Kommunistiska Partiets nya politik

(Artikeln har publicerats i Riktpunkt 2/2018.) Det lär ha undgått få att Kommunistiska Partiet har bytt ut sin partilogga och gömt undan hammaren och skäran. För att hitta den gamla partisymbolen måste man leta med ljus och lykta på både partiets hemsida och Proletärens hemsida. Det är dock inte det absolut viktigaste, även om det säkerligen är en indikation på vilket håll man strävar åt.

Vi har tidigare kritiserat Kommunistiska Partiet för deras syn på staten, asylfrågan och invandringen, våra båda partier inledde till och med en debatt om frågorna, som dock avslutades av Kommunistiska Partiet. I den artikeln skrev Robert Mathiason bland annat att de som ”inte beviljas uppehållstillstånd inte heller ska få stanna i landet.” Ett sådant uttalande har många implikationer, bland annat att man antar att Migrationsverkets alla bedömningar är korrekta. Att Proletären i en ledare under hösten kräver att alla utvisningar till Afghanistan ska stoppas för att det inte är säkert vittnar om att det tack och lov inte råder samsyn kring den frågan i partiet.

I ovannämnda debattartikel förklarade Mathiason även att partiet kräver ett förbud för arbetskraftsimport. Denna sista fråga har blivit något av en profilfråga för Kommunistiska Partiet den senaste tiden och signaliserar en tydlig glidning högerut, i och med att man ger upp den gemensamma kampen för värdiga villkor för alla arbetare i Sverige.

Den enda rimliga hållningen för kommunisterna måste vara konkret arbete för klassolidaritet, facklig organisering och en kamp mot det imperialistiska systemet som skapar situationen från första början. Att isolera fattigdomen, som den svenska imperialismen bidragit till att skapa, i de utsugna länderna bygger barriärer mellan arbetarna i de olika länderna. Den proletära internationalismen, både riktad till de arbetare som befinner sig här och till de arbetare som kämpar i hemländerna, måste här vara vår ledstjärna, istället för borgerlig isolationism.

I krönikan Anpassningen till liberalismen göder högerpartiet från den 6 februari driver Mathiason den nya linjen vidare. Han kopplar där anledningen till att Sverigedemokraterna vuxit till det faktum att vänstern har övergivit integrationsfrågan och beklagar sig: ”[d]en som till på köpet är kritisk till invandringspolitiken får stämpel som främlingsfientlig.” Det är anmärkningsvärt att Kommunistiska Partiets ordförande helt okritiskt använder sig av ett språk och en argumentation som man till leda hör från just Sverigedemokraterna. Han skulle lika gärna kunnat avsluta sin argumentation med de bevingade orden: ”… men det får man väl inte säga i det här jävla landet.”

Ständigt återkommande för Mathiason och Kommunistiska Partiet är kritiken mot den så kallade medelklassen, i synnerhet medelklassvänstern. Denna förhatliga, men samtidigt diffusa, grupp människor har gjort frågan om integrationen och flyktingfrågan till något moraliskt, där den ”moraliska supermakten Sverige ska visa att man värnar de lidande och utsatta i världen.” (Proletären 7/6-17). Vad exakt medelklassen består av är högst oklart. Man får anta att det till viss del stämmer överens med det mer vetenskapligt vedertagna begreppet småborgerlighet, men exakt vad Kommunistiska Partiet menar är oklart. Det verkar snarare som att man målar upp en bild av en fiende för att kunna rättfärdiga sin egen vandring högerut. De populistiska dragen är tydliga.

De rent konkreta politiska ställningstagandena som den här politiken leder till illustreras väldigt väl av partiets Malmö-avdelning, där man i ett inlägg på Facebook från den 8 april beklagar att de tillfälliga gränskontroller som upprättades på Öresundsbron och i Helsingborg inte är permanenta. För detta utspel utnyttjar man terrordådet på Drottninggatan som ägde rum dagen innan. Utöver detta utspel är partiets reaktioner på terrordådet intressanta. I ledaren Terrorn i Stockholm en väckarklocka (11/4-17) skriver man att

[t]errorattacker från enskilda fanatiker är svåra för ett samhälle att skydda sig mot, men just attacken den 7 april kunde ha förhindrats. Därför att den misstänkte terroristen inte borde ha varit i landet. Det fanns ett utvisningsbeslut och efter att 39-åringen nekades asyl och uppehållstillstånd borde han ha förpassats ut ur landet.

Den politiska innebörden av detta har vi tidigare diskuterat. Vi vill bara kort jämföra det med Sverigedemokraternas Mattias Karlssons tankar kring det hela:

Attacken i Stockholm väcker många frågor. Inte minst hur detta kunde ske med tanke på att gärningsmannen skulle ha utvisats långt tidigare.

Kommunistiska Partiet och Sverigedemokraterna gör alltså i stort sett samma analys av terrordådet och det ligger i linje med Mathiasons tidigare uttalanden om att de som inte beviljats uppehållstillstånd inte längre ska få vara kvar i landet.

När man så väljer att intervjua den politiskt tveksamma Lars Åberg och gör stor sak av det, ligger även det i linje med partiets nya politik. Åberg tillåts utan kritiska frågor från Proletären att förklara hur invandringen lett till att gruppen arbetslösa ökat eller hur flyktingarna som kommer hit får en högre standard än de hade i sina hemländer, utan att behöva göra något. Allt detta utan en enda kritisk anmärkning eller fråga. Det vore nästan som om man köper hans beskrivning…

Det sammantagna intrycket är tydligt: Kommunistiska Partiet går högerut. Man riktar in sig på en position lite snett till vänster om Vänsterpartiet, samtidigt som man försöker snedda in på Sverigedemokraternas traditionella område: invandringen. Man använder sig av deras vokabulär och deras problembeskrivning. Det är en salig blandning av politik, både höger- och vänsterifrån. Populismen är påtaglig.

Kommunistiska Partiets nya projekt kan säkert lyckas. Man kan säkert lyckas locka till sig missnöjda sverigedemokrater eller en och annan vänsterpartist. Den nya politiken innebär dock att partiet ger upp alla anspråk på att vara ett kommunistiskt parti. De avlägsnar sig i rask takt inte bara från den så kallade medelklassvänstern, utan från de konkreta klasspositioner som kännetecknar en kommunistisk politik.

Andreas Sörensen

1 Comment

  1. Niklas Larsson

    2018-03-06 at 16:43

    Instämmer till 100%. En mycket tråkig utveckling

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.