1 Maj 2010 på Hötorget

1 maj-tal av Kjell Bygdén

1 Maj har sedan 1890 firats till minne av Haymarket-demonstrationen i Chicago år 1886. Det var då 350. 000 strejkande arbetare demonstrerade för 8 timmars arbetsdag. Demonstrationen slutade i ett blodbad med 21 arbetares död.

Sedan dess har arbetare världen över firat 1 Maj som sin egen högtidsdag och i år 2010 är det 120 års jubileum.

För dem som undrar varför vi fortfarande demonstrerar, frågar vi: Tycker ni att förhållandena till produktionsmedlen har förändrats i någon mening?

Vi svarar Nej och uppmanar alla att ställa upp under våra röda fanor!

Kamrater,

 

Det tal jag har fått i uppgift att hålla här på Hötorget i dag för SKP kommer många gånger att upprepa ordet kapitalism och i olika vändningar. Det kanske kan låta torrt och språkligt enahanda men är av största vikt för att förhindra begreppsförvirring. Jag vill i mest möjliga mån undvika ord som höger, nyliberalism, borgare, överklass, storfinansen, m.fl. eftersom alla dessa namn och företeelser kan kanaliseras till en och samma aktör: kapitalismen och främst monopolkapitalismen. Det är dess negativa verkningar som åsyftas på samhällets alla områden.

Kamrater,

Allt för länge har kapitalismens omättliga profithunger fått gå före folkets behov.

Det är det kapitalistiska systemet som borgar för klassamhället och ligger bakom fattigdom, ojämlikhet, massarbetslöshet, hemlöshet, ekonomisk osäkerhet, politiskt förtryck, klassklyftor och sociala orättvisor, både nationellt och internationellt. Vi känner av dess verkan när industrier har slagit igen och genom utförsäljning av gemensam egendom, med en tydlig försämring av den offentliga sektorn (vård, omsorg, barnomsorg och skola, på alla nivåer). Den kapitalistiska kris som bestäms av EU-byråkratin har i princip anammats av de båda politiska blocken i Riksdagen, vilket innebär att oavsett om vi röstar för en borgerlig eller en socialdemokratiskt ledd regering, får vi samma vara.

Det är dags att sätta politiken främst och rösta fram ett alternativ som sätter folkets väl före storfinansens. Därför ställer Sveriges Kommunistiska Parti upp i valet. Vi säger att det är på tiden att vi byter regering men framför allt är det dags att byta politik.

Trots politikerföraktet är det många som har en övertro på att den parlamentariska processen ska kunna rätta till ekonomiska, sociala, politiska och kulturella orättvisor. Vi håller då i minnet att kapitalet aldrig har gett ifrån sig någonting frivilligt. Förbättringarna för de arbetande har skett genom Kamp, kamp och åter kamp för bättre levnads- och arbetsförhållanden. Det är den 1 Maj, arbetarrörelsens internationella kampdag samt alla utomparlamentariska– och fackliga aktioner, demonstrationer och strejker som till 98 % har skapat den välfärdsstat som nu är på väg att monteras ned och försvinna. Välfärdstillvaron för de redan besuttna förstärks dock allt eftersom. De lever sedan länge i en utopi, Shangrila, Youkali, sagoland eller vad vi må kalla det. Men faktum är att de gör det på det arbetande folkets bekostnad.

Kapitalisternas spekulationer orsakade den ekonomiska kris som det arbetande folket nu betalar. Kapitalisterna åt sig proppmätta före den s.k. finanskrisen, tog en ”springnota” hösten 2008 och nu är det de arbetande som ofrivilligt måste ”stå för fiolerna”. Och kapitalisterna har redan hunnit sätta sig ned vid nästa bord.

”Staten är vi” brukar det ju heta men det gäller bara när det är dags att betala, vid lågkonjunktur och i synnerhet vid varje finanskris. Det är vid dessa tillfällen som vanliga ”knegare” upphöjs till att vara en del av den kapitalistiska staten. Men så länge kapitalisterna bär hem sina vinster, utmålas de och deras  bolagsstyrelser som finansgenier och som en garanti för skapande av arbetstillfällen, ja näst intill som förutsättningen för mänskligt liv. I förlängningen presenteras det kapitalistiska systemet som det ultimata och det slutgiltiga stadiet för all samhällsutveckling.

Det kapitalistiska systemet har ju som bekant en inbyggd motsättning- den mellan arbete och kapital- dessa båda är antagonister och oförenliga. Under kapitalismen är dock vinsterna förbehållna kapitalägarna och kommer inte till omsättning i samhället, trots att vinsterna har skapats av de arbetande människorna, som sålt det enda de har, sin arbetskraft till ett underpris. Med denna kunskap och enligt vår mening måste kapitalismen stryka på foten, eftersom arbetet aldrig går att utesluta.

Sedan 2006 är det moderatalliansen som har verkställt och friserat kapitalismens alla avarter under de sista fyra åren. De har gjort sitt jobb på sin sida av klasskampen- att de fattiga ska bli allt fattigare för att de rika ska kunna bli allt rikare. Detta simpla förhållande verkar de vara kapabla att bedriva praktiskt taget hur långt som helst. För att kunna göra det ”demokratiskt,” (de rika ju är procentuellt för få för att komma till makten av egen kraft), behöver de på olika sätt eliminera arbetareklassens organisering, eliminera allt praktiskt och teoretiskt motstånd till kapitalismen och klassamhället genom antikommunism, genom fördumning av arbetareklassen till dess den upprepar deras språk, samhällssyn och förklaring av demokratibegreppet och få oss att tro att vi alla sitter i samma båt. Genom kapitalets egen media- och propagandaapparaten gestaltas och förhärligas systemets ”stora personligheter” och kungafamiljen, vilka därigenom uppvisas som bärare av vår kultur och historia. Och som kontrast och paradox till detta: När folket sedan är i avsaknad av sin egen historia använder sig kapitalets drängar av arbetareklassens attribut för att komma till den politiska makten och kunna praktisera sin hänsynslösa klasspolitik. Det ”Nya arbetarpartiet” är det väl ingen som har glömt? Eller den trötte fackföreningsledaren Reinfeldt med rutig skjorta och skäggstubb på valaffischerna 2006? De fuskar och armbågar sig fram, t.o.m. internt inom respektive parti, köper röster för en plats i det kapitalistiska forumets högborg- Riksdagen. Dessutom kan deras partier kvittera ut det ena kampanjbidraget efter det andra, skrivna med fem eller sju nollor, från de som har den verkliga makten- herrar och damer monopolkapitalister och rentierer. Dessa bidrag håller Carl Bildt tyst om.

Vinsterna privatiseras i det kapitalistiska systemet medan skulderna socialiseras och välfärdsstaten avvecklas

 

• Därför äts pensionerna och i synnerhet fattigpensionärernas pengar upp av höga skatter. Pensionsåldern höjs och pengarna från de forna pensionsfonderna snurrar sedan Göran Perssons dagar som finansminister på börsens roulettbord.

• Arbetslösa demoniseras som lata och bidragstagare och tvingas jaga jobb som inte finns.

• Sjuka, ja t.o.m. cancersjuka och psykiskt sjuka jagas i sin tur som fuskare och kverulanter.

• Moderatalliansen har under sin mandatperiod med hjälp av sin arbetslinje genomfört snart sagt obeskrivligt grava försämringar av A- kassan och socialförsäkringssystemet.

• Tusentals ungdomar har tvingats avbryta sina studier pga att de inte har bostad eller att den är för dyr. Detta går helt i linje med moderatalliansens bostadspolitik, som har vänt upp och ned på alla begrepp om att en bostad skulle vara en social rättighet. Allt färre ungdomar från arbetareklass söker in till högre studier.

Se på hemlösheten och privatiseringen av fastighetsbeståndet, med för fastighetsägarna hägrande marknadshyror där allmännyttans hyressättning inte längre ska vara normgivande samt ombildningen av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter.

