Kuba: 500 000 till nya jobb på ett halvår

Planerna för genomgripande förändringar i det ekonomiska systemet började dras upp 2005-2006. Behovet aviserades av Fidel Castro i ett stort tal hösten 2005 där han sa att revolution är att förändra allt som behöver förändras.

Då hade Kuba haft en stark ekonomisk utveckling under 10 år, efter den djupa ekonomiska krisen på grund av Sovjetblockets sammanbrott. Ekonomin kom igång genom stora systemförändringar i början av 90-talet, påtvingade av krisen: storsatsning på utländsk turism för att dra in hårdvaluta, inbjudan till utländskt kapital att även delta i samriskföretag inom nickel- och oljeindustrin, uppdelning av de stora sockerodlingarna till löntagarkooperativ och övergång till livsmedelsproduktion, satsning på stadsjordbruk, egenföretagande inom service och hantverk, fritt fram för dollarförsändelser från utlandet, osv.

Bruttonationalprodukten återhämtade sig, men nya problem uppstod med ekonomisk ojämlikhet, låg produktivitet, vardagskorruption, svartabörshandel. Det värsta var kanske att de som arbetar hårdast och inom samhällets viktigaste områden fick svårt att klara sig på sin lön medan en liten, men ändå betydande grupp kunde leva högt på de marknadsinslag som överlevnadsekonomin införde, på penningförsändelser från familj och släkt i utlandet (eller från USAs budget för regimskifte) eller på att stjäla och sälja vidare svart. Detta undergrävde samhällsmoralen, politiken blev otydligt och många kubaner led av klyftan mellan hur det borde vara och hur det är.

Hösten 2007, då Raul Castro tagit över som regeringschef, genomfördes ett stort rådslag på alla arbetsplatser och i bostadskvarteren för att analysera problemen och diskutera lösningar.  Det ledde till en rad reformer våren 2008 för att förbättra tillgången till elektronik och kapitalvaror, avskaffa svarta marknaden, öka livsmedelsproduktionen, höja lönerna och pensionerna mm. Den ekonomiska utvecklingen var god, förhoppningarna stora på fortsatta förändringar.

Så kom hösten 2008 med ett dråpslag, 3 förfärliga orkaner efter varandra, en av dem med de starkaste vindstyrkorna någonsin. De slog ut stora delar av jordbruket och en halv miljon

bostäder. De materiella skadorna uppgick till 10 miljarder US dollar, nästan 20 procent av bruttonationalprodukten. Och sedan slog den internationella ekonomiska krisen hårt mot Kubas exportintäkter. Regeringen fick fullt upp med krishantering, och de strukturella reformer som många hoppats på dröjde. Jordbruket reformerades dock och över en miljon hektar jord har delats ut med bruksrätt till kooperativ och 100 000 enskilda brukare. Men den internationella krisen har drabbat Kuba hårt i sänkta exportintäkter och höjda importpriser. Och USAs blockad fortsätter att kosta Kuba 5-6 procent av bruttonationalinkomsten. I år har importen behövt skäras ned med 37 procent.

Men diskussionen om förändringsbehov fortsatte. Dels hölls ett stort nytt rådslag hösten 2009, dels en allt öppnare debatt i tidningar, tidskrifter, radio, teve, och fortsatt i möten och konferenser. En grundfråga, som socialismen i praktiken ännu inte löst är frågan om samhälleligt ägande och arbetsplatsdemokrati, eller de arbetandes konkreta ägande av produktionsmedlen. Så frågan om kooperativ och andra samhälleliga ägarformer, som hittills bara förekommit inom jordbruket, blev ett allt hetare ämne. För utomstående avspeglas det i dagstidningen Granmas insändarsida på fredagarna. Diskussionen gäller bland annat om kooperativ kan leda till kapitalism – Jugoslavien spökar. En annan stor fråga som diskuteras är balansen mellan jämlikhet och effektivitet, moraliska och materiella drivkrafter, subventioner, löneprinciper.

De förvärvsarbetande uppgår till ca 5,5 miljoner, varav ca 85 procent, ca 4,7 miljoner är statligt anställda centralt, på länsnivå och kommunalt.  591 000 arbetar i icke statlig sektor, de flesta av dem inom jordbruket, i kooperativ eller enskilt. Det finns 143 000 familjeföretag där flera familjemedlemmar kan arbeta, men de får inte anställa andra.

I januari i år gav regeringen alla ministerier (en blandning av offentlig sektor i vår mening och bolagskoncerner eftersom i stort sett alla företag är statliga) att gå igenom all verksamhet: var arbetsstyrkan kunde skäras ner, var det behövdes mer arbetskraft och vilken verksamhet som kunde ”avknoppas” till arbetsplatskooperativ, familjeföretag eller privata småföretag. Detta skedde i samarbete med de fackliga organisationerna.

Redan under årets första månader inleddes avknoppning på prov. Friser- och skönhetssalonger med upp till tre stolar uppläts till arbetarna som fick betala hyra, skatt och sociala avgifter. Inom taxirörelsen skedde detsamma. Och många spekulerade i att regeringen skulle gå vidare och tillämpa samma princip på detaljhandel, hantverksjobb osv.

Den fjärde april sade Raul Castro att regeringen kommit fram till att upp till en miljon statligt (innefattar landstings- och kommunalt) anställda var överflödiga på sina arbetsplatser. Och att det samtidigt rådde brist på arbetskraft inom jordbruk, byggnadsverksamhet, utbildning, polisväsende, industriell varuproduktion. Företag och verksamheter inom stat, landsting och kommuner måste göra sig av med sina improduktiva lönekostnader.

Det förvånande med beskedet den 13 september var inte innehållet utan omfattningen och snabbheten, 500 000 jobb på drygt ett halvår, istället för som tidigare sagt, omkring 200 000 per år. På alla arbetsplatser har diskussionerna börjat om vilka som behöver gå. Fackföreningarna ska se till att det går rätt och öppet till. Alla ska erbjudas minst ett annat statligt jobb där det råder arbetskraftsbrist. Om de inte antar det eller jobb inom jordbruket eller att bilda kooperativ och ta över produktion av varor och tjänster som ska avknoppas, får de arbetslöshetsersättning 70 procent i tre månader.  Verksamhet inom strategiska ekonomiska områden och infrastruktur kommer dock inte att läggas ut, och inte heller socialtjänst, hälsovård och utbildning.

Med utgångspunkt i att det finns stora eftersatta behov och efterfrågan både på varor och tjänster antas att egenföretagande kommer att expandera, när anställning nu tillåts och ska underlättas med bankkrediter och annat.  Kläder, möbler, skor mm tillverkas redan hantverksmässigt av enskilda, men kan nu utvecklas till företag som kooperativ eller med anställda. Familjerestauranger och rumsuthyrning kan också expandera genom att anställa och så vidare.

De kommer att krävas på bättre bokföring och deklarationer och att betala

skatt på vinst och 25 procent av lön till socialförsäkring (hälsovård, pensioner). Genom detta ska också redan olagliga anställningsförhållanden och förtjänster komma fram i ljuset och ge staten inkomster.

Dessa förändringar har diskuterats länge och mycket tyder på att det rådet stor samstämmighet i ledning och bland folk om att det behövs fler samhälleliga ägarformer, mer arbetsplatsdemokrati, rationella löner, mer utrymme för privata initiativ – allt inom ramen för ett socialistiskt system

Eva Björklund 2010-09-14

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *