SVERIGE OCH IMPERIALISMEN

Forts från Riktpunkt nr 7
Den svenska kapitalexporten
Allt detta är tämligen rättframt. Vi har sett hur ägarförhållandena ser ut, hur politiken riktas in för att tjäna monopolkapitalisternas intressen, och hur de tjänar tusentals miljarder kronor. Men vad gör de egentligen med pengarna?

De exporterar kapitalet, alltså investerar det utomlands. När Lenin analyserade sin tids kapitalism kom han fram till att ”för den gamla kapitalismen med den fria konkurrensens fullständiga herravälde var exporten av varor typisk [men] för den nuvarande kapitalismen, med monopolens herravälde, har exporten av kapital blivit typisk.”[19] Vi kommer se att detta stämmer väl in på Sverige, och att den svenska kapitalexporten ökat lavinartat de senaste tre-fyra decennierna.

Den svenska kapitalexporten är framför allt viktig att analysera från mitten av 80-talet, eftersom ”Sverige avreglerade sin kreditmarknad 1986 och kapitalmarknaden 1993.”[20] Samtidigt innebar Sveriges ansökan till EU 1991 och det senare medlemskapet ytterligare avregleringar av dessa marknader. Detta har underlättat både det utländska ägandet i Sverige, samt det svenska ägandet utomlands. Samma rapport gör gällande att ”[d]e svenska direktinvesteringarna i utlandet var 55 gånger större år 2005 än 1980.”[21] Den svenska exporten av kapital har sett en explosionsartad utveckling, och år 2014 uppgick de svenska företagens utlandsinvesteringar till sammanlagt 2800 miljarder kronor, och de ökar med ungefär 200 miljarder svenska kronor per år.[22] Under samma period har den svenska varuexporten ökat med fyra gånger.[23] Precis som Lenin observerade för hundra år sedan, har exporten av kapital blivit typisk. Detta ska dock inte tolkas som att industrin blir oviktig; stora företag inom tillverkningsindustrin, såsom SKF, Sandvik och ABB är fortfarande verksamma i Sverige, och man har behållit den avancerade industrin inom landet. Den mindre avancerade har dock försvunnit. De med gott minne minns hur exempelvis Cloetta stängde i Gävle för några år sedan, och hur Findus nyligen stängde sin fabrik i Bjuv. Kapitalisterna väljer istället att investera i billigare produktion i låglöneländer: de exporterar sitt kapital istället för att hålla det inom landets gränser.

Sett till antalet anställda i svenskägda företag utomlands, vilket är samma måttstock som vi använde ovan, ser vi att runt 1.3 miljoner människor är anställda i svenska företag utanför Sverige. De flesta av dessa finns i USA, där runt 186 000 människor var anställda i svenska företag 2013.[24] Det är även i USA som man kan se de största minskningarna av antalet anställda, under ett år minskade dessa med nästan 11 000 personer.[25] På en andraplats kommer Tyskland, med runt 100 000 anställda. Vidare var den totala omsättning för svenska företag i utlandet 2 610 miljarder, varav 82 procent i OECD-länder. Sett till enskilda länder var USA det land där svenska företag hade den största andelen av utlandsomsättningen, 14 procent, och tätt därefter kommer Tyskland, med 12 procent.[26]

Än så länge har vi sett hur koncentrerat det svenska kapitalet är, vad finanskapitalet och den enorma koncentration och makt som finns där får för konsekvenser, och vi har nu sett vad monopolkapitalisterna gör med kapitalet de ackumulerat. Allt detta är tecken på en utvecklad kapitalistisk stat, en stat som övergått från en enkel kapitalistisk tillvaro, till en avancerad sådan; en imperialistisk kapitalism. Men vad händer när monopolen expanderar utanför sitt eget lands gränser?

Sammanslutningar mellan de olika monopolföretagen
Som antyddes i inledningen stöter de monopol som vuxit utanför sitt eget lands gränser genast på andra monopol, som vuxit utanför sina länders gränser. Detta är oundvikligt eftersom företagen hela tiden måste expandera, annars skulle de slukas av andra, expanderande företag. Detta skapar i sin tur en beröringsyta mellan de stora företagen, som bland annat leder till att dessa slår sig samman. I svensk historia finns det otaliga exempel på detta förfarande, så vi kommer enbart att diskutera några stycken.

Det första, och kanske största, exemplet på just sådana sammanslutningar, eller truster och karteller, står Kruegerkoncernen för. Krueger ”kontrollerade 85 procent av hela världsproduktionen [av tändstickor] och 95 procent av den sammanlagda exporten.”[27]Kruegers resa till denna totala dominans föranleddes av bland annat ”avtal med den största brittiska tillverkaren, British Match Corporation (BMC), om en uppdelning av marknaderna.”[28] Den totala dominansen som Kruegerkoncernen innehade ledde bland annat till att företaget kunde låna ut ”närmare en och en halv miljard [till] Frankrike, Polen, Estland, Lettland, Jugoslavien, Ungern, Rumänien, Tyskland, Danzig, Litauen, Turkiet, Guatemala [och] Grekland.”[29] Som Hermansson själv påpekar är det ingen slump att dessa lån placerades i randstater till Sovjetunionen, och förhållandet mellan Krueger och de belånade stateterna säger även något om den politiska inriktningen som man kan tvinga på dessa. Andra avtal under denna tid hade ingåtts mellan ”ASEA och de båda dominerande tyska firmorna inom elbranschen, AEG och Siemens.”[30] Listan kan göras lång, och vi ska försöka att inte dröja oss kvar i det historiska. I förbigående bör det dock noteras, att det 1972 i ”Västtyskland redovisades sammanlagt 70 exportkarteller […], från Storbritannien 288 […], från Japan redovisades 167 […] och från USA 38 exportkarteller.”[31] Vi har alltså att göra med ett allmängiltigt fenomen, som inte är något undantagsfall, hur mycket Konkurrensverket än kämpar för den så kallade fria konkurrensen.

Fortsätter vi in i nutiden ser vi att ingenting egentligen har förändrats. I slutet av maj dömdes exempelvis SCA, som kontrolleras av Lundbergsföretagen, att betala 325 miljoner kronor i böter i Spanien för att ha ingått i priskarteller, och bolaget är ”föremål för liknande utredningar i Colombia, Ecuador, Peru, Chile, Polen och Ungern.”[32] Går vi vidare ut på den internationella marknadenser vi att priskartellerna bara blir fler och fler. Vi kan notera att ett antal hissföretag nyligen dömdes till böter på 990 miljoner euro, och bland dessa ingick bland andra ”Otis, KONE, Schindler och ThyssenKrupp.”[33] Det är alltså samma Krupp som tillverkade vapen åt Tyskland under både första och andra världskriget.

Även flygbranschen är drabbad av priskarteller. För några år sedan uppdagades att bland andra British Airways, Korean Air, Air France-KLM, Lufthansa och Virgin varit inblandande i prisriggning.[34]
Den naive tänker nu att detta var väl bra, att dessa företag inte får komma undan med sånt här. Det är dock inte så det fungerar. För det första bör det betonas att det här enbart är de fall som upptäckts, det finns många fler karteller och truster som är verksamma, utan att någon har upptäckt dem (eller blundar för dem). För det andra kalkylerar företagen med förluster genom böter och dylikt. Pengarna de kan tjäna på truster och karteller överstiger dessa bötesbelopp, annars skulle det inte vara värt risken. Sist, men inte minst, innebär sprängningen av en kartell eller trust en enorm konkurrensfördel för de företag som avslöjar dem. När det gäller flygbolagen som refererats till ovan, kan vi i samma artikel läsa att ”Lufthansas och Virgin Atlantics mea culpa tillät dem att utnyttja Justitiedepartementets mildhetsprogram för att de hjälpte till att avslöja konspirationen.”[35] När Lufthansa och Virgin Atlantic erkände sin skuld, slapp de också böter, något som de andra företagen inte gjorde. På så sätt kan de dels åsamka dem direkta skador i böter, men även långsiktiga skador, i och med att de framstår som ohederliga. På detta sätt fungerar det även i Sverige, där Konkurrensverket kan ge företag eftergifter, om de avslöjar karteller.

