Kampen mot arbetarna

I maj kommer den så kallade Stridsåtgärdsutredningen som regeringen beställde förra året att presenteras. Den ska framför allt utreda huruvida det ska vara möjligt för fackförbund som inte har kollektivavtal med ett företag att vidta stridsåtgärder mot det, trots att företaget har ett kollektivavtal med ett annat fackförbund. Även att utredningen inte är klar än, flaggar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson för att man kommer att sikta på att begränsa strejkrätten. En begränsning av strejkrätten, såsom Ylva Johansson och Svenskt Näringsliv tänker sig kommer inte bara drabba fackföreningar såsom SAC eller Hamnarbetarna, utan även hela den organiserade svenska arbetarklassen.

Redan i februari 2017 gav den socialdemokratiska regeringen Medlingsinstitutet i uppdrag att utreda i vilken utsträckning det förekommer konflikter i situationer där arbetsköparen redan är bunden av ett kollektivavtal. Då var konflikten i Göteborgs hamn redan igång och bakgrunden till utredningen är inte svår att gissa.

Det är en intressant rapport, såtillvida att den belyser och ger läsaren en uppfattning om omfattningen av fenomenet. I de avslutande kommentarerna konstaterar författarna att antalet ärenden som riktas mot företag som redan har ett kollektivavtal med ett annat fackförbund är mellan 10 och 20 per år. Från år 2000 till augusti 2017, då rapporten publicerades, förlorades runt 4 800 arbetsdagar till följd av konflikter som dessa, medan det totala antalet arbetsdagar som förlorades på grund av arbetsmarknadskonflikter under samma period var runt 50 000. Det rör sig alltså om lite mindre än 10 procent av alla konflikter.

Dessa 4 800 förlorade arbetsdagar består av sammanlagt 420 varsel och konflikter. 330 av dessa står olika SAC-organisationer för och de gäller i övervägande grad enskilda medlemmar, samt ett flertal ärenden som bedrevs med hjälp av den så kallade registermetoden i Stockholm mellan 2007-2012. Hamnarbetarförbundet har varit inblandade i drygt 30 av dessa varsel och konflikter.SAC har alltså stått för ungefär 75 procent av de varsel av detta slag som lagts, medan Hamnarbetarförbundet står för runt sju procent.

Trots att SAC står för den övervägande majoriteten av varsel som dessa nämns de knappt i debatten, utan den fokuserar så gott som uteslutande på Hamnarbetarförbundet. Med tanke på den centrala roll som hamnarbetarna spelar, i och med att de kan stanna stora delar av svensk export och import är väl detta också rimligt – en sådan roll spelar ju inte SAC. Att tro att det stannar vid dessa två fackföreningar är dock naivt.

De fristående fackföreningarna
När regeringen utreder möjligheterna att täppa till möjligheten att vidta stridsåtgärder gentemot kollektivavtalsslutande arbetsköpare är det uppenbart att det kommer att slå mot både SAC och Hamnarbetarförbundet. Dessa fackföreningar har redan stora nackdelar jämfört med de större fackförbunden. Ett exempel är Lagen om medbestämmande, i vilken det under 26§ står att läsa att ”[u]tträder medlem ur organisation som har slutit kollektivavtal, upphör han ej därmed att vara bunden av avtalet.” Det förhindrar effektivt medlemmar bundna av kollektivavtal att lämna fackförbundet för andra alternativ – vad skulle det vara för vits med det? De får ju ändå inte vidta stridsåtgärder.

De föreslagna åtgärderna är dock flera grader värre än regler som Medbestämmandelagen. Går begränsningarna av strejkrätten igenom kan i praktiken varken SAC eller Hamnarbetarförbundet agera som fackförbund längre.

SAC, som oftast har enskilda medlemmar på varje arbetsplats, kommer inte längre att inom lagens ramar kunna vidta stridsåtgärder, eftersom de arbetsplatser där förbundet har medlemmar, i övervägande fall har tecknat kollektivavtal. Hamnarbetarförbundet kommer även fortsättningsvis att stängas ute från kollektivavtalen i hamnen, vilket Karl-Petter Thorwaldsson gjort klart i en av Ekots lördagsintervjuer. Detta lämnar dessa båda fackförbund att antingen vidta alla stridsåtgärder olovligt, alternativt i de fönster som perioden mellan kollektivavtalen eller att helt enkelt acceptera att inte vidta några stridsåtgärder, vilket i praktiken innebär att upphöra att existera som fackförening.

Avtalsshopping?
En annan aspekt av de nya reglerna är att de öppnar upp för så kallad avtalsshopping, alltså att arbetsköparen tillåts välja mellan avtal och kan välja det billigaste och ur arbetsköparens synpunkt bästa, vilket i praktiken tvingar in fackföreningarna i en situation där de bjuder under varandra.

Ett exempel på när arbetsköparna försökte sig på just avtalsshopping är konflikten vid Figeholms pappersbruk där omstruktureringar av pappersbruket gjorde att man slutade upp med IF Metalls avtal, även om att förbundet inte hade några medlemmar på arbetsplatsen, utan det var Pappers som organiserade dem. Pappersbruket vägrade att låta Pappers teckna kollektivavtal, trots att man gjort det sedan 1932, varpå Pappers varslade om stridsåtgärder. Målet hamnade slutligen i Arbetsdomstolen, som dömde till Pappers fördel. Detta var 2005 och domstolen konstaterade då att det var möjligt för Pappers att ställa upp ett konkurrerande avtal och skrev i domen att det var ett problem som inte löses ”genom förbud mot stridsåtgärder”.

Målet för Teknikarbetsgivarna, som drev målet mot Pappers, var att få Pappers stridsåtgärd ogiltigförklarad av Arbetsdomstolen, eftersom företaget redan hade IF Metalls sämre avtal. Den gången misslyckades det, men målet visar tydligt i vilken riktning de organiserade arbetsköparna ville gå redan då.

För att komma runt en sådan här problematik föreslår LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson, enligt en artikel i Arbetet, att den utredning som nu genomförs ska få ett tilläggsdirektiv som skulle göra att det inte går att öppna för avtalsshopping. Ylva Johansson själv har i en intervju med samma tidning sagt att lagen inte kommer att tillåta avtalsshopping.Det låter sig enkelt sägas, men forskare i arbetsrätt, såsom Mats Glavå vid Göteborgs universitet och Christer Thörnqvist vid Skövdes högskola, menar att det är svårt att undvika. De båda säger, även denna gång i Arbetet, att de ser klara risker med de föreslagna förändringarna, såsom att arbetsköpare skulle kunna sluta avtal ”med någon liten suspekt fackförening” eller att det kan ”bildas fack som erbjuder billiga avtal till småföretag som ännu inte är avtalsbundna och som inte vill riskera stridsåtgärder från etablerade fack.”

Kurt Junesjö, som är tidigare jurist vid LO-TCO Rättsskydd, ser på det hela på ett liknande sätt. I en intervju i tidningen Arbetaren menar han att lagändringen var planerad redan innan själva utredningen påbörjats. Det skulle istället vara ett beställningsverk från framför allt Teknikarbetsgivarna, samma organisation som försökte ogiltigförklara Pappers stridsåtgärder vid Figeholm 2005. Junesjö fortsätter i samma intervju:

Som av en slump har vi före detta ordförande för IF Metall som statsminister i Sverige. Den statsministern har haft oerhört gott samarbete med Teknikarbetsgivarna. Socialdemokraterna står idag så långt ifrån sina kärnväljare man kan komma. De representerar staten som makt och då är strejkrätten något obekvämt som stör den allmänna ordningen. Man värnar inte strejkrätten, men det har varit en så obekväm fråga att jobba med. Men nu finns inte samma folkliga tryck.

I en annan artikel, den här gången i Arbetet, spekulerar han i att det kanske är ”så illa att hamnarbetarstrejken bara är ett svepskäl.”

Socialdemokraternas och kapitalets verkliga mål
Det är tydligt att begränsningen av strejkrätten sträcker sig långt utöver att vara bara ett sätt att stävja Hamnarbetarförbundet, som varit inblandade i ett trettiotal konflikter med arbetsköpare som redan haft kollektivavtal. I jämförelse med de möjligheter som en lagändring av detta slag skulle öppna upp framstår SAC och Hamnarbetarförbundet som småpotatis.

