Förbjud utsugning istället för tiggeri!

Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) som förr var ett stolt arbetarparti på de svagas sida har utvecklats till ett parti (s)om tydligen inte har nåt bättre för sig än att överväga förbud mot tiggeri. Statsminister Löfven har i och för sig försäkrat att så inte är fallet men vi vet i och med utspelet att tankegångarna finns inom SAP. Och oavsett vad man tycker om tiggeri som företeelse så finns det för den svenska arbetarklassen betydligt viktigare frågor att ta tag i.
• Vad sägs om ett förbud mot bemanningsföretag, denna vedervärdiga företagsform som gör människor till renodlade handelsvaror, att begagnas x antal timmar och sedan kastas bort?
• Vad sägs om att förbjuda vinster i välfärden, inom vård, omsorg och skola?
• Vad sägs om att förbjuda den snuskiga privatkapitalistiska giriga hanteringen på de flyktingar som kommer till oss, som t ex av den där karusellkillen Bert Karlsson?
• Vad sägs om att förbjuda möjligheten för såna som den rattonyktra gymnasieministern att sko sig på skattebetalarnas bekostnad? Alla andra som säger upp sig från sitt jobb får, mig veterligt, börja med 45 dagars karens från A-kassan. Därefter maximalt 910 kronor per dag under de första 100 ersättningsdagarna och därefter är den högst 760 kronor per dag. Men hon sa upp sig och fick 127.000 kr per månad i ett år direkt!
• Vad sägs om att förbjuda främmande makt, dvs NATO, att utnyttja Sverige som uppmarschområde mot Ryssland och istället jobba för avspänning i världen och i östersjöområdet.
• Vad sägs om förbud mot företagsnedläggningar som ofta tenderar ödelägga hela orter och bygder?
• Vad sägs om att föra en fördelningspolitik värt namnet inom EU, dvs en riktig (S)ocialistisk politik
Det är verkligen dags att det där (s)kumma partiet äntligen erkänner att det är ett borgerligt liberalt parti som slickar de svenska kapitalisterna på både skor, knän och i röven.
Vem ska beskosta arbetstidsförkortningen?
För över 30 år sen var arbetstidsförkortning ett ledord i den fackliga kampen. Tyvärr har både fack och de politiska partierna backat för den massiva kapitalistiska motoffensiven som i årtionden trummat ut sitt budskap om att vi i själva verket jobbar för lite.

Idag är det bara Vänstern av riksdagspartierna som vågar yttra sig seriöst i denna fråga. Vad hände egentligen med MP, SAP, SSU, S-kvinnorna och framförallt LO som förr var med och krävde arbetstidsförkortning.
Saken kommer i allt konstigare dager när man inser att Sverige har produktivitetsökning som har mer än tiodubblats sedan den nuvarande åttatimmarsdagen infördes 1919.
En arbetstidförkortning skulle vara bra för alla, både för de som idag arbetar heltid och deltid. Till exempel sex timmarsdagen skulle minska stress och utslitning för de som idag har arbete, och i praktiken innebära en löneökning för dem som nu tvingas jobba deltid.
Det skulle dessutom vara en verklig åtgärd mot arbetslösheten genom att dela på jobben och ge en möjlighet till försörjning för de över 400 000 människor som idag förvägras arbete. För alla som inte har jobbet som hobby fortsätter vardagslivet efter arbetsdagens slut. En arbetstidsförkortning ökar möjligheten för alla att hinna med familj, samhällsengagemang och fritid.
Att sen motargumenten mot en sån reform från både de öppna högerpartierna och även socialdemokraterna är att det är en omöjlig samhällsekonomisk ekvation. Men i ett Sverige med en produktivitet som har mer än tiodubblats sedan den nuvarande åttatimmarsdagen infördes 1919 blir det falsk matematik.
Det verkar som en total kapitulation och istället verkar alla vilja göra det så bra som möjligt för det så kallade näringslivet i from förhoppning att de vill investera några fler av sina miljarder i Sverige.
Men allt som oftast säger näringslivet att de inte har behov av arbetskraften åtta timmar per dag. Inom industrin har arbetsköparna tvingat igenom avtal om arbetstidsförkortning som träder i kraft vid nedgångar i konjunkturen, sk konjunkturanpassad arbetstid. De erkänner med andra ord att sex timmars arbetsdag är såväl möjligt som önskvärt, men vill inte stå för notan utan skickar den vidare till arbetarna.
Att genomföra sextimmarsdagen beräknas kosta 90 miljarder. Så frågan kvarstår, vem ska betala för en generell arbetstidsförkortning?
Svaret skulle kunna vara något av följande:
– Rättvisare fördelning av utdelningen till aktieägarna för de 20 största företagen på Stockholmsbörsen, som i år landade på skyhöga 125 miljarder.
eller
– Hårdare beskattning av Sveriges 100 rikaste personers förmögenhet på 1800 miljarder.
Där har vi svaret på hur reformen ska bekostas och snart måste nåt hända. En arbetstidsförkortning bör omedelbar genomföras. Sen är det upp till arbetarklassen hur snabbt vi genomför den. Vi kommunister har aldrig varit kända för att dra viktiga reformer i långbänk och jag kan definitivt inte tänka mig det blir så i denna fråga.
Arbetstidsförkortningen bör vara en av de viktigaste frågorna inför valet 2018!

Mats Hedell

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *