Kvinnorörelsen

Alexandra Kollontaj.

Kvinnorörelsen kan dateras till mitten på 1700-talet när upplysningstidens ideal om jämlikhet och kampen mot feodalismen började ta allt starkare uttryck. Dess sammanvävning med liberalismen under 1800-talet är väldigt tydlig och det var under den här tiden som kvinnorna började benämnas feminister. Den feministiska rörelsen var, precis som liberalismen, progressiv utifrån det rådande systemet men är reaktionär enligt dagens normer.

Visserligen var rörelsen förespråkare för rätt till arbete, utbildning, ämbete och rösträtt men man såg fortfarande på kvinnan som en varelse som besatt särskilda egenskaper och vars främsta uppgift var att vara mor och i förlängning en framtida hustru. Utöver detta var den feministiska rörelsen strikt en borgerlig affär där klassens kvinnor ingalunda strävade efter att göra alla jämställda utan snarare tänkte bli jämställda med borgarklassens män även om de utåt många gånger låtsades handla å alla kvinnors vägnar.

För att den spirande arbetarrörelsen skulle kunna utvecklas och avancera krävdes det att man befriade sig från det religiösa och liberala inflytande och likadant var det med kvinnorörelsen. Den proletära kvinnorörelsen uppstod i slutet på 1800-talet och var framförallt stark i Tyskland. I Sverige bildades Kvinnliga Arbetarförbundet 1888, den första organisationen inom den proletära kvinnorörelsen. Med en utvecklad kvinnorörelse och skickliga ledare som Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj uteblev inte kritiken mot feminismen och dess så kallade allmänna sanningar som försökte förena kvinnor inom alla klasser i något imaginärt systerskap. I boken ”Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse” skriver Kollontaj:

”Roade sig inte den franska bourgoisien med en liknande illusion i slutet av 1700-talet, när de framställde sig som företrädare och betjänare av alla demokratiska befolkningsskikts intressen? Men alla försök av jämlikhetskämparna att förena precis alla kvinnor under en gemensam fana är oundvikligt dömda till undergång. Feministerna kan inte med sina krav samtidigt svara mot de ekonomiska intressena hos dem som säljer sin arbetskraft och hos dem som köper den och strävar att dra ut största möjliga vinst ur den för sin egen räkning. För de av feministerna, som är mest lyhörda för sociala missförhållanden, återstår endast en – o ve! en ytterst ofullkomlig väg – att med filantropi läka de gapande såren hos dagens mänsklighet . . .”

Med denna extremt rudimentära historiebeskrivning inser läsaren snabbt den milsvida skillnaden mellan feminismen och den proletära kvinnorörelsen som beskrivs idag felaktigt som marxistisk feminism. Den ena förnekar klasskampen och sprider illusionen om att full jämlikhet kan uppnås inom ramen för den kapitalistiska produktionen medan den andra gör en konkret analys av hela det historiska samhället och framhåller att det inte endast är kvinnan som är förtryckt utan hela klassen.

Helt felaktigt brukar den proletära kvinnorörelsen och den marxistiska ideologin anklagas för att vara ensidig, det vill säga enbart intressera sig för den ekonomiska sidan av kvinnoförtrycket, att den negligerat frågor som sexualitet och kultur, frågor som de så kallade andra och tredje vågens feminister tagit upp. Hur kan man påstå att genusvetenskapen är ett relativ nytt synsätt på förtryckande kultur när Lenin i ”Det stora initiativet” skrev följande:

”Ju mer vi rensat bort det gamla, borgerliga lagarnas och institutionernas bråte, desto klarare har vi insett att detta endast innebar att marken gjordes fri för bygget, men att detta ännu inte var detsamma som själva bygget. Kvinnan fortsätter att vara hemslavinna, trots alla befrielselagar, ty hemhushållningen trycker ner henne, kväver, fördummar, förnedrar henne, fjättrar henne vid köket och barnkammaren, ödslar bort hennes arbetskraft på ett nästan barbariskt improduktivt, småskuret, enerverande, fördummande, nedtryckande arbete. ”

Och vem kan glömma Kollontajs glänsande kritik mot den socialistiska rörelsen i ”Den nya moralen och arbetarklassen”?

