Varje gång när LO:s ledning med dess nye ordförande i spetsen är på ett extra gott humör och står inför jublande ombudsmän och andra förtroendevalda har man för ovana att högtidligen utmåla den egna organisationen till att vara världens starkaste fackförening. Samma sak brukar hända när man står i talarstolen på 1maj under de röda fanorna och man kan i det sammanhanget aldrig missa tillfället att bedyra sin klassbakgrund. Att sedan yrkesbakgrunden oftast består i att ha sommarjobbat på någon mekanisk verkstad några veckor har liksom inte med saken att göra.
I samband med dessa högtidliga sammankomster brukar man också, om tillfället så kräver, bedyra troheten mot det fackliga löftet.
Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsköparen
uppfylla våra krav.
Första gången LO:s ledning och under IF Metalls kommando öppet och utan omsvep spottade på det fackliga löftet var i mars 2009 när IF Metall och dess motpart Teknikföretagen av LO tilläts att genom avtal sänka arbetstid och löner. Man dumpade alltså gällande kollektivavtal med hänvisning till att industrin var i kris och skulle lönerna inte sänkas skulle industrin bli tvingade att säga upp personalen. Som mest kom 50 000 metallarbetare att på sitt fackförbunds starka inrådan sänka sina löner. Stefan Löfven som då var ordförande i IF Metall var mycket stolt över det nya lönesänkningsavtalet då han trodde sig att genom detta ha räddat tusentals industrijobb och inte bara det, han trodde också att han räddat landet från massarbetslöshet och elände. Det var första gången i den svenska arbetsmarknadspolitiska historien som LO tillät ett företag som sade sig vara i kris att tillämpa lönesänkningar. Det var ju inte konstigt att det blev IF Metall som blev det förbund som först skrev under ett sådant avtal. Det blev följdriktigt då IF Metall var och fortfarande är landets i särklass mest reaktionära fackförbund. Andra kända bromsklossar som Kommunal och Livs framstår i jämförelse med IF Metall som revolutionärer som vill ”störta det gamla i gruset”.
Att andra arbetsköpare med största intresse och avund följde IF Metalls bärsärkargång på den svenska arbetsmarknaden kan inte förvåna någon.
I november 2012 provade SAS en metallare och förklarade för personalen, sänk era löner eller bli arbetslösa. Även SAS lyckades att förhandla bort kollektivavtalet. Som om inte detta var nog har nu IF Metall återigen tagit tätpositionen när det gäller att under pågående avtalsperiod sänka lönerna. Den här gången är det den svenska ståljätten SSAB som meddelat IF Metall att om man inte får sänka lönerna i Luleå, Borlänge och Oxelösund så måste man avskeda ännu fler. Nu, 2012, handlar det alltså inte om att förhindra varsel, nu handlar det om att rädda vad som räddas kan, oklart vad. I vanlig ordning så tillåter IF Metall att arbetare ställs mot arbetare, ung mot gammal, helt utan klasskänsla genom att man har den sällsynt dåliga smaken att på arbetsplatserna ordna omröstning i frågan. Nu har järnbruksarbetarna först i Luleå, sedan i Borlänge sagt ja till lönesänkningar medan deras mer klassmässiga arbetskamrater i Oxelösund sagt nej till detta kapitalismens apspel. All heder åt stålverksarbetarna i Oxelösund som sett igenom det hela och därför till IF Metall och familjen Wallenberg stora förtret sagt nej till det hela och förklarat att det fackliga löftet inte är förhandlingsbart.
Det kan väl inte efter detta vara någon som babblar om världens starkaste fackförening och med detta menar svenska LO och IF Metall.
Lars Lundberg
Facklig sekreterare SKP
Jag nominerar artikelförfattaren till LO-ordförande.