Om en lag som denna blir verklighet, kommer det att öppna upp möjligheterna för fackföreningar som är direkt kontrollerade av arbetsköparna, så kallade gula fackföreningar, att sluta kollektivavtal.

Detta kan ta sig flera uttryck.

Ett är det scenario Mats Glavå målade upp: fackföreningar erbjuder småföretagare billiga kollektivavtal för att på så sätt säkra dem från stridsåtgärder från andra fackföreningar. Situationer som den i Göteborg, där restaurangen Wild ’n’ Fresh vägrade att skriva under ett kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket, kommer inte mer att kunna uppstå. Små företag, där marginalerna ofta är mindre än i stora företag och där fientligheten mot arbetarnas krav därför är ännu större, kommer att erbjudas ett enkelt sätt att öka marginalerna.

Ett annat scenario är Thörnquists: arbetsköparna kommer kunna sluta avtal med vilken suspekt fackförening som helst. Om lagändringen blir verklighet kommer arbetsköparna i teorin att kunna sluta avtal med sina egna fackföreningar och på så sätt ställa alla andra fackföreningar utanför och förhindra dem att vidta stridsåtgärder mot dem.

Skulle det bli så att lagen öppnar upp för dessa scenarion skulle det innebära en kvalitativ förändring av maktförhållandena på arbetsmarknaden. Det skulle inte bara vara en liten förskjutning, utan förändringen skulle ha potential att ställa hela den organiserade arbetarklassen vid sidan av, utan möjlighet att vidta stridsåtgärder.

I dagsläget vägrar Transport och LO att släppa in Hamnarbetarförbundet och att komma överens om ett gemensamt avtal. Imorgon kan det vara så att arbetsköparna sluter kollektivavtal med ett tredje fack, som de själva kontrollerar och som erbjuder villkor långt under vad Transport skulle acceptera. Transport skulle i det läget ha att acceptera situationen och alla eventuella stridsåtgärder man skulle vidta, vore utanför lagens ramar.

Lagändringen har alltså potential att inte bara förhindra SAC och Hamnarbetarna att inom lagens ramar agera fackförening, utan den har lika mycket potential att hindra alla fackföreningar att agera fackföreningar inom lagens ramar. Vi har alltså att göra med ett generalangrepp på arbetarnas rättigheter och möjligheter att kämpa och inte bara en enkel maktförskjutning.

Att Ylva Johansson försäkrar att något sådant inte kommer ske bör man nog ta med en nypa salt. Hon vill naturligtvis inte skärpa motsättningarna mellan hennes eget parti och fackföreningarna inför valrörelsen, samtidigt som frågan har en potential att segla upp som en viktig valfråga. Det är dessutom långt ifrån säkert att det ens blir en lagändring innan valet, utredningen ska först bli klar och sen ska byråkratin ha sin gång. Vad som händer efter valet återstår att se. Förmodligen kommer Socialdemokraterna att genomföra lagändringen och risken är nog minimal att Moderaterna eller Sverigedemokraterna inte skulle genomföra den.

Allt det här innebär naturligtvis en risk för kapitalisterna, eftersom fackföreningarna också är en sorts säkerhetsventiler för missnöje bland arbetarna. Går förändringarna i ovan beskrivna riktningar omöjliggörs även dessa missnöjesyttringar och trycket bland arbetarna kan komma att späs på istället för att förhindras.

I en situation där den svenska kapitalismen måste konkurrera på en allt tuffare internationell marknad måste dock riskerna med en sådan utveckling framstå som rimliga och som överkomliga i förhållande till de vinster man kan göra.

Vi är raskt på väg mot en situation där den svenska arbetarklassen, precis som för hundra år sedan, var en av de mest rättslösa som fanns bland de industrialiserade länderna. De förändringar som arbetarklassen i Sverige står inför är massiva och har potential att i grunden förändra förutsättningarna för arbetarnas organisering.

För att möta hotet från den aggressiva svenska kapitalismen måste arbetarklassen gripa tillbaka på den stolta tradition av kamp och disciplin som man har – man måste gripa tillbaka och stärka det kommunistiska parti som lett arbetarklassen när kampen varit som hårdast. Med ett starkt kommunistiskt parti skulle de aldrig våga angripa arbetarna så hänsynslöst som de nu gör.

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.