Bostaden är en social rättighet och får aldrig bli en handelsvara.

Hyran för en bostad får aldrig överskrida 18 % av inkomsten

Den nuvarande ekonomiska krisen används som förevändning till att flytta över gemensamma tillgångar till privatkapitalets, en fortsättning från slutet av 1970- talet som kulminerade 1991 då Sovjetunionen nedmonterades och kapitalet inte längre hade någon påtaglig internationell motståndare. I dag, i Stockholm privatiseras den ena tidigare offentligt ägda verksamheten efter den andra. Under entreprenad är de fortfarande skattefinansierade men då de är privat regi måste verksamheterna bantas- ”effektiviseras”, främst genom personalnedskärningar för att en vinst ska komma till stånd.

Moderatalliansen är på god väg att infria sitt vallöfte från 2006 om att den kommunala verksamheten enbart ska vara myndighetsutövning, all övrig verksamhet där Stockholms stad tidigare var arbetsgivare ska privatiseras.

SKP säger:

Bygg ut den offentliga sektorn

Stoppa privatisering och bolagisering av offentlig sektor

Avskaffa byråkratiska regelverk som utgiftstaket

Kamrater,

 

En av de i särklass viktigaste frågorna för SKP är kampen för arbete åt alla. Vi menar att rätten att ha ett arbete att gå till är en omistlig del för att kunna leva ett både värdigt och lyckligt liv.

Förutom att den arbetande får sin försörjning tryggad, är han/hon varje dag väntad och behövd och en del av en gemenskap och ett socialt nätverk.

I artikel 23 i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter lyder första stycket som följer: ”Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.”

Den svenska liksom alla kapitalistiska regeringar bryter på det grövsta mot denna deklaration. Sverige gör det, trots att det har ratificerat och lovat att följa den.

Arbetslösheten är något av det tydligaste misslyckandet för hela det kapitalistiska systemet. Eller kan det möjligen finnas någon övre, tillåten procentuell gräns för arbetslöshet? Ja, det kan det, om man ska tro på de andra partierna, alla förutom det kommunistiska. De partier som har godtagit kapitalismens spelregler och samarbete och blivit ”rumsrena” har också godtagit en reservarmé av arbetslösa för att pressa ned lönerna. De kallar sig ännu arbetarpartier och kalkylerar med en arbetslöshetssiffra kring 3- 4% som en rättvis, realistisk och optimal undre gräns. De struntar tillsammans med kapitalisterna i det utanförskap, utslagning, otrygghet, underläge och grogrund för kriminalitet som arbetslöshet skapar. Enligt deras sätt att resonera och praktisera samhällsbygge väger utförsäkring, hemlöshet och trasproletariat inte tungt.

Mellan åren 1991- 2007 ökade de rikaste10 % sina disponibla inkomster med 88 % (enl. SCB) från redan höga nivåer medan de flesta s.k. gräsrötter ungefär ligger parallellt med inflationsnivån. Men de som drabbats hårdast av kapitalismens politik är de som står utanför arbetsmarknaden, vilket också gjort att klyftorna inom arbetarklassen har ökat.

Också kvinnor är hårt drabbade, färre än varannan har ett heltidsarbete, medan 7 av 10 män förfogar över ett sådant. Detta har förmodligen sin förklaring i avvecklingen av den offentliga sektorn, det område där traditionella kvinnoarbeten återfinns. År 1991, då S.U. nedmonterades fanns 1.642.000 anställda i offentlig sektor, år 2009 hade siffran minskat med 357.000 arbetande.

Dagens officiella arbetslöshet på 9,3 procent motsvarar bara de som anmält sig som arbetslösa till arbetsförmedlingen. 459 000 människor i februari i år är 72 000 fler än motsvarande månad i fjol. Under samma period ökade antalet tillfälligt anställda med 64 000. Det är en följd av arbetsköparnas brott mot LAS och den ökade floran av bemanningsföretag.

I dag förnekas mellan 25- 30 procent av ungdomar under 25 år arbete och fast anställning. Vi frågar oss hur ett land som kallar sig humant och demokratiskt kan behandla det dyrbaraste vi har med sådan cynism. Hur skall en regering som vill bli omvald kunna försvara detta gigantiska och mänskliga slöseri?

I den mån ungdomar får en anställning utnyttjas de genom tidsbegränsade anställningar, visstidskontrakt och provanställningar i 6 månader, praktikplatser utan lön eller med aktivitetsstöd om 250 kr/dag. Detta är inget annat än kapitalets sätt att minska både lönenivåer och anställningstrygghet.

Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Nu anser dock Svenskt Näringsliv att centrala förhandlingar är av ondo och måste upphöra, att förhandlingarna skall ske direkt på företagsnivå och utan inblandning från vad man kallar tredje part, dvs facket. Detta borde ge LO-ledningen sömnlösa nätter, men så är det inte, lika lite som LO-ledningen kan tänka sig att mobilisera medlemmarna till en kraftig offensiv för att försvara och utveckla arbetarnas intressen på samhällslivets alla områden och mot EU-diktaten.

Den som tvivlar på dessa ord ombedes att studera situationen i Grekland. Här i Sverige har samma sparkrav och sociala försämringar redan genomförts för att ”konvergera” med EU:s och IMF:s regelverk, utan att ett finger har höjts. Grekerna däremot går man ur huset för att demonstrera och strejka. Påpekas bör att det grekiska folket inte har någon större tilltro till socialdemokratin eller reformismen. Här i Sverige vore det uppbyggligt för den mentala hälsan om arbetarklassen i stället för läsning av Metro eller DN, någon gång, då och då ägnade sig åt Marx och Lenin eller varför inte vår tidskrift Riktpunkt.

Genom sitt stöd för EU har den fackliga rörelsen försämrat villkoren för de arbetande. EU är verktyget för kapitalisterna att fritt kunna förfoga över och flytta sina fyra friheter: arbetskraft, varor, kapital och tjänster, som det behagar dem. Kapitalisternas syfte är naturligtvis att maximera profiterna och än mer självklart är att det sker på de arbetandes bekostnad. Således föreligger en intressekonflikt mellan det arbetande folket och dess s.k. representanter i facket, vilka helt tydligt verkar i enlighet med önskemålen från EU- kapitalet. Det som slutligen borde ha raserat allt förtroende för de socialdemokratiska fackliga företrädarna är deras fortsatta stöd till EU, trots EG-domstolens godkännande av Lavaldomen som innebär att den svenska formen för kollektivavtal omöjliggörs. Vidare inskränkes strejkrätten och lönedumpning lagstadgas.

Socialdemokrater i LO´s ledning, det är verkligen tåga i er! Moderaterna hade aldrig kunnat göra ett bättre jobb.

Socialdemokrater och moderaterna talar omväxlande och retoriskt om frihet och rättvisa. I år är det tydligen sossarna som lagt beslag på ordet frihet medan moderaterna lagt sig an med rättvisebegreppet. De har genom åren och framför allt sedan 1991 omväxlande arbetat för att respektive begrepp ska ha ett innehåll, men bara för kapitalisterna. Eftersom vi lever i ett segregerat klassamhälle kan ju vare sig friheten eller rättvisan gälla för alla, samtidigt. Endera är deras språkliga fantasi för begränsad eller har de fått ”dille” på att göra politiska saltomortaler.

Kamrater!

Vad är då alternativet? Att ställa facket åt sidan eller att organisera alternativa fackföreningsrörelser?

Båda alternativen skulle innebära en försvagad organisation och ytterligare splittring av arbetareklassen och måste därför ses som både orealistiska och reaktionära. I första fallet skulle ständiga strejkkommittéer bildas omkring lönefrågor och facket som ett politiskt vapen skulle göras verkningslöst.

Om alternativa fackföreningarna organiserades skulle det sannolikt splittra arbetarna i en klassmedveten och en annan del, villig till klassamarbete. Arbetsköparna skulle här få oändligt många fler tillfällen att spela ut arbetarna mot varandra än vad fallet är i dag.

Kommunisterna och den klassmedvetna delen av arbetarrörelsen har som sitt åtagande att ena hela arbetareklassen, genom att förvandla fackförening till en kamporganisation mot kapitalet. Vi måste bryta den reformistiska och borgerliga dominansen för en bättre och mer stridbar fackförening. Ideologisk kamp och upplysning kan visa vägen till ett jämlikt samhälle byggt på rättvisa, solidaritet och gemensamt ansvar.

Våra bröder i Chicago 1886 föregick med gott exempel, det gör också folken i länder som Kuba, Bolivia, Venezuela, Ecuador, El Salvador, Nepal, Grekland, Frankrike, Spanien och i Portugal. Men det finns även positiva förtecken i Sverige. Se på pappers och renhållningsarbetarna samt elektrikerna och för att inte nämna Lagenaarbetarnas föredömliga kamp mot bemanningsföretagen. I avtalsrörelsen som helhet sade Svenskt Näringsliv NOLL men efter motstånd hamnade de flesta avtalen runt 3- 3,5 %. Frågan om bemanningsföretag har varit en av huvudfrågorna i avtalsrörelsen och de flesta förbunden har lagt in sina bromsar. Bemannings- eller uthyrningsföretagen är i första hand ett hot mot LAS och turordningsreglerna. När 8 av 10 medlemmar i LO-förbunden vill tillgripa stridsåtgärder mot bemanningsföretagen måste t.o.m. deras ledning lyssna. Dessa exempel bevisar att det även i Sverige går att organisera ett motstånd till kapitalet.

——–

Enligt en ny undersökning presenterad i radions P1 vill svenskarna minska u-landsbiståndet p.g.a. sämre levnadsomständigheterna pga finanskrisen. U-landsbiståndet är passande nog även under angrepp av biståndsministrar- och för Sveriges del av Gunilla Carlsson (m) och vi får väl förmoda att det initieras av moderatalliansen för att bekosta kapitalets spekulationer.

SKP undrar varför Sveriges U-landsbistånd à 25 miljarder ifrågasätts =  1% av BNP är 25 miljarder kronor,  när inte expropriering av de arbetandes skatteintäkter till bankgarantin à 1500 miljarder ifrågasätts. Varför ifrågasätts inte att regeringen satsar 1,5- 2 miljard kronor för 560 soldater i Afghanistan eller när 10 % av de rikaste får en skattesänkning om 10 miljarder av regeringen?

Flyktingpolitiken måste sättas i samband med vårt lands bistånds- och utrikespolitik.

I dag flyr miljoner människor undan krig, miljökatastrofer, svält och nöd och en flyktingströmmen ökar i takt med att klyftan mellan fattiga och rika länder tilltar. Detta kan bara lösas genom en ny rättvis ekonomisk världsordning med internationell solidaritet, rättvis handel, antikolonialism, (anti-”grabbing”) och sist men inte minst.: Antiimperialism.

 

Vulkanutbrottet på Island eller jordbävningen i Haiti och Chile är orsakade av naturkrafter som människan inte rår över. Men det finns hot mot den mänskliga civilisationen som inte kan skyllas på naturkrafter. Dessa är krig, krigets våldsmedel och vapnen.

I New York demonstrerar i dag tiotusentals amerikaner och människor från andra länder, däribland även svenskar, mot kärnvapen och krigshot. I morgon börjar där en konferens om Ickespridningsavtalet om kärnvapen som äger rum vart femte år. I FN-byggnaden kommer representanter för 189 länder att konferera i flera veckor. Kommer kärnvapenmakterna återigen att enbart vilja tala om spridning av kärnvapen till andra länder  och inte om nedrustning av de egna lagren? Så mycket har inte avtalet givit som slöts mellan USA och Ryssland och vi frågar oss vad som händer med USA:s taktiska kärnvapen som lagras i europeiska länder?  Och medan man förhandlar bort några tusen föråldrade kärnvapen presenterar USA en ny strategi för att behålla sitt världsherravälde: det missilförsvar som det tjeckiska folket inte ville ha ska nu fördelas jämt över hela jordklotet. Och det handlar inte om försvar utan om anfall.

Och som vi alla  erfarit har USA utvecklat tekniken för en ny superbomb som inom några år kan ersätta kärnvapnen. Med den kan de nå vilken plats som helst på jorden inom en timme.

USA- imperialismen  blir allt mer effektiv och uppfinningsrik i att skrämma länder och människor till underkastelse. Det verkar dock som om de har glömt bort att de har militära baser över snart sagt hela vår jord och kan förmodligen redan nu bomba vilket land som helst inom en timme. Med det i minnet förändras inte hotbilden avsevärt och inget land behöver således låta skrämseln ta överhanden.

Sverige har absolut ingen anledning till oro. USA-imperiet är ju redan här och befinner sig i vårt luftrum. USA behöver alltså inte mer än ett par sekunder för att bomba Sverige. NATO och USA:s krigsmaskiner- båda till imperialismens tjänst har numera fritt tillträde till vårt land för att öva angreppskrig mot Ryssland på svenskt territorium.

Och vad är det för bomber som USA tänker fälla i Vidselområdet i Norrbotten i sommar? Och Storbritannien som också anmält intresse? Regeringens JA till övningarna illustrerar liksom Nato-övningarna Loyal Arrow i fjol och Cold Respons i år den smyganslutning till Nato som försiggår i vårt land. Mot det svenska folkets vilja. Bindningen till NATO tar sig många olika uttryck: Partnerskap för fred, utbildning av svenskt befäl vid Natos Europacentral, konvertering av vapensystem till EU och NATO, representation i NATO:s huvudkvarter i Bryssel, slopandet av den allmänna värnplikten, insats i FN-förband under NATO-befäl i Afghanistan. Som tur är och sent omsider har Sverige vaknat. Det finns idag aktionsgrupper för alliansfrihet och mot USA/NATO i Stockholm, Luleå och Göteborg. Det finns utfrågningar av riksdagspartierna inför valet på viktiga hemsidor. Och det finns pensionerade militärer som talar ut och kallar NATO en anfallsmakt.

USA och NATO bryter ständigt mot icke-spridningsavtalet bl.a. genom att hota andra länder med krig och t.o.m. kärnvapenkrig. Världsfreden hotas främst av USA:s anspråk på militär dominans.

SKP arbetar för fredens skull, för proletär internationalism och solidaritet med Kuba, Venezuela, Bolivia, Ecuador, Nicaragua och ytterligare några ALBA-stater samt El Salvador, Vietnam, Nordkorea, folket i Palestina, Irak, Iran och Afghanistan.

SKP ser fram emot att fler länder såsom Uruguay och Paraguay ansluter sig till ALBA (Den Bolivarianska Alliansen för Amerikas folk), en internationell organisation baserad på idéen om social, politisk och ekonomisk integration mellan länderna i Latin Amerika och Karribien. Ett försök till ekonomiskt samarbete baserat på visionen om social välfärd och ömsesidigt ekonomiskt bistånd. Vi stöder alla länder i denna process syftandes till att folket i respektive ALBA-land lättare ska kunna bygga sin egen framtid, utan inblandning av USA:s imperialism och exploatering. Alltför länge har folken i de länder som vill bygga socialism fått stå med spaden i ena handen och geväret i den andra.

SKP är för:

– Alla länders rätt att välja sin egen väg för utveckling. Detta inkluderar rätten till

avståndstagande från EU och NATO-anslutning, såväl som rätten till att göra

ett socialistiskt val.

– Fred och ett tillbakadragande av USA´s och NATO´s militärbaser och en nedmontering av

NATO.

SKP motarbetar deltagande i imperialistiska krigsövningar, imperialistiska krig och

interventioner.

Leve 1 Maj !

Leve SKP !

Leve den proletära internationalismen !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.