”Men av vad kommer sig denna oförlåtliga likgiltighet inför en av arbetarklassens grundläggande uppgifter? Hur förklarar vi det hycklande förvisandet av de sexuella frågorna till de ‘familjeangelägenheter’ som inte kräver några kollektiva insatser? Som om inte relationen mellan könen och utarbetandet av tillhörande moralkod historien igenom uppträtt som en permanent faktor i klasskampen! Som om inte förhållandet mellan könen, inom de ramar som samhällsklasserna uppställer, i grunden hade påverkat utgången av kampen mellan motsatta samhällsklasser!”

Feminismens kritik har i grund och botten aldrig handlat om att den proletära kvinnorörelsen brister utan snarare om ett avståndstagande av den socialistiska revolutionen och förnekande av materialismen och något annat är inte möjligt eftersom det är i grunden en borgerlig ideologi. Det borgerliga blir tydligast i påståendena om att marxisterna är blinda för kvinnornas konkreta dagsproblem och att kvinnoförtrycket är något som står ovanför klassamhället. Båda dessa påståenden är givetvis felaktiga. Den som är någorlunda bevandrad i den kommunistiska rörelsens historia och den svenska arbetarrörelsens kamp vet att kommunisterna gång på gång har stått i det främsta ledet när det gäller kampen för reformer och inte enbart reformer som berört kvinnorna. Och är det inte att bekänna sig till den filosofiska idealismen när man påstår att en förtryckande kultur har uppstått hux flux av sig själv utan någon koppling till de rådande materiella förhållandena, är inte detta att bekänna sig till liberalismen?

Kommunisterna kommer aldrig att förneka feminismens progressiva bidrag till kampen lika lite som man förnekar John Stuart Mills och Adams Smiths ovärderliga bidrag för det mänskliga framåtskridandet. Men det betyder inte att fullt ut stödja deras samhällsanalys och ha överseende med dess brister. Idag vill alla vara feminister och vi har till och med en feministisk utrikespolitik. Hur kan det då komma sig att lönediskrimineringen fortgår, att deltidsarbetslösheten bland kvinnor i Sverige är den högsta i Europa, att man ständigt stött de kvinnofientliga reaktionärerna i Mellanöstern för att främja kapitalets intressen? Är inte detta ett lackmustest på opportunism bland våra styrande feminister som alltid påstår sig värna om kvinnosaken?

När man i Köpenhamn 1910 beslutade att införa en internationell kvinnodag löd Clara Zetkins resolutionen så här:

”I samförstånd med proletariatets klassmedvetna, politiska och fackliga organisationer föranstalta de socialistiska kvinnor i varje land en kvinnodag, som i första hand tjänar till agitation för kvinnorösträtten. Denna fordran må belysas ur socialistiska synpunkter och i sitt sammanhang med hela kvinnofrågan. Kvinnodagen må givas internationell karaktär och förberedas väl.”

Kan man verkligen påstå att den feministiska rörelsen i allmänhet uppfyller detta krav?

Den proletära kvinnorörelsen tar sin utgångspunk i klassamhället och förnekar att alla kvinnor har exakt samma intressen. Den slåss för att avskaffa alla privilegier för både män och kvinnor och inser att för att skapa en verklig jämlikhet krävs det nya produktionsförhållanden. Den är inte separatistisk och förnekar inte att det under årtusenden har existerat ett kulturellt förtryck som inte upphör direkt efter den socialistiska revolutionen. Enligt den dialektiska materialismen följer varje gång som något nytt skapas en del av efterblivenheten med. Den proletära kvinnorörelsen är revolutionär till hela sitt väsen eftersom den strävar efter att befria oss alla, både män och kvinnor.

Victor Diaz de Filippi

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *