Kommentar. Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Den förre och evige finansministern Gunnar Sträng formulerade det hela med att konstatera att det som var bra för företagen också var bra för nationen. Utifrån detta har man genom åren alltid bedrivit avtalsförhandlingar. Det har också fungerat relativt bra. LO har garanterat arbetsfred, och i gengäld har man tecknat avtal med varierande innehåll med förbehållet att avtalen aldrig får bli ”oansvariga” och med det har man menat att avtalen inte får äventyra industrins konkurrenskraft. Detta har blivit modell och är bakgrunden till den förhandlingsordning vi vant oss med. Industriförbunden skall först teckna avtal för att sedan bli riktmärke för de övriga förbunden inom LO. Så har det inte blivit i den avtalsrörelse som vi just nu upplever.
Industrins arbetsköpare Teknikföretagen slöt ett avtal med tjänstemännen inom industrin och lämnade LO förbundens industriförbund vid sidan om. Därigenom splittrade man upp enigheten mellan tjänstemän och arbetare. Att Teknikföretagens agerande inte beror på slumpen eller andra tillfälligheter kan vi lugnt utgå ifrån. Den tidigare samförståndsanda som rått mellan LO och Svenskt Näringsliv har byggt på ömsesidig respekt för varandra. Så är det inte längre. Wanja Lundby-Wedin och LO framstår alltmer som fullkomligt tandlösa tigrar. Varför, frågade sig säkert Teknikföretagens ledning, skall vi samarbeta när vi själva kan bestämma. I de nu pågående förhandlingarna sitter därför IF-Metall med svarte Petter på hand och tvingas se hur de andra LO förbunden går vidare. Handels förhandlare Tommy Tillgren konstaterade att LO:s industriförbund sitter i vägen, och än mer märkligt är att han får fullt medhåll av Dag Klackenberg från handelns arbetsköpare. Det är inte på något sätt osannolikt att vi nu bevittnar slutet på den förhandlingsordning vi vant oss vid. Svenskt Näringsliv har ju den bestämda uppfattningen att centrala förhandlingar är av ondo och måste upphöra. Man menar att förhandlingarna skall ske direkt på företagsnivå och utan inblandning från vad man kallar tredje part, dvs facket. Detta skulle kunna vara skäl till att LO ledningen drabbades av sömnlösa nätter, men så är det inte. Lika lite som LO ledningen kan tänka sig att mobilisera medlemmarna för en kraftig offensiv för att försvara och utveckla arbetarnas intressen på samhällslivets alla områden.
För den svenska arbetarklassen är det mycket oroande med det som sker. Flyttar arbetsköparna fram sina positioner innebär det med automatik att arbetarklassens positioner försämras. Dessvärre är det också så att vi arbetare har den ledning vi förtjänar. Det är en förbannelse för arbetarklassen att vi i vårt land har ett alltför svagt kommunistiskt parti. Den som tvivlar ombeds att studera situationen i Grekland.
Lars Lundberg
