Den hänsynslösa kapitalismens ”chockdoktrin”

Marie Norgren.

Den 10 mars 2018, i SKP:s lokaler på Ystadvägen 32 i Malmö, arrangerades filmvisning med gitarrmusik. Jag var en av de lyckligt lottade som såg den skickligt gjorda dokumentären ”The Shock Doctrine” av och med den kanadensiska antiglobalisten Naomi Klein. Marie Norgren (SKP) höll också ett anförande med fokus på den internationella kvinnodagen 8 mars före filmens början.

Av dokumentärfilmen ”The Shock Doctrine”, från 2009 av Mat Whitecross och Michael Winterbottom, framkom det att 1980 tjänade den genomsnittlige företagsledaren i USA 42 gånger mer än den genomsnittlige löntagaren. 2005 tjänade chefen 411 gånger mer än arbetaren. Hit hör även raden av folkmordsbrott som begicks av militärjuntorna i Chile, Argentina med flera andra länder i Sydamerika mellan 1960 och 1980. Hundratusentals människor utsattes sålunda för tortyr och förtryck och tiotusentals mördades på löpande band med USA:s tysta välsignelse.

Alla entusiasmerades de av ekonomen Milton Friedman och hans kontroversiella privatiseringsdoktriner: både Augusto Pinochet, Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Boris Jeltsin. Friedman, som 1975 var i Sverige för att motta ekonomipriset till Nobels minne, är således frontfiguren i Kleins skildringar. Hon skildrar hur hans idéer skred till verket först av ovan nämnda politiker, men också av Kina, Ryssland, Thailand, Sydafrika, som från 1980-talet ägnat sig åt att privatisera, avreglera och skära ned sina statsbudgetar. Enligt Friedman skulle staten hålla marknaden fri från otillbörliga kontroller och restriktioner som skatter, transfereringar och allmännyttiga institutioner – för då skulle friheten blomstra och välfärdens tillväxt skjuta fart.

Chicagoskolans idéer verkställdes genom dekret under undantagstillstånd och i värsta fall med tortyr, terror och hämningslöst våld. Klein visar tydligt att Chicagoskolans pojkar mycket väl visste att deras ekonomiska åtgärder förutsatte tvångsåtgärder. Eftersom den ekonomiska politiken var ytterst impopulär hos de allra flesta invånare, fick den drivas igenom med våld. Milton Friedmans åsikt häri är att: “Endast en kris – inbillad eller verklig – kan åstadkomma verklig förändring.”

Chockdoktrinen inleds och avslutas i amerikanska New Orleans efter orkanen Katrinas förödelse 2005. Efter katastrofen gick Friedman till orda i Wall Street Journal. Katastrofen gav New Orleans en möjlighet. I stället för att återställa dess skolsystem och bygga nya skolhus skulle de drabbade familjerna få en ”skolcheck” som kunde lösas in på privatskolor som en bestående reform, menade Friedman.

Här beskrivs kapitalismen som en hemsk och fasansfull ”chockdoktrin”. När orkanvindar ödelagt byar och städer, när tsunamin svept bort samhällen längs kusterna, när människor blivit traumatiserade av börskrascher och krig – först då under chockartade tillstånd kunde neoliberala krafter ta initiativet för att privatisera inhemska företag, släppa priserna fritt samt förbjuda fackförbundens framtida existens.

Chockdoktrinen kom att iscensättas på olika sätt, bland annat genom börsspekulationer, statskupper och olika typer av krigföring. Den har inneburit att länder skövlats på företag och naturtillgångar, att makt flyttats från offentliga till privata händer och att självständiga nationer fått utländska företag som hanterar deras ekonomiska tillgångar. Följderna av detta ser vi i dagens USA, men även i länder såsom Irak, hävdar Klein. Där har katastrofkapitalismen gjort en miljardaffär för det globala näringslivet som i sin tur skapat en ny bransch genom att staten lagt ut säkerhetsbevakningen på entreprenad till dyra koncerner – allt för att skuldsätta de amerikanska skattebetalarna, och med dem folken i Irak och Afghanistan.

Dokumentären är av naturliga skäl inte anpassad för inbitna kapitalister, för att den så effektivt ger oss rätt bild av kapitalismens dogmer och imperialistiska system. En sak som jag dock saknar i filmen är avsaknaden av ett politiskt alternativ.

Filmen diskuterades flitigt i slutet. Naomi sa att fackföreningar skulle börja kämpa, men HUR och PÅ VILKET SÄTT nämnde hon inget om. Vad som likaså saknades i slutet var att det är SOCIALISMEN som kan skapa ett annat samhälle, att Milton Friedmans så kallade ”nyliberalism” inte är annat än en intensifiering av borgarklassens utsugning av arbetarklassen. Hursomhelst är filmvalet en viktig inkörsport till tacklandet av den hänsynslösa kapitalismens ”chockdoktriner”!

Före och efter filmvisningen serverades varmt kaffe och te med tilltugg. Åhörarna kunde också lyssna på vacker gitarrmusik av och med Galo Espinoza. Tack för en bra organisation!

Text och bild:
Ljubomir T. Devic

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.