Sverige och imperialismen

När C.H. Hermansson undersökte ägarförhållandena i Sverige och de svenska monopolföretagens roll i världen kom han fram till att Sverige var en liten, men hungrig imperialistmakt. Detta arbete utförde han löpande under några decennier och den sista boken han publicerade i ämnet kom ut i mitten på 80-talet. Sedan dess har inga konkreta analyser gjorts av varken ägarförhållandena eller den svenska imperialismen.

Som grund för sin analys använde Hermansson Lenins undersökningar som han genomförde i början av 1900-talet. Lenin slog fast att kapitalismen sedan Marx tid utvecklats och gått in i ett högre stadium: det imperialistiska stadiet. Detta innebar i korthet att koncentrationen av produktionen och kapitalet nått längre än tidigare, att det på grundval av bank- och industrikapitalet uppstått ett finanskapital som börjat exportera kapital, något som blir allt viktigare ju mer kapitalismen utvecklas. Finanskapitalisterna står i spetsen för sina respektive länders monopol, och sörjer för att dessa kan expandera utöver sitt lands gränser. Som ett led i detta ingår monopolen sammanslutningar och hamnar i konflikter med varandra om marknader och råvarutillgångar. Dessa motsättningar och konflikter leder slutligen till krig, där imperialisterna omfördelar tillgångarna.

Med hjälp av ovanstående kommer vi att först titta närmare på de svenska förhållandena, och undersöka hur de svenska monopolen ser ut, för att därefter beröra på det svenska finanskapitalet och dess kapitalexport. Därefter höjer vi blicken något och sätter de svenska monopolkapitalisterna i relation till de tyska, som står för den mest aggressiva expansionen i Europa, samt Ryssland, vars egna monopolkapitalister hamnat i konflikt med de tyska (och även de amerikanska). Slutligen ska vi försöka dra några slutsatser av analysen. I den händelse ovanstående begrepp är obekanta gäller det att ha tålamod; begreppens innebörd kommer att framgå i texten.

Kapital- och produktionskoncentrationen i Sverige
Den svenska ekonomin är mycket koncentrerad: 15 familjer äger 70% av det som finns registrerat på Stockholmsbörsen. Värdet av de företag som dessa 15 familjer kontrollerar uppgår till uppemot 4 000 miljarder kronor. Det motsvarar nästan hela Sveriges BNP år 2015. Vilka är då dessa storkapitalister?

De ojämförligt största svenska monopolkapitalisterna återfinns i Wallenbergsfären och –familjen. Denna har dominerat svensk ekonomi under 1900-talet och i deras ägo återfinns en hel rad av Sveriges största företag: ABB, Atlas Copco, Astra Zeneca, Electrolux/Husqvarna,  Investor, Ericsson, EQT, Stora Enso, SKF, Saab AB, Aleris och SEB-banken.Detta är långt ifrån en heltäckande bild av familjen Wallenbergs ägande, eftersom förhållandena ofta är komplicerade mellan företagen. Vi ser exempelvis att Investor äger EQT, som är Wallenbergarnas riskkapitalbolag. EQT äger i sin tur Sveriges största friskolekoncern Academedia och en stor del av aktierna i Kunskapsskolan, en av de största friskolekoncernerna.

Bortanför Wallenberg, som dominerar, finns flera andra storkapitalister. En av dessa är Fredrik Lundberg, som genom Lundbergföretagen kontrollerar ett stort antal företag. Genom dessa äger han Holmen (en av Sveriges största skogsindustrikoncerner), Hufvudstaden (fastighetsbolag) och Industrivärden. Lundberg har även mindre andelar i andra företag, men just Industrivärden är av intresse för oss. Genom Industrivärden har Lundberg betydande investeringar i Ericsson, Volvo, SCA, Sandvik, ICA, Skanska, SSAB och Handelsbanken. Här kan tilläggas att kapitalisternas investeringar ibland överlappar, såsom i Ericsson, men det har egentligen inte bäring på analysen. Efter att i korthet ha avhandlat den svenska industrin, ska vi kasta en snabb blick på svensk media.

Svenk media domineras av Bonniers. Med utgångspunkt från sitt förlag, Albert Bonniers Förlag AB, har familjen Bonnier expanderat till en position där de kontrollerar stora delar av svensk media. Utöver förlagsverksamheten (där inte bara Albert Bonniers Förlag AB ingår, utan även Bokförlaget Forum, Bokförlaget Max Ström, Bokförlaget Semic, Månpocket, Wahlström & Widstrand och Kartago förlag) kontrollerar man Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgstidningen, Kvällsposten, Sydsvenskan, Veckans Affärer, Resumé och Dagens Industri. I och med mediajätten Stampens nära förestående konkurs kommer ägarkoncentrationen i tidningsbranschen ytterligare öka. Till Bonniers imperium kan även läggas Sveriges största TV-kanal, TV4, samt alla dithörande TV-kanaler. Man äger även Svensk Filmindustri, Adlibris, Förlagssystem (för distribution av böcker från förlag) och Pocketshop. De två andra dominerande storägarna inom svensk media är Stenbeck (som direkt äger Sonet Film, Viasat, Rix FM, Lugna Favoriter, TV3, TV1000, Tele 2 och Metro International, och indirekt, genom investmentbolaget Kinnevik äger Millicom och Zalando) och Schibsted (en norsk koncern som i Sverige äger Aftonbladet och Svenska dagbladet, samt en rad hemsidor, såsom blocket.se, hitta.se, prisjakt.se, lendo.se, letsdeal.se och destination.se). Utöver dessa tre koncerner, finns det i praktiken ingen fri media (lokala tidningar borträknade), vilket leder till en otroliglikriktning av nyhetsflödet och upprätthållandet av en snäv åsiktskorridor där borgerlig, rasistisk och högerpropaganda dominerar.

Hur är detta möjligt? Lever vi inte i en värld av fri konkurrens? Inte konstigt att vi inte förstår, när mediamonopolen hindrar förklaringar. Redan Marx visade

genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen […] att den fria konkurrensen ger upphov till koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol.

När Marx gjorde detta, gjorde han det på en teoretisk nivåmen när Lenin byggde vidare på Marx analys konstaterade han att monopolen hade blivit ett faktum. Vi kan alltså lugnt konstatera att de som pratar om fri konkurrens är idealister och ägnar sig åt kontrafaktiska verklighetsbeskrivningar. Att inte se till den materiella verkligheten, där monopolen totalt dominerar svensk ekonomi, utan istället framhålla den fria konkurrensens idé är propaganda, något som endast kapitalisterna tjänar på.

Det utländska ägandet i Sverige
Att enbart analysera de svenska kapitalisterna i Sverige räcker inte; en analys som gör anspråk på att vara komplett måste även inkludera de utländska ägarna. För att göra detta vänder vi oss till Tillväxtverket, som varje år sammanställer fakta i just detta ämne. Det första man konstaterar är att ”[d]et största enskilda ägarlandet med avseende på antal anställda är Tyskland med sina 72 463 anställda” i Sverige och att USA följer efter med 71 118 anställda. Det är en väldigt stor förändring sedan år 2000, då tyska företag enbart hade runt 37 000 anställda i Sverige, medan amerikanska företag hade runt 100 000 anställda här. Vidare gör rapporten klart att mellan åren 1980 till 2014 ökade den utlandsägda andelen av det svenska näringslivet från runt 5 procent till nästan 25 procent och den mest markanta ökningen skedde efter mitten på 90-talet, då Sverige gick med i EU. Rapporten visar klart och tydligt att den svenska kapitalismen, sedan EU-inträdet, allt mer riktats mot EU med Tyskland i spetsen. Detta har skett på bekostnad av USA, som minskat antalet anställda i Sverige med runt 30 000 på 14 år.

Likaledes uppvisar det svenska jordbruket intressanta utvecklingstendenser sedan EU-inträdet. De senaste 25 åren har nio av tio jordbruk slagit igen, vilket inneburit en enorm koncentration av ägandet av det svenska jordbruket. Forskare har i detta läge identifierat två faktorer som bidragit till detta: den internationella konkurrensen och EU-bidraget. I utbetalningen av EU-bidraget dominerar de skånska storbönderna, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger. På detta sätt gynnas koncentrationen. Vad gäller den internationella konkurrensen har spelreglerna för det svenska jordbruket förändrats radikalt sedan 90-talet, då vi gick in i EU.

För information kring detta vänder vi oss till Jordbruksverket. De visar att den svenska djurhållningen minskat radikalt; sedan 90-talet finns det 1 miljon färre grisar i Sverige idag, medan konsumtionen av griskött ökat med 212 procent sedan 1999. På samma sätt domineras livsmedelsindustrin av den internationella marknaden där fler och fler svenska företag nu ingår i internationella koncerner: GB ägs av Unilever, som även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton; Skånemejerier ägs av den franska Lactalis-koncernen och Estrella, en av grundstenarna för det svenska fredagsmyset,ägs av den tyska koncernen Intersnack.

Den svenska kapitalismen domineras således alltmer av tyska och europeiska intressen, samtidigt som den blivit en avsättningsmarknad för bland annat livsmedel. De svenska kapitalisternas intressen samordnas i högre utsträckning med de europeiska (framför allt tyska) kapitalisternas intressen, något vi kommer undersöka närmare i ett senare skede av artikeln.

Det svenska finanskapitalet
Utöver sina observationer om kapitalets och produktionens koncentration, som diskuterats ovan i en svensk kontext, betonade Lenin bankernas nya roll. Han skrev att

I samma mån som bankväsendet utvecklas och koncentreras i några få institutioner, förvandlas bankerna från blygsamma förmedlare [av lån och dyl.] till allsmäktiga monopol, som förfogar över nästan alla kapitalisters och småföretagares samlade penningkapital och dessutom över största delen av produktionsmedlen och råvarukällorna i ett visst land eller i en hel rad av länder.

Från att ha varit små förmedlare av lån, har de alltså vuxit och precis som inom industrin, media och produktionen har bankerna koncentrerats till några få händer. I Sverige domineras marknaden i princip av fyra banker: Nordea, Handelsbanken, Swedbank och SEB. Vi ska nu titta på dessa och undersöka deras kopplingar till den svenska industrin.

För tillfället befinner sig svensk ekonomi i en tillväxtperiod, som i stor utsträckning är beroende av tillväxten på bostadsmarknaden; lägenheter blir dyrare och dyrare, och bankerna tjänar alltmer pengar på detta. År 2014 gjorde de fyra storbankerna nämligen en vinst på runt 80 miljarder kronor. Av dessa 80 miljarder kronor, kom ungefär 65 miljarder kronor från amorteringar och räntor på bostadslån. Lägenheterna som byggs blir allt dyrare, och går långt utöver vad kapitalisterna egentligen betalar de svenska arbetarna i lön, vilket i realiteten hade inneburit att den svenska kapitalismen skulle gått in i en klassisk överproduktionskris. Krisen har tillfälligtvis skjutits upp, eftersom bankerna gått in med lån för att täcka upp skillnaden mellan den svenska arbetarklassens löner och priserna för bostäder. Det är dock inte artikelns föresats att analysera dettamen vi konstaterar kort att inte mycket har förändrats i denna aspekt sedan Lenins tid: ”En för finanskapitalet särskilt inbringande operation är också spekulation med tomter i närheten av snabbt växande storstäder.”

Bankerna har vidare enorma intressen i byggföretagen själva och i minst ett fall ägs de av samma storkapitalister. Både Skanska och Handelsbanken ingår i Lundbergsföretagen. NCC ägs till ungefär 19 procent av banker, Skanska ägs till nästan 24 procent av banker och JM Bygg ägs till 24 procent av de förutnämnda fyra storbankerna. Förutom byggbranschen, där kapitalisterna skär guld med täljkniv, konstaterar vi att utöver Handelsbankens kopplingar till Lundbergföretagen, ägs även SEB av storkapitalisternas storkapitalist: Wallenberg. De personliga kopplingarna mellan industriföretagen och bankerna är också många: Annika Falkengren sitter i styrelsen för både Volkswagen och Scania, samtidigt som hon är koncernchef för SEB och är ordförande i Bankföreningen. Lars Idermark, styrelseordförande för Swedbank, är även koncernchef och VD för Södra Skogsägarna, samt styrelseledamöt i det Wallenbergägda vårdföretaget Aleris. Listan kan göras lång. Som vi visat ovan har det svenska bankkapitalet smält samman med det svenska industrikapitaliet. Dessa går inte längre att skilja åt, och det nya finanskapitalet dominerar svensk ekonomi.

Vad innebär då den totala dominansen som detta gigantiska finanskapital utövar? Lenin skrev att sedan ett monopol en gång kommit till stånd och förfogar över miljarder, genomtränger det med absolut oundviklighet samhällslivets alla områden oberoende av den politiska strukturen eller vilka som helst andra ’detaljer’.

För något år sedan blev det i Sverige en smärre skandal, när det kom fram att Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv myser ihop sig, och att den organiserade svenska kapitalismen hjälper till att utforma Sverigedemokraternas ekonomiska program. Vi vill dock betona att detta inte ger Sverigedemokraterna någon särställning, detta är något som sker med alla politiska partier i riksdagen. Svenskt Näringsliv menar själva att ”[d]et är naturligt att tala med alla riksdagspartier.” Detta är ett av de sätt som det organiserade svenska finanskapitalet tränger in i och kontrollerar både politiken och samhällslivet. Den åsiktskorridor man skapat genom det otroligt koncentrerade ägandet av medier i Sverige kompletteras alltså av finanskapitalets kontroll över Sveriges politik.Ett konkret resultat av monopolkapitalisternas kontroll över svensk politik kan vi se om vi kastar en hastig blick på skattesystemet. I början av juni avslöjades att ”[å]tta av Sveriges 20 största bolag betalar ingen eller mycket lite bolagsskatt i Sverige” samtidigt som aktieägarna får allt större utdelning. Dessa bolag är bland annat SCA, SKF, Skanska, Electrolux och Sandvik, tillhörande antingen Wallenberg- eller Lundbergsfären. När SCAs vd får frågan om huruvida det är rätt att inte betala skatt, svarar han att ”[v]i följer reglerna och vi tycker att det är rätt att betala skatt på det sättet som politikerna och de olika lagstiftarna förelagt.” Genom att kontrollera politiken och lagstiftningen har monopolkapitalet försäkrat sig om en för dem gynnsam politik, och staten kan utan tvekan karaktäriseras som ett redskap för monopolkapitalisterna.

Utöver detta påverkansarbete finns det kopplingar mellan politiska företrädare och storkapitalet. Det är ingen slump att gamla socialdemokrater får toppjobb inom olika företag och föreningar efter att de lämnat politiken (Thomas Östros med kopplingar till både Bankföreningen och Internationella Valutafonden och Göran Persson med både eget gods och konsultuppdrag är bara några exempel). Andra exempel är Carl Bennet, med täta kopplingar till ledande socialdemokrater, såsom Stefan Löfven, Antonia Ax:son Johnson, som tidigare suttit i Folkpartiets styrelse och nu representerar Liberalerna i Upplands Väsby, samt Gustaf Douglas, aktiv i Moderaterna och tidigare även ledamot i deras partistyrelse. I riksdagen finns det alltså ett intresse representerat: monopolkapitalisternas.

Fortsättning i nästa nr.

Sveriges Kommunistiska Parti

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *