Detta är ett referat från en intervju med Carolus Wimmer i The Guardian (Australien) som gjordes av Bob Briton 29 aug, 2012. Carolus Wimmer är en allmänt respekterad Venezuelansk statsvetare, utbildare och författare, föreläsare samt en nationell såväl som internationell kolumnist. Icke desto mindre är han medlem i politbyrån och internationell sekreterare för Venezuelas Kommunistiska Parti (VKP). Han känner sig dock obekväm med allt detta och föredrar kort och gott att bli kallad ”Carolus” eller ”kamrat”.
Vad den Bolivarianska revolutionen åstadkommit sedan 2006 och hur den förändrat folkets tillvaro.
Med understöd av folkets, arbetarklassens, de revolutionära partierna och Hugo Chávez vilja fortsätter den Bolivarianska revolutionen, trots imperialismen och speciellt USA- imperialismens försök att stoppa eller förstöra processen. Många saker har mognat, t.ex. när VKP efter en stor diskussion 2007, om huruvida vi skulle ingå i ett enda revolutionärt parti kom fram till nödvändigheten av att behålla ett Marxist- Leninistiskt kommunistiskt parti som för ut sitt arbete till arbetarklassen, bildar klassorienterade fackföreningar vilka organiserar arbetarna i en revolutionär process. Som parti förstår vi inte idéerna om att bygga revolutionen utan arbetarklassens ledarskap.
Under dessa år har situationen för arbetareklassen förbättrats på många områden och för någon i varje familj har revolutionen åstadkommit viktiga resultat. Det finns många svårigheter ännu och utifrån människors individuella ståndpunkter men sett ur ett klassperspektiv kan vi se resultat som hade varit omöjliga utan den Bolivarianska revolutionen.
Ett exempel: I år antogs en lag för arbetare efter diskussion bland arbetare, med arbetare som bl.a. återskapat fasta arbeten och sociala rättigheter vilka gick förlorade under de hemska 1980 och 90-talen med neoliberala privatiseringar av alla sektorer; Parallellt med fackföreningarna blir nu en ny typ av arbetareorganisationer lagliga, liksom lagen möjliggör skapandet av Socialistiska arbetarråd.
Fördelar är inte enbart av materiell karaktär. 13 revolutionära år har medfört framsteg i utbildning, hälsovård, boende, kultur och arbetsrätt men VKP anser att tiden nu är mogen för arbetarklassen att börja ta kontroll över såväl produktionen som den politiska kontrollen över revolutionen.
De socialistiska arbetarråden är tänkta att ge arbetarna kontroll över planering, ta del i produktionsplaneringen, företagets administration med total insyn; Vi hör ofta att företagsägarna p.g.a. svårigheter måste reducera arbetsstyrkan. Därför har arbetarna i Venezuela rätt att titta på bokföringen. Om företaget å andra sidan har problem, brukar det vanligtvis ligga hos dess ledning och inte hos arbetarna.
I en situation där gamla myndigheter existerar jämsides med nya strukturer.
Det är en övergång från en kapitalistisk struktur till en icke- kapitalistisk. Det går framåt men modellen för staten Venezuela är ännu kapitalistisk.
Därför är det nödvändigt att jämsides med ministeriernas strukturer fortsätta med de ”sociala uppdragen”, som de kallas, vilka i dag har en högre kvalitet. De fortsätter t.ex. i ”hälsovårdsuppdraget” och har i förorterna utvecklats från små behandlande enheter till högteknologiska sjukhus.
Uppdraget ”Ja, jag kan” 2006, då ett läs och skriv- program har nu fått ett uppdrag för att nå universitetsnivå och m.h.a. den kubanska regeringens solidaritet. Det har byggts nya universitet och det har skett stora framsteg på undervisningsområdet liksom vi går framåt med den politiska och ideologiska utbildningen.
Nästa steg mot socialismen och de krafter som bereder vägen
Venezuelas KP anser inte att Venezuela bygger socialism i en direkt form men beskriver situationen som anti-imperialistisk kamp i vilken partiet deltar för att bygga en antiimperialistisk front. Viktigt är att gå framåt med varsamhet, upprätthålla majoriteten i varje enskild kamp, inklusive valet, vara medveten om den historiska tidpunkten och med vilka vi kan alliera oss och gå framåt.
VKP koncentrerar sin ansträngning till arbetarna, att organisera dem i klassorienterade fackförbund, ge politisk och ideologisk skolning. För att understödja arbetarklassen behåller vi vårt oberoende för att kunna kritisera och föreslå lösningar, när beslut tagna av regeringen inte är till arbetarnas fördel.
President Chávez är en strategisk samarbetspartner till vilken vi har mycket goda relationer liksom det Socialistiska partiet PSUV. VKP var första parti att föreslå Chávez som kandidat till presidentvalet 7 oktober och ledarskapet för valkampanjen förs nu av våra respektive partier.
Ett annat viktigt arbete är bygget av en strategisk allians av politiska partier, massrörelser, kvinno- och ungdomsrörelser, av bönder och arbetare, och kulturarbetare. I frontlinjen tillsammans med PSUV har vi också ansvaret att bygga det ”Patriotiska rådet av politiska partier” som nu inrymmer sju partier. Vi är säkra på att President Chávez som återhämtat sig väl från en mycket svår sjukdom bör vinna presidentvalet 7 oktober.
Som revolutionärer vet vi dock att imperialismen, främst USA:s samt det nationella kapitalet kommer att göra allt, lagligt eller olagligt för att förhindra Chávez seger. USA:s utrikesminister Hillary Clinton har yttrat att oförutsedda händelser kommer att äga rum, ett hot för att underminera den demokratiska rätten till val. Men vi måste vara revolutionärt vaksamma och mobilisera stödet för Chávez samt kunna försvara segern efteråt. Oppositionens hållning har inte förändrats. Det står mellan revolution eller kontrarevolution.
Vi fruktar att oppositionen inte kommer att respektera Chávez seger, något som omedelbart skulle slås upp stort i imperialismens massmedia, av dess internationella institutioner, organisationer och regeringar.
Oppositionen har få möjligheter att vinna när alla valprognoser, de flesta utförda av oppositionen, gör gällande att Chávez leder med 10- 20%. Sådant är svårt att dölja, varför oppositionen har haft svårt att marknadsföra sin kandidat Henrique Capriles, från Venezuelas bourgeoisie.
Capriles presenteras som ung och ny, trots att han var ordförande för Venezuelas parlament redan på 1990- talet och gjorde sig skyldig till all privatisering som då genomfördes. Faktum är att han är äldre än Chávez och var vid makten innan Chávez. Capriles övriga meriter är hans medlemskap i den internationella fascistorganisationen [Tradition, familj och egendom] då han var medlem i det konservativa ”Kristliga Demokratiska Partiet”.
President Chávez har undertecknat ett officiellt åtagande i det Nationella rådet om att respektera valresultatet som ett utslag av folkets vilja. Capriles vägrade att göra detsamma.
Andra faror för den Bolivarianska revolutionen och dess stöd internationellt
Farorna kommer både inifrån och utifrån. USA som har förlorat inflytande i regionen vill naturligtvis återställa det som sin gamla ”bakgård”. Därför pågår en ekonomisk blockad mot Venezuela, speciellt på det vetenskapliga och teknologiska området där både länder och företag är förbjudna att sälja teknologi till Venezuela.
Just nu finns det 47 USA- militärbaser i regionen. I Colombia byggs 7 och i Panama 11 (5 av dessa på den karibiska sidan) och mitt framför Venezuela, på öarna Aruba och Curacao finns NATO- baser under holländsk kontroll. Dessa är stora faror för revolutionen och de kan bygga fler militärbaser. Men arbetareklassen har en hög politisk medvetenhet och folket fortsätter att slåss för nationellt oberoende och självständighet med större integrering i Latinamerika.
Att faran består visar kupperna i Honduras och Paraguay. Mot alla stora illusioner i Latinamerika om att president Obama skulle representera en förändring vet vi nu att han företräder de samma imperialistiska handlingar som USA alltid fört mot våra länder. USA respekterar inte utgången av demokratiska val om de går emot dess intressen.
USA ingriper militärt eller med militärt stöd som i Honduras. I Paraguay mot den folkvalde president Lugo direkt genom sin ambassad. I dag går alltså presidenterna i Grekland och Italien liksom de nya i Honduras och Paraguay till sina kontor utan att ha blivit folkligt valda. Detta är värt att påpeka eftersom USA annars är så nogräknade med andra länders demokrati.
Generellt sett bygger vi i Latinamerika ett nytt koncept av internationella relationer som inte baseras på konkurrens men på solidaritet, samarbete och komplimentering. Venezuela och Kuba är ett gott exempel. Ett annat exempel är ALBA- länderna (Bolivarianska Alliansen för Latinamerika). I Venezuela stöder vi Kuba för dess stora solidaritet, speciellt på utbildnings och sjukvårdsområdet som vi erhåller därifrån.
Förra året skapades CELAC Gemenskapen mellan Latinamerika och Karibien, i en integration mellan 33 länder, utan USA och Canada. Trots välkända politiska och ideologiska skillnader bland länderna i Latinamerika finns det bland högerregeringarna en vilja till samarbete när de pressas och utesluts av imperialismen. Också ett uttryck av högre medvetenhet av folket och arbetareklassen trycker på för fortsatt integration i Latinamerika.
Venezuelas KP ser en stor global fara när alltfler konfrontationer utförs av imperialismen mot oberoende länder. I Latinamerika är det många som inte är oberoende; Puerto Rico, en del av Kuba, Guantanamo, är ännu under USA:s kontroll. Martinique, Guadalupe och franska Guyana under Frankrike. Storbritannien kontrollerar några öar i Karibien och Falklandsöarna och Holland några karibiska öar.
Förståelsen och solidariteten med de Latinamerikanska ländernas kamp för nationell självständighet är viktig. Naturligtvis är vi övertygade om den internationella arbetarklassens seger men imperialismen och kapitalismen kommer inte att ge upp utan hårt klasskrig som i Syrien, Afghanistan, Mellanöstern- Irak, Iran och Libyen. Dessa kriminella aktioner kan också komma att ta plats i Latinamerika.
Normalt påstås från USA att deras nationella intressen hotas så snart det finns en progressiv regering i Argentina eller i Uruguay, i Ecuador, Bolivia, Nicaragua, Venezuela eller när socialismen är framgångsrik på Kuba.
Kapitalismen i de nordliga länderna är i kris och måste därför snabbt ta kontroll över naturresurser, energiresurser, mineraler, och vatten. Se på en karta och du upptäcker att allt detta står att finna i syd. Därför arbetar vi inte bara för de Latinamerikanska ländernas integrering men också för en integration med Sydafrika och södra delen av Asien.
Kjell Bygdén
