Den tionde maj börjar Sveriges Kommunistiska Partis 36:e kongress. Varje kongress är naturligtvis en milstolpe i partiets utveckling och den 36:e utgör inget undantag.
Ett nytt partiprogram kommer att föreläggas kongressdelegaterna, ett förslag som tar fasta på den nya tidens problem och utvecklar partiets strategi för vägen till socialism. Men även andra frågor kommer att diskuteras som berör den taktik som kommer att tillämpas i kampen för en antimonopolistisk front mot ett kapital som genom EU och politiska beslut i Sveriges riksdag under de senaste 30 åren har stärkt sin makt och dominans över samhällsutvecklingen till en grad som det bara kunde drömma om i början av det förra århundradet.
Under paroller som klassamhällets död, globalisering och påstående om det jämlika Sverige har man lyckats samla alla de nuvarande riksdagspartierna i den så kallade mittfåran; trots en del verbala utgjutningar är man i stora drag överens om politiken. De politiska lösningarna för dem är den enda vägens politik, fortsatt kapitalism och underdånighet mot monopolkapitalets krav om ökande profiter.
Allvarligt är också när LO-ledningen på grund av falsk lojalitet gentemot socialdemokraterna känner sig pressad att lunka med i samma fåra. LO borde vara den organisation som inser nödvändigheten av kamp mot kapitalet för att stärka arbetarklassens makt, men i stället har man fortsatt den klassamarbetspolitik som lett fram till massarbetslöshet och ett fullständigt upplöst socialförsäkringssystem. LO kan inte utgöra arbetarklassens politiska organisation men borde vara en skola i kampen om makten mellan kapital och arbete. Den skolan kommer man inte att bli så länge man följer den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Ett handslag med det globala kapitalet är det arbetarklassen minst av allt behöver. Kampen måste intensifieras mot de som idag försöker forma världen efter sina profitintressen.
Därför är det synnerligen viktigt att kommunisterna och den medvetna delen av arbetarklassen, de som insett nödvändigheten av att bryta klassamarbetspolitiken i den fackliga rörelsen, arbetar för att bryta socialdemokratins förlamande hand över klasskampen inom den fackliga rörelsen.
Den pågående avtalsrörelsen visar med all tydlighet på att utrymmet för lönepåslag dikterats av statsapparaten och monopolkapitalet och deras intressen, det handlar föga om kampen att fördela den reella produktionens resultat.
Vi kommunister kallar den nuvarande epoken för statsmonopolistisk kapitalism. Monopolkapitalet förvandlar de statliga organen och den byråkratiska apparaten till en organisation som underställs monopolkapitalet och med uppgift att stärka dess intressen och makt. Vi ser det tydligt på många områden. Sverige blir allt mer beredvilligt att ställa upp på imperialismens erövringskrig av nya råvaru- och avsättningsmarknader, alla de senaste krigen från Jugoslavien till Afghanistan är krig för profiter och imperialistiska intressen trots att man mördar i namn av mänskliga rättigheter. Hyckleriet känner inga gränser och budbärarna är den medieapparat som kontrolleras av kapitalet. Ett bombdåd i Boston i USA ägnas spaltkilometer och timmar i media medan USA:s drönarattacker som mördar hundratals barn knappt ägnas en notis. Kampen för socialism fordrar fred, fred i världen mellan alla arbetande och krig mot kapitalet. Vi skall aldrig mer låta oss lockas av NATO och imperialismens krigstrummor utan vända vapnen mot våra förtryckare, det är den proletära internationalismens kärna.
Andra exempel på hur staten och kapitalet väver samman sina trådar är den ”pensionsreform” som genomfördes när man avvecklade ATP- systemet. Nu tvingas de blivande pensionärerna att försörja kapitalet med pengar som omvandlas till kapital genom olika pensionsstiftelsers investeringar i monopolföretagen. Stiftelser där monopolkapitalet och statsapparatens företrädare samverkar och deras intressen vävs samman i försöken att utvinna maximal profit av det arbetande folkets prestationer. Belöningarna för förräderiet mot arbetarklassen som skapar rikedomen är fallskärmsavtal, skyhöga styrelsearvoden och bonusar. Pensionerna blir en bisak och för att säkerställa dem påstår man att vi måste arbeta längre, trots massarbetslöshet och en enormt ökad produktivitet. Vi behöver inte arbeta längre för att säkra pensionerna, men vi måste ta makten från dem som vill använda våra pensioner som spekulationsobjekt för att kunna utvinna profiter för egen vinning. Våra framtida pensioner kan investeras i samhället, i den av kapitalet hatade offentliga sektorn, där ger de oss en trygg och säker ålderdom. Dessutom ger det oss fler arbetstillfällen vilket är en kronisk bristvara i det kapitalistiska systemet. Socialismen fordrar att alla har rätt och möjlighet att efter förmåga delta i utvecklingen av samhället, det är det konkreta arbetet som för samhället framåt. Spekulanter och investerare vill ha kapitalism för att leva fett på ditt och mitt arbete. Ingen har rätt att vara arbetslös, men samhället har en skyldighet att se till att alla efter förmåga kan bidra till den samhälliga utvecklingen.
Tredje exemplet som idag är brännande är den allt mer omfattande privatiseringen och dess förberedelser genom bolagisering. Vem har gett de styrande politikerna mandat att bestjäla det arbetande folket i Sverige, glöm aldrig att det är samhälligt arbete som skapar våra rikedomar.
Privatiseringar innebär stöld, även om man skapar särskilda bolag och bolagsformer för att genomföra den, något som en majoritet på över 50 procent i Sverige insett. Därför är vårt självklara alternativ: nej till privatiseringar. Debatten om vinster i välfärden och vilka bolagsformer som skall få verka inom välfärdssektorn, skols, vård och omsorg, skulle därmed bli överflödig och definitivt stänga vägen för kapitalet och spekulanter att roffa åt sig vår gemensamma egendom.
Det fins idag mellanskikt som har förhoppningen att de aldrig skall drabbas av kapitalismens kris, Tyvärr, era förhoppningar kommer att krossas av den reella utvecklingen; det fins bara två vägar, Socialism eller Barbari, organisera dig i Sveriges Kommunistiska Parti.
