handikappande att när det var som värst hade jag nog hellre valt att kapa en arm, för då skulle jag kunna trösta mig med att åtminstone en del av min kropp fungerade som det skulle.

Sjukdomen har dock medfört en mycket god sak; jag har lärt mig att bli mer ödmjuk och empatisk även om dessa egenskaper aldrig har fattats mig. Jag har också alltid tyckt om att betala skatt eftersom man i Sverige kan känna sig relativt säker på att pengarna huvudsakligen går till bra saker, nämligen till andra behövande människor i vårt samhälle.

Så kommer då efter det att Reinfeldt blev statsminister parollen: DET SKALL LÖNA SIG ATT ARBETA!!! Tyvärr lever hans ande kvar och den nya (S)+(MP)-regeringen verkar inte göra nåt för att ändra detta.

Jag ställer frågan till våra regerings- och riksdagsledamöter; vad var det som skulle löna sig för de medborgare som helt enkelt inte är förmögna att arbeta då? De kastas ut och skickas på Socialen och gud vet vad vi skall göra med dem i framtiden? Steget är inte långt till att uppfinna barmhärtiga avlivningsmetoder för att bli av med problemet; det gjorde man i Tyskland för si så där 60 år sedan.

Framöver funderar jag på att ägna mig åt Voodoo; sticka in en nål i mina miniatyrkopior av alla riksdagspolitiker i förhoppningen att kunna inympa lite empati i dessa annars så egoistiska, självförhärligande och osmakliga varelser. Inte heller verkar dom vara ensamma i denna ruttna masspsykos, en stor del av svenska folket deltar med glädje i mobbningen av svaga, utsatta och värnlösa. Min önskan till hela denna vedervärdiga och omänskliga politik samt alla dess sympatisörer är: må ni alla drabbas av svår sjukdom så kanske ni lär er ödmjukhet och empati, alternativet är att ni ruttnar bort i helvetet.

Mats Hedell

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *