Barnskötarna alltmer missnöjda

I en undersökning som Kommunal presenterade i december 2017 kommenterar de utvecklingen i landets förskolor. I ett pressmeddelande från den 11 december 2017 sammanfattar de innehållet i undersökningen genom att konstatera att

[h]ela 65 procent av barnskötarna anser att bemanningen är för låg varje vecka och att allt fler barnskötare upplever att bemanningen är så låg att det innebär en risk för barnen.

De fortsätter med att påpeka att nästan var tredje barnskötare som är organiserad i Kommunal anser att bemanningen minst en gång i veckan är riskfyllt låg. Jämfört med samma undersökning som förbundet gjorde året dessförinnan innebär det en ökning med åtta procent.

Som lösning föreslår Kommunals ordförande Tobias Baudin att personaltätheten måste öka och att barnskötarnas status måste höjas. Mot det förstnämnda har vi inget att invända, personaltätheten måste öka för att säkra att vanliga människor kan lämna ifrån sig sina barn under stora delar av dagen med gott samvete. Pratet om barnskötarnas status känner vi dock igen från liknande diskussioner i skolans värld.

Att hänvisa till olika yrkeskategoriers status utan att ytterligare precisera hur man ska förbättra dessa är att dölja sakens hela kärna. Det är omöjligt att förbättra statusen utan att förbättra förhållandena för yrket: det krävs bland annat högre lön, färre barn och elever i varje grupp och det krävs investeringar i lokaler, arbetsmaterial och administration. Det är själva arbetssituationen som måste förändras, och då räcker det inte med tomma fraser om status.

Skolorna och förskolorna är kroniskt underbemannade, något man märker väldigt tydligt i tider av influensaepidemier och allmän trötthet. En högre status råder inte brist på den trötthet man känner efter att ha täckt upp för kollegor för att ledningen inte skaffat fram vikarier och en högre status hjälper inte mot den stress som man känner efter att ha försökt hålla ihop alltför stora elevgrupper och den hjälper verkligen inte mot känslan av otillräcklighet, när man gång på gång inser att man inte har möjlighet att hjälpa varje barn och elev på det sätt man skulle vilja och på det sätt de skulle behöva.

För att råda bot på situationen krävs naturligtvis större investeringar i skolorna och förskolorna, men det kommer inte att komma om vi inte tillsammans kämpar för det. Den elitism som ofta präglar yrkesgrupperna och fackförbunden måste bort. För att kunna kämpa tillsammans behöver alla inse att intressena är gemensamma: ingen av oss vill ha underbemanning; ingen av oss vill stressa oss till fördärvet; ingen av oss vill fortsätta som det är. För att kämpa tillsammans måste vi börja närma oss varandra. Att varje grupp strävar efter att höja sin status på varandras bekostnad leder till splittring och är precis det som hindrar oss från att börja kämpa för en folkets skola, där vi kan känna oss trygga när vi lämnar våra barn och där vi vet att de utvecklas till väl fungerande människor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.