Lite om Österrike

Den här texten får lite blandad karaktär av reseskildring och historisk genomgång och baseras på min egen resa till Österrike under sommaren. Tanken är att ge lite bakgrund till en mindre genomgång av det politiska läget i Österrike, både i allmänhet och för den kommunistiska rörelsen. Det finns mycket vi kan lära och på många sätt befinner vi oss i en likartad situation som dem. Det får dock vänta lite, man måste ju börja från början!

Att åka till Wien är inte bara att åka till en högborgerlig stad, där operor varvas med baler och slott. Bortom dessa finns det även en rik arbetarhistoria som väntar på att utforskas. Den kanske främst tar sig uttryck i de stora kommunala bostäderna som staden, under socialdemokratisk ledning, uppförde främst under 20-talet. Situationen i Österrike på 20-talet präglades av ett stort och tämligen radikalt socialdemokratiskt parti (SPÖ), som i alla fall i Wien hade kommit till makten. Det kommunistiska partiet (KPÖ) präglades av inre motsättningar så till den grad att det gjorde partiet inaktivt. Det spelade således inte den roll inom arbetarrörelsen som exempelvis det tyska kommunistpartiet kunde göra. Detta innebar att en del radikaler, som i vanliga fall hade hört hemma i KPÖ istället slöt sig till SPÖ. Dessa marxister inom SPÖ kom senare att kallas austromarxister. Under påverkan av dessa, samt den internationella socialismen, var de österrikiska borgarna tvingade till eftergifter, främst i form av bostäder åt arbetarklassen. Sammanlagt byggde man runt 65 000 lägenheter inom loppet av lite mer än ett decennium, vilket i sig var en bedrift. Det är inte bara en imponerande siffra, utan husen är i sig imponerande.

Det första man lägger märke till vad gäller husen är hur stora de är och hur mycket plats de tar i stadsbilden. De är stora betongblock som ofta kastar en skugga över närliggande byggnader.
De är dock så mycket mer än så; de är rikt utsmyckade med mosaiker, statyer och monument över olika personer och arbetet som sådant och de är arkitektoniskt vackra. Betongen har verkligen kommit till sin rätt i dessa hus. Det största och mest välkända av dessa hus är Karl-Marx-Hof, som är en 1.7km lång byggnad mitt i det som på 20-talet var det borgerliga Heiligenstadt. Syftet med att placera huset där var att det utgjorde en strategisk plats: husen var inte bara hus, de var även proletära fort.

Under 20-talet radikaliserades stämningen i Österrike och SPÖ organiserade en paramilitär organisation kallad Republikanischer Schutzbund (den har sin tyska motsvarighet i Roter Frontkämpferbund – KPDs paramilitära gren). Dessa var arbetarklassens beväpnade skydd, som genom dessa hus fick baser, runt om staden. Tittar man på kartor över var dessa hus är utplacerade, ser man att de är utspridda över hela staden. De var alltså stödjepunkter för arbetarklassen. Husen hade ett tydligt syfte. Som delvis framgår i bilden ovan finns det få eller inga fönster längs gatan, av den enkla anledningen att det skulle vara svårt att komma in i husen. De fönster som finns är små och var tänkta att fungera som skottgluggar för arbetarna. Dessa skottgluggar var komplett utrustade med maskingevär som var inbyggda i väggarna. Vid skarpt läge kunde arbetarna bara slå slönder gipsväggen som dolde maskingeväret och börja använda det. stalin Arbetarklassens bostäder var alltså proletära fort som förlades på strategistkt viktiga punkter i staden. Detta blev också tydligen när de österrikiska  fascisterna, austrofascisterna, grep makten i februari 1934: Karl-Marx-Hof invaderades av militären och fascister och besköts med kanoner. De  proletära forten räckte dock inte för arbetarna, utan Dolfuss och hans fascister tog makten. Snabbt döptes Karl-Marx-Hof om till Heiligenstädter-Hof  och Engels-Hof döptes om till Engel-Hof. Detta korrigerades senare av de sovjetiska befriarna.
Inne i Karl-Marx-Hof finns idag ett museum över 20-talets arbetarbostäder. Det rekommenderas varmt för varje Wien-resenär som vill komma  bortanför de vanliga sevärdheterna och se lite riktig historia. Allt är dock på tyska, så antingen en guide eller grundläggande tyskakunskaper krävs.  Även så, så är museet fullt av häftiga bilder, och det är inrymt i en stor gammal tvättstuga som arbetarna använde förr i tiden. Vill man hellre vandra  runt bland husen finns det guideböcker som beskriver husens historia och olika promenadleder man kan gå för att se alla. Är man specifikt intresserad  av ornamenten finns även böcker för detta. Allt dock på tyska.

Efter fascismens och nazismens slutgiltiga fall 1945 organiserades landet på liknande sätt som Tyskland. Det delades upp i fyra ockupationszoner, och  de större städerna delades upp på samma sätt. Denna situation höll i sig fram tills dess att man undertecknade det så kallade statsfördraget 1955, som  skapade det Österrike vi känner igen idag. Innan dess stod Österrike under betydande inflytande av både Sovjetunionen och KPÖ, som bland annat  deltog i de första regeringarna efter andra världskrigets slut. Under denna period uppförde man bland annat ett stort monument till minne av de  sovjetiska soldater som gav sina liv för att befria landet från nazismen. Detta monument har man sedermera byggt en stor fontän framför. Likaså kan  man två kvarter från slottet Schönbrunn hitta en minnestavla tillägnad Stalin. Den uppfördes 1949 och uppmärksammar att Stalin bodde och arbetade  i Wien under 1913 och att han där skrev sin berömda bok Marxismen och den nationella frågan. Under denna har man i modernare tid satt en liten  skylt som förklarar att minnesmärket även uppmärksammar de miljoner offer för kommunismen. Läsaren som tänker ett steg längre frågar sig nu varför de bemödat sig så om att dölja och misskreditera dessa minnesmärken och varför de helt enkelt inte tagit bort dem? Svaret är enkelt: i statsfördraget 1955 fick Sovjetunionen in en skrivelse om att alla monument som uppförts fram till dess att statsfördraget undertecknades får inte tas ned. Denna skrivelse gäller än idag, vilket innebär att om man letar, kan man hitta gott om spår efter Sovjetunionen i Wien och Österrike!

För den intresserade finns det alltså gott om sevärdheter bortom de vanliga turiststråken i Wien och staden är full av arbetarhistoria, som bara väntar på att upptäckas! Min tanke är att i nästa nummer gå in lite mer på den dagsaktuella politiken och beskriva de österrikiska kommunisternas situation, organisationer och ställningstaganden.

A.J. Graverholt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.