TKP: Detta land kommer aldrig att falla på knä

Turkiets Kommunistiska Parti:

Inga fler imaginära lösningar

Som vi alltid har betonat, är oorganiserade människor som jagar efter myter som skapats kring vissa personer ingenting annat än människor som lämnats hjälplösa.

Den 24 juni lämnades miljontals människor återigen vind för våg i Turkiet efter att ha matats med falska förhoppningar. Men idén om att Turkiet nu befinner sig på ruinens brant är lika löjlig som myten som påstår att Turkiet skulle vara utom fara, bara man följer ett skrupelfritt alternativ som godkänner ondskan hos den etablerade ordningen. Alla ska veta att Turkiet inte kommer att försjunka i mörker.

  1. När beslutet att hålla “nyvalet” togs, utfärdade Turkiets Kommunistiska Parti en varning om att val som hölls under dessa förhållanden inte skulle vara legitima: “Med de senaste förordningarna som trätt i kraft, har val i Turkiet i blivit en show som bara skulle ge Erdoğandet resultat han vill ha,” skrev partiet. “Det är omöjligt att kalla denna parodi för ett val, och att delta i ett val som för länge sedan har förloratsjälva sin mening, precis som om ingenting hade förändrats, skulle antyda att det är en bra sak att vara en statist i denna fars.” Även om vår varning gav genklang hos en stor del av befolkningen, lyckades det etablissemangsbaserade motståndet, som leddes av Republikanska folkpartiet (CHP), återigen dra till sig miljoner människor in i en ogrundad optimism och in i en naivitet som kan sammanfattas som: “Oroa er inte, de kan inte göra någonting.”

Ändå har det styrande partiet stärkt sin förmåga att manipulera val, något som det lärde sig i samband med tidigare val – i synnerhet vid den senaste folkomröstningen –  genom helt nya bestämmelser som snabbt lagfästes under det senaste året, och som har skapat ett godtyckligt valsystem som helt och hållet omöjliggör införandet av kontroller.Trots att detta var uppenbart övertygades de delar av samhället som är motståndare till det styrande partiet i Turkiet om att “valet med allra största sannolikhet skulle vinnas”.

På kvällen den 24 juni hade miljontals människor uppfattningen att valet hade manipulerats, men ingen kunde varken bevisa det eller göra något åt det. För som vi alltid har betonat, är oorganiserade människor som jagar efter myter som skapats kring vissa personer ingenting annat än människor som lämnats hjälplösa. Det här president- och parlamentsvalet bevisade återigen att val endast kan vinnas före valdagen och inte på valdagen. Det är omöjligt att hålla kontroll över att valen går rätt till med dessa röstregistreringsmekanismer och detta valsystem.

