År 1918 invaderades Ryssland av militära styrkor från 14 länder, däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Polen och Japan, i ett försök att störta den nya kommunistiska regeringen. Cirka 14 miljoner människor dog av våld, svält och sjukdomar under det följande kriget, som avslutades 1921. (McEvedy, Colin and Jones, Richard, Atlas of World Population History, Penguin Books, 1978.)
Bland offren fanns ca 200 000 judar i Ukraina, som mördades av ukrainska nationalister under ledning av en Simon Petliura (även stavat Petlura).
När de västerländska styrkorna tvingades lämna Ryssland, flydde Petliura. Han bosatte sig i Paris, där han mördades år 1926 på Rue Racine av Samuel Schwartzbard, en ung jude vars familj hade varit bland offren för pogromerna.
Schwartzbard ställdes inför rätten i Frankrike. Han påstod att han hade avrättat en mördare. Bland de som erbjöd sig att avlägga vittnesmål till hans försvar fanns filosofen Henri Bergson, författaren Romain Rolland, och Albert Einstein. Schwartzbard frikändes.
Han blev senare en av grundarna av det internationella förbundet mot antisemitism (Ligue Internationale Contre l’Antisémitisme), som Göran Persson, Carl Bildt och andra politiker som värna om Förintelsens offer skulle säkert ha varit ivriga att ansluta sig till.
Orangea revolutionärer hedrar Petluria
Ukrainska nationalister har hållit lågan av antisemitism levande. Till exempel rapporterade British Helsinki Human Rights Group (BHHRG) att under 2003 tidningen Silski visti (ungef. Byns Nyheter) tryckt en hatisk antisemitisk artikel. Tidningen stöder ivrigt den avgående ukrainska president Viktor Jusjtjenko och hans parti Vårt Ukraina. Jusjtjenko valdes till president i Ukraina i de så kallade ”orangea revolutionen” 2005. Den BHHRG konstaterade då att:
”Alexander Shlayen är chefen för den ukrainska antifascistiska kommittén och en framstående medlem av det judiska samfundet som överlevde Förintelsen i Ukraina. I slutet av 2003 inleddes ett åtal av tidningen Silski visti för att den främjar etniska konflikter i landet, där den ökända Babij Jar-massakern ägde rum tillsammans med otaliga andra nazistiska grymheter mot judarna.”
”Den 28 januari 2004 beordrade domstolen nedläggning av tidningen men den trotsade utslaget med uttryckligt stöd från oppositionspartiet Vårt Ukraina och dess allierade. I augusti 2004 dog Alexander Shlayen plötsligt och oväntat. ”
”Viktor Jusjtjenko – som i våra medier alltid lovordas som ”västvänlig presidentkandidat” som har öppet stöd av Bush-administrationen – och en annan framstående oppositionsledare, energioligarken Julia Timosjenko, och Alexander Moroz för det socialistiska partiet utfärdade ett uttalande med rubriken ”Rör inte Silski Visti!”
Kommentar av John Laughland i den brittiske tidningen The Spectator, 5 november 2004:
”För några år sedan sändes en av mina vänner till Kiev av den brittiska regeringen för att undervisa ukrainare om det västerländska demokratiska systemet. Hans elever var unga s.k. reformvänliga från västra Ukraina, knutna till det konservativa partiet. När de tagit fram ett valmanifest som innehåller 15 sidor ogenomtränglig smörja, föreslog han försiktigt att de bör koka ihop sitt budskap till en enda punkt. Vad skulle det vara, undrade han? Efter några få minuter av rynkande ögonbryn kom ett slipat och nonchalant svar: ”Utvisa alla judar från vårt land.”
”Det är i västra Ukraina som stödet är starkast för mannen som, kraftigt främjat av Amerika, är landets nästa president: den förre premiärministern Viktor Jusjtjenko. En regnig måndag morgon i Kiev, träffade jag några unga Jusjtjenko anhängare, narkotikapåverkade skinheads från Lvov. De tillhörde båda en ungdomsorganisation, som heter Pora, som stöds av västmakterna, och även Ukrainska Nationellt Självförsvar (UNSO), en paramilitär rörelse vars medlemmar njuter av att posera för kamerorna med gevär, bärande permissionsuniformer och hjälmar. Om liknande galningar skulle vara politiskt aktiv i något annat land än Ukraina och de baltiska staterna skulle det vara omedelbart ramaskri i amerikanska och brittiska medier, men i forna Sovjetrepublikerna är sådan falsk nationalism ansett som anti-Ryssland och därmed demokratiskt”.
