I en nyligen gjord intervju med Carlos Lozano, en av ledarna för Colombias Kommunistiska Parti (PCC) och chefredaktör för partitidningen Voz, erbjöd han sig att göra en seriös bedömning av det som nu pågår på Kuba mellan Colombias väpnade revolutionära styrkor (FARC) och den colombianska regeringen och huruvida det kommer att leda till fred med social rättvisa som följd för det colombianska folket.
I intervjun hänvisade han till det historiska bandet mellan FARC och hans eget parti som enligt han kan bättra på möjligheterna för de två marxisistorienterade grupperna att slås ihop då de nu har återgått till en gemensam grund. En gång i tiden var de nämligen ihopslagna. Han talar om en nationell kamp för socialism och om den antiimperialistiska revolutionen som man inte minst kan se spår av i Sydamerika.
Utsikterna för en förhandlingsbar fred
Lozano tycker att FARC:s beslut att inleda en ensidig vapenvila den 20 juli är ”hoppfullt”, särskilt eftersom regeringen besvarar den genom att lova en nedtrappning av konflikten som enligt Lozano hade kunnat sluta med flygbombningar. Konflikten räknas som Latinamerikas längsta krig där drygt 220 000 människor befaras ha mist sina liv.
Lozano tror dock att protester mot vad som ser ut att vara ett ultimatum av regeringens åkallan av en fyra månader lång provanställningsperiod som sedan är tänkt att leda till en nedtrappning och ett tillbakadragande från samtalen. Han klagar över att regeringen ännu inte uttryckligen har försvarat fredsprocessen och man har fortfarande täta förbindelser med högerparamilitära grupper.
Han anklagar dock den colombianska regeringen för att den ska ha utnyttjat FARC: s senaste ensidiga vapenvila för att få militär fördel och det faktum att man ”fortsätter med att fängsla och åtala aktivister i den samhälleliga och folkliga kampen”.
– Presidenten Juan Manuel Santos vill att FARC-gerillan ska kapitulera och offra armar och ben och sätta deras främsta ledare i fängelse. Han ignorerar de viktiga politiska och sociala reformerna som riktar sig till orsakerna till uppkomsten av konflikten.
Dessutom ger regeringen privilegier till de mäktigaste ekonomiska grupperna i Colombia, den finansiella sektorn, storgodsägarna och ranchägarna. Plutokratisk effekt garanteras för att skydda oligarkins intressen och för att skapa utländskt kapital. Lozano uppmanar till att bredda fronten för fred som ett enskilt projekt för att utöva påtryckningar på att förhandla fram en politisk lösning nu och dess omvandling senare som ett alternativ för bred folkmakt mot regeringen. Det colombianska folket kommer först enligt Lozano, men det har ännu inte något förtroende för fredsprocessen.
Faktum är att förutsättningarna är ideala för en stabil och varaktig fred. För att komma till bukt med krisen behövs det därför upprätthållas en dialog och man behöver komma på andra lösningar än krig för det kommer inte lösa konflikten. Ingendera sidan har ännu löst konflikten. Konflikten är degraderad och är bara en stor nationell tragedi. Revolutionärerna är förstås humanister, men vi kan inte lösa sociala problem med vapen och våld, eftersom det får olycksaliga och fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen.
– Förhandlingarna har ännu inte kommit in i en återvändsgränd.
– Det återstår fortfarande lång tid. Huvudtemat som pågår just nu ger rättvisa åt krigets offer, att grupperna ska lägga ned vapnen.
– Men jag ska berätta en sak. Jag är säker på att om de når en överenskommelse om rättvisa, då kommer processen vid den tidpunkten vara bortom återvändo.
– Detta innebär att man måste enas om grunderna i sanning, rättvisa, och skadestånd, och utöver det komma överens om att inga repressalier ska utdelas och att ingen ska hamna i fängelse.
Lozano påpekar att:
– Colombias oligarki har en förkärlek till hämndbegär och till att förneka sitt eget ansvar för våldet i Colombia. Det var oligarkin som förvandlade staten till ett våldsamt instrument för dominans. Med den insikten, kan oligarkin inte längre göra narr av oss.
Den väpnade kampen
Lozano tillfrågades: ”Kan man nu konstatera att den väpnade kampen i Colombia var fel?”
– Det var ingen som uppfann FARC-gerillans väpnade kamp. hävdar han, inte kommunistpartiet och inte heller de små jordbrukarna som beväpnade sig för att med våld konfrontera den dominerande makten. Det var den som uppfann termen. Den väpnade kampen utvecklades ur djupa historiska kontexter.
Den väpnade kampen skapades inte av sig självt. Den har varit betydande under samtliga historiska perioder och den har successivt varit fundamental för den politiska och sociala utvecklingen i landet. Det är inte bara en fråga om att ”kombinera kampformer”, vilket är det vanligaste sättet att rättfärdiga väpnade konflikter med. Kombinationen av former av masskamp är inget dekret eller revolutionär lag. Det återspeglar bara den colombianska vardagen, en slags social avspegling av vår egen verklighet där människor förtrycks genom flera former av masskamp, bland annat genom väpnade upprorsåtgärder. Så här gick det till när FARC-gerillan blev en grundläggande drivkraft för sociala förändringar. Uppfattningen var alltid att prioritera demokratisk kamp utförd genom massaktioner på landsbygden och i staden.
Lozano ser på historien under 1950-talet som en tid präglad av högerdiktaturer, det var då många bönder tog till vapen för att försvara sig mot våldet. De stora markägarna skyddades av staten. Dessa revolutionära bönder försvarade sig senare genom att flytta söderut där de väntade på att regeringens diktatoriska politik och sedvanliga antikommunism skulle utvecklas. De försökte upprepade gånger att få till fred, men det avslogs från regeringens sida. År 1964 stödde man de amerikanska regeringsstyrkorna genom bombandet av städer som till exempel Marquetalia, El Pato, Riochiquito och Guayabero i syfte att utrota den lilla gerillakraften.
– Detta ledde till en total strategiförändring och rörelsen utvecklades till en politisk och militär gerillakraft. Den förde sin talan genom gerillakrig, men hela tiden förde de en linje av dialog och fred.
När PCC och FARC var ihop
Vi har en gång i tiden haft ett långt samarbete med FARC när de två grupperna var en del av samma revolutionära rörelse. Under 1960-talet var vi revolutionärer som kämpade för ett regimskifte. Vi är skyldiga av omständigheterna i vårt land att komma på ett sätt att ändra på saker och ting den fredliga vägen, särskilt den väpnade revolutionära maktkampen. Förverkligandet av den väpnade kampen berodde på detta program som var en allians mellan arbetare och bönder.
På Colombias Kommunistiska Partis 10:e kongress hade man en strategi att man skulle ”kombinera alla former av masskamp,” och signalera stöd för FARC. Gilberto Vieira, partiets generalsekreterare, sade vid tidpunkten att den långa och djupa erfarenheten av 1940-talets fruktansvärda politik präglad av blod och eld riktades mot civilbefolkningen och kommunister från tidens reaktionära regeringar gav kommunistpartiet sin djupa förståelse för den militanta kampen.
– Idag är det colombianska folkets rättigheter därför mycket viktiga för landets kommunistiska parti. Jag betonar det eftersom det colombianska folket fortfarande kämpar mot en bakåtsträvande, militaristisk diktatur.
Vid dess åttonde konferens 1993 hade FARC separerat från Colombias Kommunistiska Parti och samma år valde FARC att utveckla en självständig militärstyrka. Upproret skulle också vara anpassat till stadskaraktär och väpnad konflikt och fokusera på omgivande städer och därefter skapa urbana miliser. Och hädanefter skulle beslutsfattandet om krig och politik ligga hos FARC och inte hos Colombias Kommunistiska Parti.
Föreningen mellan PCC-FARC
Lozano vill ha ett återupptagande av PCC- och FARC-samarbetet. Ramen är talande: som Lozano ser det, det är inte säkert att samtalen i Kuba kommer att leda till fred eller social rättvisa i vårt land. Men behovet är stort för massmobilisering för ett sådant resultat. Därför ska Colombias Kommunistiska Parti verka för att bygga en så kallad ”bred front för fred”, som stöder den sociala och politiska koalitionen och som hjälper till att återuppliva den patriotiska unionen.
Om fredsförhandlingarna blir framgångsrika för Colombias Kommunistiska Parti och FARC:s synpunkt, kommer säkert FARC veteraner att bidra till en massrörelse där man nödvändigtvis blir allierade med PCC. Men om förhandlingarna misslyckas kommer behovet av att bygga en folklig mobilisering knappast att försvinna, och medlemmar i FARC skulle kunna vara en del av en politisk rörelse oavsett vilken som uppstår. Under förhandlingar nyligen ville FARC vara med och skapa en ny fredlig massorganisation.
I slutändan är den aktuella frågan enighet. Att återuppliva en enighet mellan FARC-gerillan och den kommunistiska vänstern skulle ge dem en chans att bygga en av världens få revolutionära kommunistiska rörelser som fortfarande kämpar för makt och de är en av de största och mest hållbara rörelserna i världen. Det är betydligt viktigare för kampens framtida utveckling.
W. T. Whitney Jr/Marxism-Leninism Today
