Kommunisterna i Nazityskland slogs under extremt farliga förhållanden för att bygga en antifascistisk enhet i handling och organisera självförsvar mot den fascistiska terrorn.
KPD (Kommunistische Partei Deutschland) var det enda tyska parti som 1933-1945 gav organiserat motstånd mot den fascistiska diktaturen.
Den antifascistiska motståndsrörelsen uppstod i Tyskland på 1920-talet och 30-talet. I motståndsrörelsen deltog från början människor med de mest skiftande bakgrunder, olika världsbilder och politiska övertygelser.
Det var avgörande för KPD:s kamp under den globala ekonomiska krisen från 1929 till 1932/33 att sträva efter att uppnå enighet om åtgärder för arbetarklassen och att få alla motståndarna till den hotande fascistiska diktaturen under ett paraply.
Antifascistisk Aktion
Höjdpunkten i detta arbete kom när ”Antifascistisk Aktion” bildades. Det bildades av KPD i slutet av maj 1932, en massrörelse som gick utöver partiet.
De uppnådde framför allt stor organisatorisk styrka i självförsvar mot den fascistiska och polisiära terrorn.
I många tyska städer förekom massmöten under sommaren 1932, och i detta sammanhang bildades ett antal organisationer. Den 10 juli 1932 genomfördes en kongress i Berlin, som bildade en nationell enhetskommitté.
Under de följande dagarna organiserade Antifascistisk Aktion många möten över hela landet, och under veckorna därefter hölls distriktskongresser i Bremen, Danzig, Dortmund, Dresden, Duisburg-Hamborn, Düsseldorf, Hannover, Köln, Konigsberg, Leipzig, Mannheim, Mülheim (Ruhr) Weilheim och andra städer.
Många socialdemokrater deltog i rörelsen, men ledningen för Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) förbjöd all kontakt mellan kommunistiska och socialdemokratiska organisationer.
Under hösten 1932 rullade en våg av strejker i hela landet under antifascistiska slagord. Detta ledde till att fascisterna förlorade två miljoner röster i riksdagsvalen den 6 november jämfört med de allmänna valen den 31 juli. SPD och KPD åstadkom tillsammans en relativ majoritet, till det tyska monopolkapitalets bestörtning.
Organiserat motstånd
Från den första dagen efter de tyska fascisterna hade kommit till makten 31 januari, 1933, organiserade KPD motstånd.
Den 7 februari 1933 genomfördes en partikonferens i Ziegenhals i Berlin. Partiets ordförande Ernst Thälmann utvecklade det första programmet om en bred allians mot fascismen.
Det var hans sista tal i frihet. Den 5 mars 1933 arresterades han och han var fängslad i över 11 år. Den 18 augusti 1944 kom en order från Hitler om avrättning och han blev arkebuserad i koncentrationslägret Buchemwald på Weimar.
Tiotusentals kommunister mördades. KPD lyckades ändå som det enda tyska parti att ge organiserat motstånd – både hemma och utomlands – med hjälp av kommunistiska internationalen och Sovjetunionen fram till fascisternas nederlag.
Men partiet lyckades inte med att frigöra Tyskland själv.
Detta berodde på den fascistiska terrorn, mutor i stora befolkningsgrupper på bekostnad av andra människor, den fascistiska ideologin, speciellt antikommunism och rasism, nazistiska missbruk och tro på lögnen att nederlag för Hitler skulle innebära att Tyskland förstördes.
Ett annat Tyskland?
Från 3-15 oktober 1935 genomfördes en central KPD-konferens i närheten av Moskva: ”Bryssel-konferensen” där Wilhelm Pieck valdes till ordförande under Thälmanns fångeskap.
Här var störtandet av Hitlerregimen antaget som ett strategiskt mål med skapandet av antifascistiska demokratiska förhållandena under en proletär enhetsfronts- eller en antifascistisk folkfrontsregering.
Den 30 januari till 1 februari 1939 genomfördes KPD:s ”Berner-konferans” i Draveil i Paris. Här kallar KPD alla krafter för att mobilisera mot krigsfaran, som utgick från Tyskland.
Konferensen redogjorde också grunden för en anti-fascistisk demokratisk tysk stat.
Redan under striderna i april och maj 1945 började medlemmar i KPD:s centralkommitté i det tyska område som ockuperades av Röda armén, att organisera antifascister för återuppbyggnad.
Arnold Schölzel är chefredaktör för den tyska tidningen junge Welt
Bearbetning av Fredrik Jönsson, Riktpunkt
Texten består av utdrag från ”Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung”, volym 4 och 5 (Dietz Verlag 1966).
