PISA-rapport 2013

När detta skrivs är PISA-rapporten 2013 bara några timmar gammal. När nyheten kom kl. 11 i dag den 3 december var Ekots första sammanfattning: Resultaten för de svenska eleverna är kraftigt försämrade och ligger under OECD-genomsnittet. Det bara bekräftar det som kvällen innan diskuterades på ett fullsatt seminarium i Stockholm, arrangerat av organisationen Gemensam Välfärds skolgrupp med tre professorer inom pedagogik, idékunskap och kulturgeografi i panelen.

PISA är en internationell studie som undersöker i vilken grad utbildningssystemet bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden. Elevernas förmågor undersöks inom tre kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförmåga. Delta gör OECD-länder och även länder utanför OECD.

Inget sagt mot internationella studier i princip. Internationella jämförelser är en viktig beståndsdel av forskning. Men samtidigt som skolsverige med spänning har sett emot den nya PISA-rapporten klagar en stor del av lärarkåren över att rapportering och resultatinsamling har blivit ett alltför dominerande inslag i skolan på bekostnad av arbetsro för lärare och elever och koncentration på ämnesinnehållet och den pedagogiska förmågan att förmedla detta.

I flera radioprogram har på senare tid bakomliggande orsaker till EU:s tävlingsanda och resultathets diskuterats. EU slår vakt om sin position inom den internationella ekonomiska konkurrenskampen och ser ett framgångsrikt utbildningssystem som effektivt medel i den kampen. Nytt, om än inte direkt förbluffande, var synpunkten att där finns även press på EU från USA:s sida att kunna kontra mot ett snabbt växande Asien. I Riktpunkt har SKP:s ordförande för inte så länge sedan analyserat drivkrafterna bakom PISA-processen.

Rapportens nedslående resultat för Sverige är ett kvitto på nyliberal skolpolitik som har fört in metoder från den kapitalistiska ekonomin till offentlig sektors alla delar och då även skolan. New Public Management heter det därför att det kommer från USA och Storbritannien. I en nyligen utkommen bok, eller rättare sagt antologi, på Katalys förlag, ”Slaget om en likvärdig skola” räknar Sten Svensson, f.d. chefredaktör för Lärarnas Tidning, upp avgörande skillnader i svensk skola efter 1990: Till exempel: Fritt val av skola – föräldrar och elever väljer istället för stat och kommun; statsbidrag ”i säck” till kommunerna kombineras med systemet med skolpeng; elitklasser och elitskolor uppmuntras; fristående skolor uppmuntras och får generösa ekonomiska bidrag; vinstdrivna skolbolag har full frihet att driva skolor; mål- och resultatstyrning tillsammans med regler; en delvis marknadsstyrd skola. 20 år senare är konsekvenserna tydliga. Det fria skolvalet har skapat en segregation ovanpå den redan befintliga bostadssegregationen. Föräldrar ur mellanskikt, både svenskfödda och utlandsfödda, skickar sina barn till storstädernas innerstadsskolor och flyr på det viset områden med ”synliga minoriteter”. I förorterna förlorar klasserna sin stimulerande blandning av barn med olika klassbakgrund och etnisk bakgrund. Skolresultaten sjunker i dessa områden medan de går upp i områden där privatskolor plockar vad de vill ha. Fast även där sker en nedrustning eftersom vinst kan bara göras med färre och obehöriga lärare och otillräcklig skolmiljö.

En annan sida av skolvärldens konkurrens- och resultatjakt är karriärtänkandet. I stället för att höja lärarlönerna överlag och på så sätt uppvärdera yrkeskåren finns individuella löner och karriärsteg som kan leda till förstalärarlön.

I antologin ”Slaget om den likvärdiga skolan” ingår även en intervju med Fritjof Sahlström: Svensk skola från finsk horisont. Sahlström är skolforskare på Helsingfors universitet och chefredaktör för den nordiska forskartidningen Nordic Studies in Education. Han säger: – Det är absurt att man flyttar skattemedel till aktieägare via utbildningen i Sverige. Dessutom är skolans uppdrag att ge ökad jämlikhet oförenligt med att ha vinstdrivna skolor.

Finland har länge uppnått toppnoteringar i PISA-studierna. Hur det har gått i år vet vi inte. Men i lena Huldens artikel om den finska grundskolan i samma tidning framgår att det finns tydliga skillnader mellan våra båda länder.

Barbara Brädefors

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.