Avgå, Erdogan!

Gnisten tändes i Geziparken i Istanbul för en vecka sedan. Gnistan blev till en flamma. Över hela Turkiet protesterar man mot den sittande, högerislamistiska AKP-regeringen. Idag, fredag den 7 juni, fylldes Sergels torg i Stockholm av människor som kommit för att uttrycka sin solidaritet med demonstranterna.

Palestinaaktivisten och jazzmusikern Dror Feiler höll ett passionerat tal till demokratins och de mänskliga rättigheternas försvar. Erdogan ska tydligen ha kallat demonstranterna ”terrorister”. ”Då är vi alla terrorister”, ropade Feiler och fortsatte: ”Om det är ett brott att demonstrera, då är vi alla lagbrytare.” Han fick stormande applåder. ”Tayyp, istifa!” skanderade hela Sergels torg. Det betyder ”Avgå, Erdogan!” Turkarna kallar honom vid förnamnet.

Jag pratade med två tjejer från det alevitiska kulturcentret. Alevismen är en religion med rötter shiitisk islam. ”Vi är muslimer, men inte så stränga”, sade en av tjejerna. Alevismen i Turkiet är nära besläktad med alawismen i Syrien. Bashar al-Assad, Syriens nuvarande president, är alawit. Tjejerna sade att de oroas över händelserna i grannlandet. AKP-regeringen stödjer öppet sekteristiska jihadister, som kommer till från hela världen för att utkämpa ett ”heligt krig” mot alawiterna. De har sina baser i Turkiet. ”Dom är kriminella, folk är rädda för dom”.

Jag frågar tjejerna vad de tycker om upproret i Syrien. De svarar att det handlar om fundamentalister som vill upprätta en religiös stat. ”Rebellerna hatar sekularismen”, säger de. Det är därför de strider mot regeringen. ”Hur är det att vara alevit i Turkiet?” undrar jag. De berättar att aleviterna är förföljda och diskriminerade. I skolan får deras barn lära sig att aleviterna är ”kafir”, det vill säga ”otrogna”.

Vad det är för slags folk som gör uppror i Syrien och vad de har för politisk vision kan man ta reda på genom att studera de områden som styrs av rebellerna. Där har man infört drakoniska, medeltida tolkningar av sharia, islams lag. Det samhälle de vill bygga har föga med demokrati och mänskliga rättigheter att göra, mera med Somalia under Al-Shabab och Afghanistan under talibanerna.
Alevitiska riksförbundet är en av arrangörerna för dagens demonstration. Dess banderoll hänger väl synlig på räcket ovanför torget. Aleviterna är mycket måna om sekularismen eftersom de har bittra erfarenheter av religiös förföljelse. Erdogans pågående islamisering och ottomanisering – skönmålningarna och hyllningarna till de ottomanska sultanerna – skrämmer dem.

Ett exempel på Erdogans nyottomanism är att han vill bygga en ny bro över Bosporen och uppkalla den efter Sultan Selim I (1465-1520). Selim I genomförde ett fruktansvärt folkmord på aleviter, vilka han betraktade som kättare. De syriska rebellerna kan för övrigt stoltsera med en brigad som bär sultanens namn, vilket säger något om deras sekteristiska, chauvinistiska mentalitet.

Det finns de som uppfattar protestvågen i Turkiet som en ”turkisk vår” och jämför Taksimtorget i Istanbul med Tahrirtorget i Kairo. Det är inte en helt lyckad jämförelse. Protesterna i Turkiet har mer gemensamt med protesterna mot Morsi, det Muslismak brödraskapets man, än med protesterna mot Mubarak. Islamism i någon som helst form är totalt frånvarande i demonstranternas led. Tvärtom är AKP-regeringens islamism en av anledningarna till att man protesterar.

I ett uttalande från Turkiets Kommunistiska Parti (TKP) tydliggör man skillnaden mellan det pågående upproret i Turkiet och de omvälvningar i arabvärlden, med början vintern 2010, som i medierna gått under beteckningen ”den arabiska våren”.

”Detta är ingen ‘turkisk vår’, som de västerländska medierna vill ha det till. Denna resning har en antiimperialistisk och prosekularistisk karaktär. Den är nära förbunden med folkets motstånd mot regeringens krigshetsande politik gentemot Syrien och den smygande islamiseringen av det offentliga livet. På så sätt skiljer den sig från andra resningar i Mellanöstern.”
Hur det här än sluter så kommer Turkiet aldrig mer bli sig likt. Erdogan och hans parti har skämt ut sig. Vem kommer att ta honom på allvar nästa gång han talar om demokrati och mänskliga rättigheter?

På en banderoll stod budskapet: ”Religionen är privat, samhället är för alla”. Det är en paroll som restes av radikaler i Sverige, särskilt de tidiga socialistiska agitatorerna på 1880- och 90-talen. För oss är sekularismen numera en självklarhet. Det är den inte i många länder. I Turkiet har staten ännu ansvar för att den rätta läran lärs ut på rätt sätt. Till den rätta läran hör inte alevismen. Sådant vill demonstranterna på Sergels torg ändra på.

På torget fanns också en grupp representanter för det grekiska kommunistpartiet (KKE). Jag frågar Ionnis Konstantis varför han är här. ”Solidaritet”, säger han. ”Det räcker inte med att få bort Erdogan eller AKP”, säger han. ”Det är hela systemet som måste bort. Kapitalismen.” Han berättar att KKE har mycket varma relationer till det turkiska kommunistpartiet TKP.

Måndagen den 3 juni genomförde det grekiska kommunistpartiet (KKE) en demonstration i huvudstaden Aten för att uttrycka sin solidaritet med Turkiets kämpande folk och det turkiska kommunistpartiet (TKP).

De omkring två tusen demonstranterna tågade till den turkiska ambassaden medan man skanderade: ”Grekland, Turkiet, solidaritet!” Vid ambassaden reciterades en dikt av den turkiske kommunisten och poeten Nazim Hikmet. Det var idag femtio år sedan han gick bort, den 3 juni 1963.

Talarna fördömde den turkiska, borgerliga regeringens repression. Man höjde både det grekiska och det turkiska kommunistpartiets flaggor. Ett av slagorden hade innebörden: ”Turkiska och grekiska arbetare är förenade i kampen mot kapitalismen”.

Bashar från förortsföreningen Megafonen var en av dagens talare. Jag frågar honom om varför han är här. Han säger att han vill protestera mot polisens våld. Han menar också att AKP:s ekonomiska politik gynnar överklassen. Jag frågar om vad han tycker om att Turkiet är medlem i Nato. ”Det är skit”, säger han.

Erdogan har svarat demonstranterna att han inte tänker ställa in planerna på att ödelägga Geziparken. Han struntar i vad folk tycker. Så demokratisk är alltså hans så kallade ”demokratiska islamism”.

Det som sker nu i Turkiet kan tolkas som ytterligare ett tecken på en pågående ”postislamistisk vår”. En del har kallat den ”sommar”. I både Tunisien och Egypten mobiliserar sekulära, progressiva krafter och i Syrien har de högerextrema jihadisterna lidit nederlag i den strategiska staden Qusayr.

Mohamed Omar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.