Foto: Greklands kommunistiska parti (KKE).
Den 28 mars talade KKE:s generalsekreterare, Aleka Papariga, på ett möte i staden Piraeus om EU, hon sade bland annat:
”Europeiska Unionens beslut har ansetts som en stor vinst för både Grekland och dess premiärminister. Det vill säga bildandet av en Europeisk mekanism i samspel med Internationella Valutafonden såväl som den Europeiska Centralbankens ingripande(…)
Men vad var det egentligen för ett beslut som den Europeiska Unionen fattade? Först och främst har det bekräftats att den kapitalistiska krisen är djupgående, global och belyser rivaliteterna och motsättningarna mellan de mäktiga kapitalistländerna och de regionala unionerna. Européer är heller inte bara intresserade av krisen i Europa. De håller sig också informerade om utvecklingarna på den globala marknaden. Idag är det inte bara de klassiska imperialistiska centrumen som konkurrerar med varandra, det vill säga Europeiska Unionen, Japan och USA. Idag finns nya imperialistiska krafter och nya regionala krafter som alla vill ha del av den världsomspännande kapitalistiska kakan.
Därmed fattade den Europeiska Unionen ett beslut som kan sägas är av temporär och kortsiktig karakter, men även om det löser sig kommer effekterna att vara begränsade, för det imperialistiska systemet, eller snarare kapitalism i sin imperialistiska skepnad, klarar inte av att på ett drastiskt och effektivt sätt bemöta sina egna motsägelser och kontraster.
Så vad fattade de då för beslut? De skapade en politisk mekanism som fungerar på följande sätt: Om ett land i eurozonen befinner sig i en svår situation, om det bryter mot spelets regler och kan inte göra annat för att det är på gränsen till att gå bankrutt, i så fall håller EU:s medlemsstater ett möte för att fastställa om landet befinner sig i verklig kris och faktiskt riskerar att gå bankrutt såväl som villkoren för sitt stöd, sina lån och finansieringar; de kan till och med besluta om landet ska få fortsätta utgöra en del av eurozonen. Alla beslut måste vara enhälliga. Så ni förstår att inte ens de kapitalistiska länderna kan nå ett gemensamt beslut och det går inte att uppnå fullständig enighet och solidaritet mellan kapitaliststaterna, mellan bourgeoisien i medlemsstaterna. Men den här politiska mekanismen har en specifik inriktning. Oavsett om finansieringsmekanismen drivs igenom och oavsett diskussionen om ett land ska få stanna i eurozonen, är inriktningen specifik: politisk utpressning för att få de bourgeoisiska staterna och de bourgeoisiska regeringarna att rätta sig efter åtminstone ett problem inom EU-marknaden, enligt globala kapitalistiska regler: att göra arbetskraften, som är en vara inom kapitalismen, ännu billigare för att i än större utsträckning kunna stjäla av och förtrycka folket.”
Aleka Papariga underströk att arbetarna skulle dra sina egna politiska slutsatser och inse att det som behövs i dagsläget inte bara är ett regeringsbyte utan ett byte av hela maktstrukturen.
