Efter Sovjetunionens upplösning kände imperialismen självförtroende. Nu var vägen fri för koloniala planer varför aggressiviteten och folkfientligheten blev uppenbara och mera synliga. Länder som hade motstått nationalistisk splittringspolitik och vägrat böja sig för koloniala metoder såg imperialismen som sin fiende, vilken sedan länge hade haft planer på att komma åt dessa länder.
Före Sovjetunionens upplösning hade folken i Mellanöstern, antiimperialistiska krafter och de som vägrade att acceptera kolonialisternas villkor, ett mycket vänskapligt samarbete och relationer av solidaritet med Sovjetunionen. Sovjet byggde många raffinaderier och basindustrier i Mellanöstern. Av den anledningen fanns i Mellanöstern, jämfört med länderna i väst, mycket nära vänskapsband och ett starkt förtroende för Sovjetunionen. Folk i Mellanöstern litade på Sovjet eftersom landet drev en fredspolitik i världen och var en känd och trovärdig fredsfaktor. Det är ett faktum att folken i Mellanöstern var vänner till Sovjet på grund av den solidaritetspolitik som landet visade.
De NATO-allierade krigsmakterna och imperialisterna i väst var inte glada åt detta och hade länge väntat på att kunna hämnas. Därför provocerade de Mellanösterns underutvecklade och reaktionära massor och skapade konflikter för att få utrymme för sina koloniala planer och expansion. Planer innebärande att kunna beslagta dessa nationers naturtillgångar och att lägga deras ekonomiska resurser under sig.
Sovjetunionens militära motvikt var ett hinder som gjorde att imperialisterna misslyckades och därför försökte man att vinna över massorna genom välbetalda agenter i rollen som femtekolonnare. Dessa anhängare fungerade som imperialisternas verktyg och kunde på grund av massornas kulturella efterblivenhet vinna plats i massornas liv och skapa splittring. De kulturellt outvecklade massorna i olika länder blev imperialismens vapen i religionens gestalt.
Med hjälp av massornas reaktionära delar kunde imperialisterna nu påskynda koloniseringen av Mellanöstern och dess naturresurser samt förslavningen av regionens folk. Utöver att ge näring åt religiösa och nationalistiska motsättningar användes länder som Turkiet, Qatar och Saudiarabien för att kunna behärska hela regionen och stärka banden mellan imperialisterna och reaktionen samt de välbetalda agenterna.
Turkiet och de nämnda gulfmonarkierna är imperialismens trogna partner och gränsar strategiskt till de nationer som är dess målområde. Turkiet är ett av de länder som har en historisk härskarpragmatik gentemot Mellanösterns länder och har därför som främsta aktör kunnat hjälpa till att sätta imperialismens koloniala planer i verket. Det turkiska regimskiftet år 2003 som förde AKP-regeringen till makten var gynnsamt för imperialisternas planer. På grund av AKP-regeringens religiösa förbindelser med de mystiska, fundamentalistiska extremisterna gav imperialisterna premiärminister Erdogan, som brukar kallas för Mellanösterns vise president, ett uppdrag. Uppdraget fick han av George Bush. Enligt imperialisternas planer ska Erdogan som vis president för det framtida Mellanöstern-projektet binda upp de icke-imperialistvänliga länderna. På det viset knöts Turkiet än starkare till imperialismen och utnyttjades till dess fördel, inte minst som NATO-medlem och som ett grannland med historiska samband till regionen.
Allt detta har lett till det kaos som i grund och botten handlar om att kolonisera hela Mellanöstern. Irak, Libyen, Syrien och Egypten var länder som lätt kunde sättas i brand och på samma sätt opererar nu kolonisatörerna i hela regionen och spelar både domare och problemlösare.
Ali Kinali
