Jerry Williams har aldrig gjort någon hemlighet av sina politiska åsikter.
– Den som tittar sig runt i världen, ser hur det ser ut och inte är röd… ja, han är ta mig f-n dum i huvudet, säger Jerry till Riktpunkt.
Det väckte viss uppmärksamhet när en av Sveriges mest folkkära artister avslutade sitt sommarprogram i P1 med att ta upp de politiska bristerna i landet, skicka med avslutningsorden ”Ge inte upp. Det finns hopp” och så spela Internationalen.
– Jag tyckte det var en perfekt avslutning. Jag hittade en inspelning från 30-talet med både sång och musik. En fantastisk inspelning, det lät som en riktig arbetarkör, berättar Jerry.
I programmet hade Jerry också berättat om det kommunistiska 1 maj-möte på Gärdet i Stockholm när han, uppkrupen på farsans axlar, hörde Paul Robeson sjunga.
– Robeson är en hjälte, anser Jerry, 67.
Som följde upp med att i TV:s populära ”Go´kväll” strax före jul bjuda in inte bara rockmusikerna LaVerne Baker och Peder Sundahl på middag, utan också Lenin och Stalin.
Men Jerrys politiska engagemang går längre tillbaka än till förra året. Mycket längre. Till barndomen i Solna. Erik Fernströms föräldrar Sven och Edit var kommunister och det pratades mycket politik i hemmet. Sven var före detta sjöman, Edit jobbade på Karolinska sjukhuset som undersköterska. När Edit avled i cancer 1954 flaggade sjukhuset på halv stång.
– En av ambulansförarna på sjukhuset var kommunist och fackligt aktiv. Sjukhusledningen ville inte flagga på halv stång för morsan, men han hotade med strid, och då blev det så, minns Jerry.
Den ambulanskörande kommunisten hette Tolfte Sandqvist, en man som de äldre SKP-kamraterna i Solna säkert minns.
– Mycket av det som hände när jag var ung hände runt kommunisterna. Det var musik och danser, kommunisterna hade till och med ett eget folkdanslag, ”Skäran”. De var skitbra, men de fick aldrig uppträda på Skansen. Folkdans var helt okej, men inte om den dansades av kommunister.
Det blev ingen folkdans för Jerry.
Det blev utbildning till rörmokare.
Och det blev rock´n´roll.
Resten är svensk musikhistoria: Jerry Williams, som fortfarande är LO-organiserad inom Musikerförbundet, är en av de allra populäraste svenska artisterna, hans skivor säljer i stora upplagor och den som vill ha en biljett till hans liveshower – senast på Rondo i Göteborg och nu på Tyrol i Stockholm – måste vara ute i god tid.
För 25 år sedan väckte Jerry uppmärksamhet när han äntrade scenen klädd i en sovjetisk hockeytröja. Numera är scenkostymeringen lite mer sofistikierad. Men under den ibland glittriga kavajen finns, väl synligt, ofta ett bälte från Röda Armén, eller en tröja med kubanskt motiv, en flagga eller en bild på Che Guevara.
Ett sätt att visa färgen trots att miljön kan kännas milsvid från den politiska kampen.
– Kuba är fattigt men ändå det mest mänskliga samhället i hela världen, säger Jerry. Alla barn får utbildning, alla får mjölk och kan äta sig mätta. Kuba är en förebild för många länder; tänk bara på hur de hjälper andra med läkare och lärare. Det är en osjälvisk hjälp och inte bara en förevändning för att kunna suga ut andra länder.
– Jag blir så förbannad när det snackas om ”dissidenterna” på Kuba. I vilket land som helst betraktas människor som agerar på uppdrag av andra länder som spioner och fientliga agenter, och inte som något annat.
En resa till Kuba finns sedan länge på Jerrys agenda. För 17 år sedan, när Jerry fyllde 50, fick han en resa i födelsedagspresent av några vänner. Men ännu har resan inte blivit av; musiken är ett heltidsjobb.
– Jag var på Kuba och lirade 1970. Det var på en festival i Varadero och det svängde helt otroligt. Jag minns att en av artisterna kom från Portugal som var fascistiskt då; han hade blivit torterad och flera av hans vänner satt fortfarande i fängelse i Portugal.
Portugisen var inte nöjd. Han tyckte att det var för mycket boogie på festivalen och att artisterna istället skulle protestera mot USA, mot kriget i Vietnam och mot förtrycket av de fattiga i tredje världen.
– Ingen sade emot honom. Men, tyckte, kubanerna, ”det är festival nu och vi måste få dansa också”. Det var jävligt bra sagt: man kan vara hur röd som helst och ändå gilla rock´n´roll. Det har ingenting med politiken att göra.
Trots framgångarna har Jerry behållit sin politiska uppfattning. Han är inte partipolitiskt aktiv, men tar gärna en politisk diskussion om tillfälle bjuds. Sverigedemokraternas frammarsch är ett ämne som kommer upp ibland:
– De står för en omänsklighet som jag mår illa av. Det är skönt att kunna säga att det inte finns några Sverigedemokrater bland musikerna. Den som har sett sig omkring lite och vet vad till exempel de internationella influenserna betytt för musiken i Sverige, går inte på det rasisterna säger, anser Jerry.
Jerry Williams flummar inte ut i begrepp som ”allmän socialist” eller säger sig tro på ”det goda samhället”. Jerry svävar inte på målet.
– Nej, jag är kommunist. Jag har aldrig sett någon anledning att ändra den åsikten: jag tror på ett samhälle där alla har samma chanser från början och där ingen kan leva på andras arbete. Det har jag gjort hela mitt liv, och det finns ingen anledning att ändra på det nu.
Text: Kalle Svensson
Foto: Roger Schederin
Fett!
Det sista stycket är ju fantastiskt!