Det talas ofta om mänskliga rättigheter, men det är också nödvändigt att tala om mänsklighetens rättigheter. Varför ska vissa gå runt barfota så att andra kan åka runt i lyxbilar? Varför ska vissa leva 35 år så att andra kan leva i 70 år? Varför ska vissa vara så outsägligt fattiga så att andra kan vara så överdrivet rika? Jag talar i de barns namn, som inte ens har en bit bröd. Jag talar i de sjukas namn, som inte har medicin. Jag talar å de människors vägnar, vars rätt till liv och mänsklig värdighet har blivit förvägrad.
Visa länder har tillgång till havet; andra inte. Vissa har källor till energi; andra inte. Vissa har gott om land att odla mat på; andra inte. Vissa är så mättade med maskiner och fabriker att man inte ens kan andas deras förgiftade luft; andra har inte mer att skrapa ihop sitt dagliga bröd med än sina bara armar. Med andra ord, vissa länder har överflödiga resurser; andra har inga.
Vad är de senares öde? Att svälta ihjäl? Att för evigt vara fattiga? Vad ska vi då med vår civilisation till? Vad har vi då för användning av människans samvete? Vad ska vi med FN till? Vad tjänar då världen till? Det är inte möjligt att tala om fred i de tiotals miljoner människors namn, som över hela världen årligen dör i hunger eller i sjukdomar som går att bota. Man kan inte tala om fred i de 900 miljoner människors namn, som inte kan läsa.
De rika ländernas utsugning av de fattigas måste upphöra. Jag vet att det i många fattiga länder finns både utsugare och utsugna. Jag riktar mig nu till de rika länderna och ber dem bidra. Jag riktar mig även till de fattiga länderna och ber dem att fördela. Nog med ord. Gärning är vad som behövs.
Nog med abstraktioner. Konkreta åtgärder behövs. Nog med prat om en spekulativ ny internationell ekonomisk världsordning som ingen ändå förstår. Det är nödvändigt att tala om en verklig och objektiv ordning som alla förstår.
Jag har inte kommit som revolutionens profet. Jag har inte kommit för att kräva eller ge uttryck för en önskan om våldsam omstörtning i världen.
Jag är här för att tala om fred och samarbete mellan nationer. Jag är här för att varna för att om varken orättvisa eller ojämlikhet löses fredligt och klokt kommer framtiden att bli apokalyptisk.
Ljudet av vapen, av hotande ord och övermäktighet på den internationella arenan måste upphöra.
Nog med illusionen om att världens problem kan lösas med kärnvapen. Bomber kanske kan döda de hungriga, de sjuka och de okunniga, men de kan inte döda hunger, sjukdom, okunnighet och folkets rättfärdiga uppror. I förintelsen kommer även de rika att dö. Det är dessa som har mest att förlora i den här världen.
Låt oss säga farväl till vapnen och koncentrera oss på att ta itu med vår tids viktigaste problem på ett civiliserat sätt. Det är varje politikers ansvar och mest heliga plikt. Dessutom är det en ofrånkomlig nödvändighet för mänsklighetens överlevnad.
Tack så mycket.
Fidel Castro
