Jag träffar ibland på folk som på fullt allvar hävdar att arbetare inte längre finns. Inte som förr i alla fall, på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet fanns de. Ibland fanns det till och med för mycket arbetare. I historieboken kan vi läsa att man sköt av några, när de gjort för mycket väsen av sig. Det är tyvärr inte många i det uppväxande släktet, som vet att man i vart land skjutit arbetare bara för att de var arbetare. När jag påminde en man på biblioteket som jag diskuterade politik med om detta, blev han upprörd och upplyste mig att man inte alls sköt arbetarna i Ådalen för att de var arbetare utan just därför att de var bråkiga, och demonstrerade. Det hade han naturligtvis rätt I. Bråkiga arbetare sköt man. Var de väldigt bråkiga och tom startade en egen tidning för att hävda sin rätt så hände det att man tände eld på deras redaktion. Det är inte många av som vet detta. I skolan får våra barn inte läsa om arbetarnas historia. Hur skulle det se ut? Och förresten idag skjuter man inte ned arbetare längre, man skjuter dem åt sidan. Och tro mig det är mycket effektivare, de får verka utan att synas. I slutet på 1960 -talet och nästan hela 1970-talet så bråkade arbetarna väldigt mycket i vårt land. Man strejkade mer än någonsin, och man strejkade vilt. Jo, arbetare som strejkade utan tillstånd kallade man vilda, och vilda arbetare måste man tämja! Nå, nu tämjer man inte arbetare som man tämjer hästar, det skulle se illa ut och det finns som sagt ett effektivare sätt. I början av 1970-talet samlades några av näringslivets strateger och drog upp riktlinjer för hur man skulle kontroll över opinionsbildningen i vårt land. En kvarts miljard om året satsade man för att återta det initiativ man tillfälligt hade förlorat under några år på 1960-talet. Det handlade om att köpa upp opinionsbildare, ge ut nya böcker och nya tidskrifter, tankesmedjor. Befästa sin makt över media. Som ett led i att utöva denna makt handlar om att osynliggöra arbetarna. Man har dessutom gjort det med besked. För när såg du ett arbetsplatsreportage i media senast, när hörde du en arbetare tala om sin vardag i ett nyhetsprogram? På TV kan vi se våra skickligaste skidåkare slita sig fram i spåren. Vi kan till och med genom teknikens under och en pulsklocka se exakt hur de tar ut sig och hur plågade deras kroppar är. Reportrarna talar lyriskt om hur de trotsar smärtan mjölksyran framkallar! Jag funderar på, när vi i TV ska få se en byggnadsarbetare gjuta ett valv en iskall och blåsig dag med en pulsklocka så att även vi får ett mått på vad det kostar en arbetare i blod, svett och mjölksyra att utföra sitt arbete. Just nu träffas ledarna för LO och näringslivet för att ”känna på varandra” som det uttrycktes i en dagstidning. Man ska modernisera arbetsrättens sägs det. Näringslivets nye ordförande tycker att ”strejk är ett omodernt sätt att umgås på”. Som om han anar oråd. Tacka för det. Han vill ju lätta på ”kostnadstrycket”- det vill säga sänka lönen. Mellan raderna hotar de osynliggjorda. Ja tänk om arbetarna börjar strejka vilt igen, huvvaligen!
Mats Hedell, Domsjö