Nästa år, i slutet av mars, löper kollektivavtalen för nästan tre miljoner arbetare och tjänstemän ut, nära 500 nya kollektivavtal skall förhandlas fram. Arbetsköparna har redan gått på offensiven och deras bud är att det inte finns utrymme för höjda löner, utan lönesänkningar är nödvändiga för att upprätthålla den svenska konkurrenskraften i den ”globaliserade” ekonomin. Under Almedalsveckan arrangerar man ett 50-tal seminarier som skall trumma in budskapet i den politiska oligarkin som samlas där.
Med en hämningslös propaganda och skrämseltaktik påstår sig arbetsköparna i Svenskt Näringsliv vilja skapa bästa möjliga förutsättningar för en bra avtalsrörelse. Och en bra avtalsrörelse är enligt dessa profitörer ett nollavtal och en del sänkta löner annars står Sverige inför sin undergång.
Nu behöver man inte oroa sig för deras undergångsprofetior, dem har vi hört de senaste hundra åren och ändå har de kunnat öka aktieutdelningarna med 400 procent och den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning har kunnat öka sina inkomster hundrafalt jämfört med den fattigaste halvdelen av befolkningen.
Med oron för att propagandan inte skall få tillräcklig genomslagskraft för att tvinga arbetarklassen och det arbetande folket på knä har man skapat en ny hemsida som även lanseras på sociala forum. En sajt med det missvisande namnet Arbetsmarknadsnytt, men ingen argumentation handlar om något nytt, utan det är alla de liturgier som brukar visas upp i varje avtalsrörelse.
– Om svenska företag ska kunna fortsätta växa och anställa har vi inte råd med avtal som inte bidrar till en förstärkning av vår konkurrenskraft. Vi måste få bredast möjliga förståelse och uppslutning kring denna utgångspunkt. I detta arbete blir Arbetsmarknadsnytt en viktig kanal, säger vice vd Christer Ågren på Svenskt Näringsliv, som annars är mest känd för att motsätta sig stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden och fackliga kontroller enligt ”vita jobb” modellen.
På sajten skall en del, som det heter, fristående skribenter medverka, bland annat Widar Andersson och Linda Skugge samt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.
Widar Andersson är en känd socialdemokrat och ivrig förespråkare av friskolor. Numera är han ledarskribent på Folkbladet i Norrköping där han har frihet att uttrycka sin beundran för KD:s och SD:s flykting- och invandrarpolitik.
Linda Skugge är en säker reaktionär som påstår att ungdomsarbetslösheten är en bluff och beror på att ungdomar bara är lata och bortskämda och ”värst är de som är för fina för riktigt arbete”.
Det vanliga gnället om att politikerna skall skapa regler och lagar, eller ta bort lagar och regler för att förbättra och underlätta för företagarna saknas inte heller. Det måste skapas ett bättre näringslivsklimat har de mage att påstå efter alla år av rekordprofiter, profiter som inte på något sätt bidragit till ökade investeringar och fler jobb, utan tvärtom har använts till spekulation och utdelning till aktieägare. De ökade profiterna har skapats på arbetarklassens bekostnad. Som andel av BNP är lönerna idag nere på de nivåer som var rådande för ett hundratal år sedan, medan en allt större del av rikedomarna samlats hos ett litet fåtal.
Det är den politiken som har förts i Sverige och i många andra länder de senaste 35 åren, en politik som har bedrivits oavsett vilken regering vi haft. ”Vänster” eller ”Höger” – målet har varit att sänka lönekostnaderna för företagen och inledningen var den devalvering som genomfördes i början på 1980-talet, då de svenska lönerna reducerades med 20 procent.
De styrande har under alla åren påstått att politiken skulle leda till ökade investeringar och därmed nya jobb, men resultatet har blivit det motsatta, minskade investeringar och en massarbetslöshet som pendlar kring 8 procent, oavsett hög- eller lågkonjunktur. Vilket med all tydlighet visat att staten är en klasstat som styrs i den härskande klassens intresse, och i Sverige är den härskande klassen storfinansen och kapitalisterna. Det är inget som kan döljas bakom parlamentariska församlingar, eller av olika majoriteter.
Nu uppträder aktuella och avdankade politiker i arbetsköparnas kampanj för sänkta löner och låga lönelyft, i Almedalen och i media, – Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Annie Lööf, Jan Björklund, Jimmy Åkesson och Ebba Busch Thor. Understöd har de också av ett gäng ekonomer med Lars Calmfors i spetsen som alltsedan tidigt 1980-tal haft nyttan av sänkta löner som ett mantra.
Låt er inte vilseledas av deras propåer att där inte finns utrymme för löneökningar. De talar sig varma för industriavtalet som slöts 1977 och förnyades 2011 där en av förhandlarna var Stefan Löfven, då ordförande för IF Metall.
Industriavtalet öppnade vägen för statens öppna inblandning i avtalsrörelserna, men det bygger sin lönenorm på felaktiga ekonomiska analyser och en orättvis handelspolitik. Att Reinfeldt oroar sig för riskerna med att bryta mot märket är inget som bör inge några större farhågor; märket är genomsnittet av löneökningarna inom EU. Märkets innebörd är att öka profiterna och flytta en större del av produktionsresultatet från lön till profit.
Det nya märket kan gärna vara det av Stefan Löfven utsatta till lärarna, ca 3000 kronor per månad. Samtidigt bör man avisera höjda försörjningsstöd i alla dess former med minst 10 procent så länge massarbetslösheten består.
Det är dags att ta kamp för ett bättre Sverige och ett utmärkt tillfälle är den kommande avtalsrörelsen. Låt dig inte vilseledas av falska lojaliteter.
