Efter reträtten den 26 mars av Muammar Khadaffis lojala regeringsstyrkor till följd av de massiva flygbombningar som utfördes av brittiska och franska stridsflygplan, gick händelseutvecklingen de senaste dagarna in i en ny fas. I denna försöker de imperialistiska staternas koalitionsstyrkor driva tillbaka Khadaffis lojala regeringstrupper från städerna med hjälp av solida attacker med bland annat Tomahawk kryssningsmissiler. Detta gör man främst för att man vill demonstrera sina överlägsna flygvapen och för att i sin tur kunna överlåta kontrollen över städerna till oppositionsstyrkorna. Därigenom kan man praktiskt taget separera de oljerika östra regionerna från resten av Libyen som för övrigt är under statens kontroll.
I en analys som publicerades i Nameh mardom 864 den 14 mars 2011 uttryckte det iranska Tudehpartiet sin åsikt om den despotiska Khadaffiregimens karaktär och tendenser samt den skilda strukturen i Khadaffis oppositonsstyrkor. De reaktionära och tillbakadragande styrkornas blandade struktur, men också imperialisternas avsikter att göra ett militärt ingripande i Libyen. Vi stödde rättmätigt och berömde protestaktionerna i landet som en del av den nuvarande folkrörelsen som verkar för individuellt deltagande i strävan efter ett demokratiskt styre och för att förbättra atmosfären i Libyen. Det iranska Tudehpartiet stöder dessa legitimerade masskamper i kampen för demokrati i Libyen och fördömer bestämt och entydigt också bombningen utav civila utförd av den libyska armén. Men vad som dock är tydligt är att relationerna, funktionerna och finansieringen av de väpnade styrkorna som har byggts upp i ett flertal libyska städerna under de senaste veckorna är ett allvarligt frågetecken.
Mötena mellan representanterna för dessa styrkor och Nicolas Sarkozy, den högerorienterade franska presidenten, såväl som ledarna för EU och Hillary Clinton, USA:s utrikesminister, där de stödde den militära verksamheten i de imperialistiska staterna mot centralregeringen i Libyen och till och med bombningen av Tripoli, är djupt tvivelaktig. Av samma skäl anser vi att antagandet och verkställandet av resolution 1973 av FN:s säkerhetsråd att införa en flygförbundszon över Libyens luftrum som i grund och botten förklarar krig mot landet genom de imperialistiska staterna som försöker reda ut sina historiska meningsskiljaktigheter med Muammar Gaddafi med tanke på Libyens ställning under 1970 och 80-talet. Vi anser att denna åtgärd är mycket skadlig och partisk då de imperialistiska länderna inte känner något ansvarstagande, och man bryr sig inte om det libyska folkets öde. Detta är en åtgärd som i första hand tillgodoser imperialisternas girighet och törst efter den libyska oljan. I princip strider denna resolution mot det internationella samfundets skyldighet att lösa globala kriser utan militära ingripande. De imperialistiska länderna som distinkt samarbetar med några av cheferna för Arabförbundet, och framför allt med dess generalsekreterare, Amr Moussa, som planerar att kandidera i det framtida egyptiska presidentvalet, och baserar även påståendet på att de arabiska staterna bad om militära åtgärder, kunde företräda och slå ett slag för antagandet av resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd angående situationen i Libyen. Detta har dock lett till starka protester i de arabiska länderna, och de distanserar sig från detta farliga äventyr. De liberala och patriotiska krafterna i Mellanöstern argumenterar mot de imperialistiska krafterna och menar att dessa har kunnat dra fördel av denna resolution för att främja sina egna intressen. Det faktum att Barack Obama, den amerikanske presidenten och David Cameron, den brittiske premiärministern i sina tal den 20 mars kallade den militära invasionen av Libyen legitim och i enlighet med ”vitala intressen” i deras respektive länder. Därmed avslöjas dessa olika intressen.
Det iranska Tudehpartiet fördömer det militära ingripandet i Libyen och anser att landets befolkning borde ges möjlighet till att bestämma sitt eget öde och den framtida banan för landets utveckling, utan någon form av imperialistisk inblandning. Vi anser att den ”regimskiftspolitik” som drivs av de imperialistiska sammanslutna krafterna är i total kontrast till det libyska och Mellanösterns folks intressen och fördöma det. Faktum är att även om oppositionsstyrkorna till den diktatoriska Khadaffiregimen hade kunde ta kontroll över landet eller en betydande del av det med hjälp av militärt understöd och täckning av bombplan och destruktiva kryssningsmissiler från de imperialistiska länderna, hur kan då deras makt och auktoritet ha någon folklig legitimitet? Skulle inte en sådan regim vara evigt skuldsatt och förpliktigad till de imperialistiska staterna? De historiska exemplen såsom Karzais styre i Afghanistan är i detta fall utmärkt
Det iranska Tudehpartiet kräver ett omedelbart slut på alla militära åtgärder i Libyen, innefattandes de franska, brittiska och amerikanska styrkornas bombning och den libyska militärens attacker på den obeväpnade civilbefolkningen. Vi stöder resolutionen om problemen i landet med politiska medel och utifrån förhandlingar om staters medling som inte har varit inblandade i den senaste tidens militära konflikter, som till exempel insatser för Afrikanska unionen. Det iranska Tudehpartiet fortsätter även att stödja den berättigade kampen för demokratiseringen av nationer, däribland det libyska folkets strävan att införa demokrati.
Från Nameh mardom, det iranska Tudehpartiets centralorgan
publicerat den 28 mars, 2011
Översättning av Charlie Paulsson
”Det iranska Tudehpartiet fördömer det militära ingripandet i Libyen och anser att landets befolkning borde ges möjlighet till att bestämma sitt eget öde och den framtida banan för landets utveckling, utan någon form av imperialistisk inblandning”.
Och nu var det ju faktiskt det Libyska folkets val, i alla fall den del som vill ha bort Khadaffioch och som vill ha förändring, att be om omvärldens inblandning och hjälp för att kunna förändra landets framtida bana. Kanske dags att respektera det valet då.