Visst avrättar Israel!

”År 2016 behöver man inte vara (naziförbrytaren) Adolf Eichmann för att bli avrättad i Israel – det är nog att vara en tonårig palestinsk flicka med sax. Vi borde kalla det för vad det är: Israel avrättar människor utan rättegång nästan varenda dag”. Så skriver den israeliske kolumnisten Gideon Levy i en krönika i tidningen Haaretz. Levy, tillsammans med den palestinske pastorn Mitri Raheb mottagare av Olof Palmes pris 2015, är en orädd kritiker av israelisk politik och har – trots dödshot – enligt juryn uppvisat ”mod och oförtröttlig kamp mot ockupation och våld”.

Men det som kan skrivas öppet i israelisk press kan inte ens antydas i svensk. Sedan utrikesminister Margot Wallström föreslagit att man åtminstone borde utreda frågan om utomrättsliga avrättningar i Israel har hon utsatts för en hatkampanj från liberala tidningars ledar- och debattsidor, insändare, nättroll, och inringare i ”folkets” forum ”Ring P1” – gärna med kopplingar till hennes lägenhetsaffärer och annat för att allmänt solka ned hennes rykte.  Den israeliska regimens förolämpningar och kränkningar mot Sverige har skadeglatt spridits i media. Något intresse från denna den politiska  undervegetationens apostlar att söka sanningen finns förstås inte. Här gäller det att mörka, förvirra och förvrida debatten. Syftet är, kort sagt, djupt ohederligt.

Israels utomrättsliga avrättningar är en offentlig hemlighet. Bara under perioden från Intifadans utbrott år 2000 fram till 2008 dokumenterade det Palestinska Människorättscentret (PCHR) över 500 fall av utomrättsliga avrättningar. Två av de mest kända exemplen är morden på Hamas andlige ledare, den blinde och handikappade shejk Ahmed Yassin, i mars 2004, och på hans efterträdare Dr. Abdel Aziz al-Rantisi en månad senare. I båda fallen användes bestyckade Apache-helikoptrar, vilkas Hellfire-missiler inte bara dödade de avsedda utan också en del andra civila som råkade vara i närheten.

Sedan har det bara fortsatt. Israel har med obeveklig systematik mördat den ene palestinske ledaren efter den andre, ofta med många sidooffer (”collateral damage”) – och efter vågen av palestinska knivdåd mot israeler under hösten har dödandet blivit norm. En genomgång av 108 fall, redovisade av PCHR, visar att endast 22 av de dödade palestinierna kunnat knytas till något säkert knivdåd eller annat överfall. 33 palestinier hade dödats på misstanke om avsikt att utföra ett attentat, medan runt hälften av de dödade, 53 stycken, inte hade varit i närheten av några terrorhandlingar utan skjutits ihjäl när de protesterat mot ockupationen, kastat sten eller helt enkelt varit på fel plats.

Av de som verkligen varit inblandade i våldsdåd hade många dödats i kallt blod när de redan varit oskadliggjorda, och kunnat arresteras – eller hade hindrats från att få medicinsk hjälp och lämnats att förblöda. Israel har också återupptagit sin gamla idé att arrestera de som dödats (!) för att hindra anhöriga att få kropparna till en anständig begravning.

Enligt Amnesty International har ”ett klart mönster framträtt av dödligt våld använt olagligt av israeliska styrkor” som en följd av de palestinska knivdåden. ”Det finns växande bevis för att, när spänningarna har ökat dramatiskt, israeliska styrkor i vissa fall verkar ha rivit sönder regelboken och tillgripit extrema och olagliga åtgärder”. ”De israeliska styrkorna”, sammanfattar Amnesty, ”måste sluta upp med detta mönster av olagligt dödande och föra alla ansvariga inför rätta”.

Men varken Amnestys slutsatser eller information från olika FN-organ och humanitära organisationer som Rädda Barnen, Oxfam och andra verkar ha någon som helst påverkan på den svenska debatten. Det märkliga är att ju värre den israeliska ockupationen blir, ju fler som mördas och arresteras – även här nåddes ett nytt rekord under 2015 med närmare 7 000 fängslade palestinier! – och försvinner in i ”förvaring” på obestämd tid, ju fler barn som kidnappas och torteras, ju mer mark som beslagtas, hus, olivlundar och vattenkällor som förstörs, ju fler bosättningar, murar och militärposteringar som byggs, ju värre situationen blir i det avspärrade Gaza – desto svårare blir det att alls på ett seriöst sätt diskutera frågan.

2016 är det fullt möjligt för högt uppsatta politiker, som Lars Adaktusson (KD), att oemotsagd påstå att Sverige i sitt erkännande av staten Palestina har ”sällskap av endast världens diktaturer” – när sanningen är att 135 länder erkänt Palestina! – och viktiga ledarredaktioner kan utan problem påstå att den svenska regeringen och solidaritetsrörelsen för Palestina i sin politik drivs av antisemitism orsakad av ”muslimsk invandring”. Det är fullt möjligt att hävda att Israel, med sin kolonisations- och apartheidpolitik är en ledande demokrati – Mellanösterns enda! – och att det är palestiniernas eget fel att de är ockuperade. Svart har blivit vitt, det Orwellska nyspråket har tagit över och debatten om en rättvis och konstruktiv lösning av konflikten har upphört. Någon verklig diskussion om Israel/Palestinafrågan i Sverige är idag nog inte längre möjlig.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *