Fredagen den 11 januari avled Lars Werner på Södersjukhuset i Stockholm efter en hjärtinfarkt.
Ibland händer det sig att när man skall beskriva en människas livsgärning så använder man sig av formuleringen att han eller hon föddes direkt in i arbetarrörelsen. Ingen person passar den beskrivningen bättre än Lars Werner.
Lars Werner föddes 1935 och hans far var den mycket legendariske muraren, fackföreningsmannen och kommunisten Hjalmar Werner. Hans mor Signe var kokerska. Vid den här tiden hade SKP ett avgörande fackligt inflytande bland Stockholms byggnadsarbetare. Ett inflytande som socialdemokraterna lyckades bryta i 70- talets början. Vid sidan av Hjalmar Werner som var murarnas oomtvistade ordförande verkade en annan lika legendarisk fackföreningsman och SKP-medlem, Walter Andersson, som var ordförande för Stockholms grovarbetare. Det berättas än i dag om att Hjalmar och Walter förvandlade byggnadsarbetarnas fackliga expeditioner till SKP:s expeditioner. Det berättas också om att om någon byggnadsarbetare i Stockholm uppfört sig olämpligt på ett partimöte så blev de av Hjalmar och Walter förbjudna att visa sig i fackföreningens lokaler. Det var i den verkligheten som Lars Werner föddes och växte upp i, det kom givetvis att kraftigt påverka hans yrkes- och politiska val. Lika självklart som att likt sin far bli murare var att ansluta sig till SKP.
Lars Werner blev invald i riksdagen 1965 för SKP och blev då fram till att han avgick från riksdagen 1994 tjänstledig från sin tjänst som ombudsman i Svenska Byggnadsarbetareförbundet avd 1 Stockholm.
Ganska snabbt efter det att Lars Werner blev invald i riksdagen blev han utsedd till partiets vice ordförande. Partiets dåvarande ordförande CH Hermansson som efterträdde Hilding Hagberg som partiordförande hade då inlett en förvandling av SKP från ett kommunistiskt parti till ett mer vänsterliberalt parti. När Sovjetunionen tillsammans med övriga socialistiska länder i Europa stoppade kontrarevolutionen i Tjeckoslovakien tog den utvecklingen fart. Partiet började anta rent antisovjetiska ståndpunkter samtidigt som det traditionella arbetet inom arbetarrörelsen tonades ned. Lars Werner som aldrig visat de ideologiska studierna något större intresse kom därför att som vice ordförande mer att fungera som kontorschef. Han såg till att det fungerade på kontoret.
När så partiet 1975 var samlat till den 24:e kongressen och CH Hermansson aviserat sin avgång var det ett mycket splittrat parti som var samlat. CH Hermansson hade anmält Lars Werner som sin efterträdare och därmed valberedningens förslag. Med all säkerhet var det en kandidatur som Lars Werner helst hade velat slippa men han såg det som sin plikt att ställa upp när han blev kallad. Partiet hade vid den tiden kraftigt nedtonat vikten av fackligt arbete och inflytande, något som av den kommunistiska oppositionen i partiet ständigt påpekades. I det sammanhanget var Lars Werner med sin bakgrund en bra kandidat. Han var genuint proletär i sin bakgrund och ideologiskt ointresserad något som passade partiets nydanare.
På kongressen som var djupt splittrad förklarade ombudet Gösta Lindgren från Luleå att enda sättet att ena partiet och få arbetsro var att kongressen till ny partiordförande skulle välja Rolf Hagel. Efter en sluten omröstning vann Lars Werner omröstningen med 162 röster mot Rolf Hagels 74 röster. Därmed var partiet ohjälpligt splittrat. Lars Werner hade därmed också efter 1977 när partiets kommunister blev tvingade att återupprätta ett kommunistiskt parti på svensk mark tjänat ut sin roll som partiledare.
De krafter som efter partikongressen 1975 och upprättandet av det kommunistiska partiet 1977 hade fått fritt spelrum nöjde sig inte med det uppnådda utan de hade betydligt mer långtgående målsättningar.
Partiets mest rabiata antikommunister ansåg att Lars Werner med sin bakgrund var en belastning för partiet. Han förnekade aldrig att han växt upp i ett kommunistiskt hem. Man bildade därför en splittringsorganisation i partiet, Vägval vänster, där man samlade sina styrkor. De mest namnkunniga i organisationen var riksdagskvinnan från Skåne, Karin Svensson – Smith, och Dan Gahnström från Göteborg. Efter avslutat värv tog dessa båda steget fullt ut och anslöt sig till ett öppet borgerligt parti, Miljöpartiet.
För de ledande opportunisterna blev Werner en större och större belastning och inför kongressen 1993 beslutade man sig för att kasta ut Lars Werner. Som efterträdare valdes Gudrun Schyman och därmed var förfallet totalt.
Lars Werner som 1994 lämnade riksdagen vid 59 års ålder hade därmed slutgiltigt tjänat ut sin roll som murbräcka mot all proletär och klassmässig politik.
När han lämnade riksdagen meddelade han sin arbetsköpare Byggnads avd 1 där han var tjänstledig att han var beredd att återgå i tjänst. Men då fick Byggettan som förvandlats till ett antikommunistiskt bålverk skrämselhicka och man ordnade omgående en tjänstepension.
När Svenska Byggnadsarbetareförbundet är församlat till kongress hör det till kutym att de riksdagsmän som har sin bakgrund i Byggnads alltid blir inbjudna som gäster på kongressen. Lars Werner blev aldrig inbjuden. Vid en kongress var vi några kommunister som blev irriterade på detta faktum och därför uppmanade kongressbyrån att genast se till att skicka en inbjudan till Lars Werner. Det gjorde man inte och när vi frågade varför svarade man något svamlande om att man inte hade adressen.
Lars Werners politiska liv var i mångt och mycket rent tragiskt, däremot har han som yrkesman efterlämnat ett ståtligt byggnadsverk. Lars Werner var med och murade Stockholms Folkets Hus.
Lars Lundberg