2005: Efter att Jusjtjenko blir Ukrainas president, reser han och hans fru till Paris för att lägga en krans på graven av judedödaren Simon Petliura, som betraktas som en hjälte av ukrainska så kallade nationalister (läs nazister).
2006: Jusjtjenko ordnar en riksomfattande minnesdag för att hedra Petluria, 80 år efter att han avrättades.
Mot bakgrund av tidigare tystnad angående fascistfirande i Baltikum, är det inte förvånande att ingen protest förekom från Göran Persson, Carl Bildt eller de andra svenska politiker vars hjärta blöder för de judar som dödats i Förintelsen.
Så vitt jag vet har Forum för levande historia inte lagt fram några rapporter eller analyser av antisemitism i Ukraina och den officiella uppståndelse av Petluria, även om den står på webbsajten att ”… med hjälp av historien skapar (sic!) Forum för levande historia kunskap om nutiden”.
Etniska rensningars hjälte
Nedanstående text publicerades 25.01.2010 på www.peoples.ru
Viktor Jusjtjenko, som snart kommer att lämna presidentposten i Ukraina, har antagit en lag om att Stepan Bandera ska betraktas som Ukrainas hjälte. Polen har blivit mycket upprört, eftersom mordet av polsktalande människor i den tyskockuperade västra delen av Sovjetunionen är bland Banderas största brott. 1942 bildade Bandera Ukrainska upprorsarmén, som bland annat sysslade med mord bland civilbefolkningen. Här är en kommentar av historikern Pjotr Iskenderov.
Utan tvivel är att Jusjtjenkos lag antogs bara för at reta Ryssland. Under de fem presidentsåren bedrev Jusjtjenko en Rysslandsfientlig politik. En fiende till min fiende är min vän, tycker han. Ukraina som en självständig stat har ingen rik historia, vilket Viktor Jusjtjenko är väldigt ledsen över. I stället för att forska om nationalhistorien i tätt samband med det ryska, vitryska och polska folket, började han förvandla vilka som helst ukrainska historiska figurer, som inte var Rysslands vänner, till hjältar. Till exempel handlar det om Ivan Mazepa och Stepan Bandera.
Jusjtjenko siktade mot Ryssland, men träffade Polen, som tidigare var Ukrainas stora anhängare. Stepan Bandera och hans armé genomförde 1943 etniska rensningar mot polacker i Västukraina och mördade enligt olika bedömningar från 120 till 200 tusen polacker och judar. Fonden för effektiv politiks generaldirektör Kirill Tanejev uttalar sig om detta.
– Det är fruktansvärt. Det är verkligen ett stort hinder för den polsk-ukrainska relationen. Dock betraktar den polska ledningen Jusjtjenko som en figur, som inte längre har någon inflytande på den politiska arenan. Därför har det inte kommit några svar från det polska utrikesministeriet.
Viktor Jusjtjenko var säkert medveten om att han hedra en människa som var dödsdömd i Polen för att ha varit inblandat i attentatet mot landets utrikesminister före krigets början. Den här människan var nazisternas aktiva medhjälpare, som bildade krigsgrupper för att kämpa mot polacker och hela staten Polen, säger före detta polske premiärministern Leszek Miller. Han kallade Jusjtjenkos order samt hans nederlag i presidentvalet i Ukraina för ”den symboliska begravningen av Lech Kaczynskis östpolitik”. Till och med en minister från Jusjtjenkos goda vän Lech Kaczynskis administration har blivit upprörd över att ledaren till polackernas folkmord förklarats som hjälte. ”Vi var alldeles villrådiga då vi fick veta om den ukrainske presidentens order beträffande Stepan Bandera. Vi trodde att våra ukrainska partner är mer taktfulla”, står det i hans anförande. Ryssland tror sedan länge inte på Ukrainas taktfullhet.
Peter Cohen