Kartellernas blir därför flyktiga till sin karaktär, Lenin skriver att ”[d]elningen [av marknaderna] utförs härvid ’efter kapital’, ’efter styrka’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas” under kapitalismen.[36] När så ”[s]tyrkan åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen” förändras även kartellernas karaktär: det som tidigare var lönsamt har blivit olönsamt och vissa företag säljer ut sina tidigare bundsförvanter.[37]För kapitalisterna handlar det således inte om att vara girig, snäll eller dum: kapitalisterna måste hela tiden hålla koll på varandra och hugga de andra kapitalisterna i ryggen så snart tillfälle uppenbarar sig, annars riskerar de själva att bli uthängda och förrådda av de andra monopolen.

Nu har vi sett koncentrationen av produktion och kapital i Sverige, vi har analyserat det utländska ägandet, tittat på det svenska finanskapitalet, hur de exporterar kapital och hur bland annat de svenska monopolen bildar tillfälliga sammanslutningar med varandra. Halvvägs genom artikeln kan vi alltså dra följande slutsats:
Sverige är ett välutvecklat kapitalistiskt land, där kapital- och produktionskoncentrationen är väldigt hög och domineras av ett finanskapital som i rasande fart ökar kapitalexporten. När ett kapitalistiskt land uppnår en tillräckligt hög utvecklingsnivå, övergår dess karaktär till att vara imperialistisk; dess monopol expanderar aktivt och aggressivt och lägger under sig nya marknader. Sverige är ett imperialistiskt land, om än litet. Detta räcker dock inte. Sverige existerar inte i ett vakuum och ensamt, utan finns i en kontext. Vi har sett hur Tyskland ökat sitt ägande i Sverige sedan år 2000. Detta har de även gjort på andra håll. De tyska monopolkapitalisterna expanderar ännu kraftigare än de svenska, och de dominerar EU, där Sverige ingår.Vi ska nu titta närmare på just Tyskland, som kommit att dominera Sverige alltmer den senaste tiden. Utifrån detta exempel förstår vi också det sista steget för imperialisterna: att dela hela världen mellan sig, inte bara marknaderna. Vi måste dock göra ett kort uppehåll för att uppdatera Lenin en smula.

Världen delas upp mellan de imperialistiska makterna
När Lenin gjorde sin analys för hundra år sedan konstaterade han att det är ett faktum att ”kapitalismens övergång till […] den monopolistiska kapitalismens stadium […] är förbunden med en skärpning av kampen om världens delning.”[38] För honom var dock uppdelningen förbunden med en fysisk, territoriell uppdelning, där länderna, vars monopol krävde expansion, koloniserade mindre utvecklade länder och utnyttjade dessa som råvarubas och avsättningsmarknad för industriprodukter. Så ser det inte ut idag: behovet av en fysisk närvaro (bestående av exempelvis trupper) har delvis försvunnit. Idag ser det istället ut som så, att en stat kan vara självständig på pappret men dess ”ekonomiska system, och därmed dess politik är styrd utifrån.”[39] Detta förhållande kallade Kwameh Nkrumah, Ghanas självständighetsledare, för neo-kolonialism. De gamla kolonialmakterna lämnade kolonierna men behöll den ekonomiska kontrollen exempelvis genom ”införandet av ett banksystem kontrollerat av den imperialistiska makten.”[40] För att illustrera detta förhållande anför vi Tjeckien, där 95 procent av bankerna kontrolleras av utländska banker, företrädesvis österrikiska (Raifeissen Bank och Erste Bank).[41]

Vi kan alltså se att formen för den imperialistiska kontrollen förändrats, även om inte kontrollen i sig har släppt. För att illustrera detta förhållande kommer vi att analysera Tysklands roll i östra Europa, som efter socialismens fall har gjorts beroende av den tyska imperialismen på ett väldigt tydligt sätt. I och med den tyska och europeiska expansionen österut har man hittat en motståndare i Ryssland, vars monopolkapitalister har egna intressen. Vi kommer därför även att kasta en hastig blick på Ryssland, för att försöka se hur kapitalismen utvecklat sig där. Först då kan vi skapa oss en uppfattning om de svenska, tyska och europeiska monopolkapitalisternas intressen och se den svenska imperialismen i en större kontext.

Fortsättning i nästa nr.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *