I senaste numret av Riktpunkt kan man läsa om hur SKP i Uppsala inte anser sig vara feminister. Självklart står de för arbetande kvinnors rättigheter och kvinnors och mäns jämlikhet, och vill kämpa för detta, men det är något annat än borgerlig och vilseledande feminism, säger de. De debatterade med RKU, som väl också får anses vara kommunister och vilja kämpa för samma sak, men de säger sig å andra sidan vara feminister. Så vad ska man tro och tänka? Här kommer mina personliga tankar….
Just nu är det väldigt inne att vara feminist, och det finns alla sorter – från såna som tänker på att städerskor, undersköterskor och kassapersonalen på ICA måste få löner som de kan leva på och vettiga arbetsförhållanden, till såna som tycker att kapitalistdamer måste få sitta i företagsstyrelser. Och så finns det såna (mest kvinnliga feminister, förstås) som bara tycker att män är jobbiga, vare sig det är medfött eller förvärvat under samhällets formande av deras personligheter. Så kanske är feminism ett lika dåligt ord som demokrati, ett ord som inte betyder nåt och som man och kvinna hänger runt halsen som en amulett för att visa att de är jämlika? Kanske man borde sluta använda det och säga… ja, vad? Kvinnofrågan? Kvinnokampen?
Det här är helt klart en mer infekterad fråga än man först kan tro, för på ytan verkar det ju bara handla om att hitta det ord som bäst beskriver en viss aspekt av olika socialisters kamp för ett annat samhälle. Sonen som är SKP-are och för tillfället utomlands hade tänkt länge på det,så han, jag och hans syster hade en telefondiskussion. Och gissa om vi alla blev förvånade, för plötsligt hade vi väldigt olika definitioner och låste fast oss oväntat kategoriskt. Till vårt stöd hämtade vi snabbt vad vi kunde hitta: Alexandra Kollontaj och Clara Zetkin, arbetarklassen, Sovjetunionen, matriarkatet under urkommunismen (det var Engels grej så han fick också åka med i det hela), våra egna definitioner av ordet och varandras bottenlösa oförstånd, och i sista vändan till och med gud. Vi rubbade inte varandras ståndpunkter en millimeter i den här diskussionen kan jag rapportera, men när vi hämtat oss insåg vi i alla fall att vi faktiskt är rätt överens ändå.
Det här berättar jag nu inte för att visa vilken väldigt politisk (eller väldigt jobbig)familj vi är, utan för att det hur tydligt som helst visar att ordet feminism är laddat, vasst, bitande och fullt av olika betydelser. Det är inte ett blaskigt, meningslöst ord – och det kräver att vi bestämmer oss för hur vi ska hantera det.
Och då måste vi först tänka igenom vad det är som är speciellt med kvinnornas samhälleliga position. Det är ju ingen nyhet att vanliga, arbetande kvinnor förtrycks av det kapitalistiska systemet, precis som vanliga, arbetande män. Men de drabbas också av ett annat förtryck – patriarkatets. Kapitalismen är ett patriarkat – ett samhälle där seniora män bestämmer. Här värderas män högre än kvinnor i alla klasser och skikt, och de som bestämmer är män, eller kvinnor som har ansträngt sig förskräckligt och anammat den manliga maktkulturen. Alla patriarkala samhällen har inte varit och är inte kapitalistiska förstås, patriarkatet har hängt med från antiken via feodalismen och det finns till och med hos de flesta ursprungsbefolkningar. Därför kan man med viss förfäran inse att det faktiskt skulle kunna hänga med i fortsättningen också, och att det kan vara möjligt att bygga en patriarkalisk socialism, om kvinna/man inte tänker till i förväg. En socialism där kvinnor ska göra allt som män ska göra på männens villkor och samtidigt sköta all reproduktiv verksamhet (markservice med hem och barn, uppmuntran och social utbildning av nästa generation, skapande av trygghet och tusen andra saker) och alltid vara den andra, sämre sortens kamrater.
Det vill förstås ingen socialist/kommunist, men patriarkatet ligger så djupt rotat i våra sinnen att det kräver medvetenhet för att gå emot det. Vi måste förstå att vi inte bara behöver kämpa mot kapitalismen utan också mot patriarkatet, och att kvinnor och män måste göra det tillsammans.
Så – är det nu feminism? Eller är det kvinnokampen? För mig har ordet feminism haft just precis betydelsen ovan. Jag har under hela mitt liv kopplat ihop feminism och socialism, feminism och revolution. Att vara feminist utan att vara socialist är ju att säga att allt förtryck är helt okej, bara det inte är mäns förtryck av kvinnor. Den andra sidan av saken är att socialism utan feminism är inte socialism för mig, det är en planekonomi där man planerar in en dubbelroll för kvinnor. Det här sättet att se på saken har jag delat med massor av andra människor och jag har aldrig känt mig vare sig borgerlig eller vilseledd i sammanhanget.
Men jag har förstås inget problem med att kalla kampen för de arbetande kvinnornas jämlikhet i bredaste bemärkelse (lön, arbete, samhälleliga och kulturella villkor, familjepolitik, utbildning, möjligheter att utvecklas på ett personligt plan) för kvinnofråga och kvinnokamp. Det är det ju.
Men jag tänker, att så länge som ordet feminism river upp svarta hål mellan allvarligt syftande socialister/kommunister kan vi inte bara strunta i det och säga att det t.ex. ställer kvinnor mot män eller att det handlar om överklasskvinnor som vill ha all makt som överklassmän har. Det riskerar att förbluffa och stöta bort människor som känner att deras upplevelse av patriarkatet och kapitalismen ogiltigförklaras.
Jag tror att det viktigaste just nu inte är själva ordet. Det är att vi definierar vad det är socialister vill och menar. Att tala om kvinnors konkreta villkor här och nu – som att det är en löneskillnad på flera tusen kronor i månaden mellan kvinnoyrken och mansyrken med samma utbildnings- och slitsamhetsnivå, till exempel.Eller att kvinnor i mansdominerade jobb måste vara lika bra som de bästa männen för att få respekt, och att de kanske ändå alltid är utanför kamratskapet på arbetsplatsen – medan män på kvinnodominerade arbetsplatser mest får beröm. Det kan ju inte vara avgörande vad den som kämpar mot det här kallar sig.
Det bästa jag kan säga som avslutning är att du på ett personligt plan i varje fall inte får slarva omkring med feminism-ordet. Inte heller får ett kommunistiskt eller socialistiskt parti slarva omkring och använda feminism och kvinnofråga lite som det faller sig. Det hjälps inte – både personer och partier måste faktiskt tänka igenom det hela noga, vara konsekventa i sitt språkbruk och kunna förklara sina definitioner. Det handlar både om hur kvinna/man vill beskriva sig själv och sitt ställningstagande i kvinnofrågan, varför den beskrivningen känns riktig och vad den innebär för andra människor och för den egna självbilden.
Och det är superviktigt att inte låta det egna beslutet skymma sikten för att andra kanske lägger en helt annan mening i ordet de använder, och att de kan ha viktiga insikter att komma med i alla fall. För egen del fortsätter jag ett tag till med att vara en feministisk socialist som tycker att kvinnofrågan är central.
Marina Weilguni