  1. Den viktigaste sanningen som avslöjades i samband med valet den 24 juni är emellertid att enbart valinsatser aldrig kan vara en lösning. Precis efter demonstrationerna i Gezi Park i maj 2013 vidtog man från regeringshåll kraftfulla åtgärder för att hålla miljontals människor som reste sig mot det styrande AKP borta från de politiska mobiliseringsprocesser som var avgörandeför att denna massiva folkrörelse skulle fortleva. Valen som hela tiden beskrevs som “den mest avgörande händelsen”, gav upphov till efterföljande frustrationsyttringar, vilket ledde till att fientliga känsloyttringar mot Erdoğan blev tämligen intetsägande inom den etablerade ordningen. Man ska veta att organisering är nödvändigt även för att åstadkomma en mindre förbättring i Turkiet. Tyvärr fattade en stor del av det turkiska samhället tycke för tanken att “frigörelse” skulle kunna vara möjligt utan politisk kamp, och av denna anledning följde de efter den hjälte eller hjältar som de trodde att de äntligen hade funnit. En annan del av samhället hade länge sympatiserat med Erdoğan utan att ens ifrågasätta sin egen existens och framtid. En sådan motsättning skulle aldrig leda till “frigörelse”, utan skulle tvärtom leda samhället till undergång.
  2. Trots att presidentsystemet underkändes av mer än hälften av väljarna i folkomröstningen som hölls 2017, har idén om att samma system skulle bana väg för frigörelse skyndat på förfallet, och det redan efter ett enda år. Idén om att en person som tros representera orättvisor och tyranni ska besegras av en annan person som tros representera rättvisa och frihet innebar att man förnekar det faktum att det enda motmedlet mot orättvisor och tyranni är folkets organiserade kamp. Ändå är huvudorsaken till att “enmansvälde” så lät har kunnat införas, att i synnerhet Turkiets kapitalister stödjer detta system.
  3. Förevalet den 24 juni gav internationella monopol ett betydande stöd till en storkoalition som innefattade CHP, IYI- partiet, Lycksalighetspartiet såväl som Folkens demokratiska parti (HDP), fastän det sistnämnda formellt inte deltog i valalliansen Nationen. Den primära orsaken till att Erdoğan lyckades besegra denna kraft är att kapitalistklassen inte vill avstå några av de förmåner som den åtnjutit under hans styre. De som tog Erdoğan till makten har naturligt nog agerat utifrån sina intressen och utifrånvad de fruktar under tiden som de förberedde sitt alternativ. På så sätt försvann alla risker för kapitalisterna, eftersom de skyddade en politisk struktur som skulle genomdriva sitt eget program med eller utan Erdoğan. Fastän vi genomgår en period där de interna kapitalistiska motsättningarna på internationell nivå såväl som inom den turkiska kapitalistklassen har intensifierats, innebär dessa motsättningar inte att den styrande klassen saknar gemensamma intressen.
  4. Det var internationella monopol som begärde att nästan alla skillnader mellan AKP och etablissemangets opposition skulle elimineras i väsentliga frågor under valprocessen. Den högerorienterade oppositionsalliansen med Akşener och Karamollaoğlu, som anammade alla grundläggande kännetecken hos AKP-regeringen under de senaste 16 åren, som accepterade metoder som har lett sekulariseringen till nederlag och som inte hade några problem med Nato eller Europeiska unionen, har övertygat det turkiska samhället om en AKP-regim utan Erdoğan. De har gått så långt i detta avseende att Muharrem Ince, presidentkandidaten i alliansen Nationen, förklarade att han till och med kan utse ministrar från AKP till sin regering! Med den vanliga förevändningen att “Turkiet är ett konservativt land” lyckades därför attacken på progressiva värderingar i flera år bedra och leda vilse de delar av samhället som letade efter en väg ut.
  5. Det skulle vara löjligt att analysera valet den 24 juni i Turkiet med tanke på etablissemangets partier. Inget av dessa parter fick “riktiga” röster. Miljoner människor i Turkiet valde inte; de valde inte vad de stödde. Istället stödde de dem som de tror är kapabla att lösa den ekvation med flera variabler som presenteras för dem. Den enda verkligheten om valet 24 juni är att de så kallade alternativen inom den etablerade ordningen är helt uttömda för miljontals upprörda och missnöjda människor i Turkiet. Den officiella oppositionens flaggskepp, CHP, är begravd under den historiska bråte som det la på det turkiska samhället.
  6. Anti-Erdoğan-känslor, som länge varit drivkraften och som tänjde på gränserna för den etablerade ordningen när de nådde en topp under Gezi Park-motståndet, har inte längre något värde på egen hand. Tvärtom har anti-Erdoğan-känslor fungerat som Erdoğans tvilling för att göra samhället hjälplöst. Det som är grundläggande är att inta en fast hållning mot den etablerade ordningen, att bekämpa exploatering, imperialism och reaktion. På samma sätt måste den turkiska politiken omedelbart befrias från uppdelningen mellan de så kallade urbana och moderna CHP-anhängarna och konservativa AKP-anhängare. Efter 16 år har de urbana och moderna motståndarna till AKP omdanats till konservativism av CHP och HDP. Det upplysta och patriotiska arvet i Turkiet kan bara få liv igen med en helt ny identitet, med arbetarkaraktär och i arbetaroveraller.
  7. Turkiet Kommunistiska Parti tog på sig ansvaret att vara de arbetande massornas röst och strävade i president- och parlamentsvalet den 24 juni efter att ändra den etablerade ordningen. TKP var tvunget att ställa upp med oberoende kandidater, eftersom partiets inte tilläts att delta i valen, men partiets ord gjorde ett bestående intryck på stora delar av samhället. Vi var medvetna om att detta inte skulle visa sig som röster i den vilda och förvirrade valstämningen, och att oberoende kandidater, som kämpade med allvarliga svårigheter med allt från propagandamöjligheter till själva valurnan, inte skulle kunna övervinna den stora illusionen som involverade miljontals människor. TKP såg ändå till att valkampanjen inte saknade en socialistisk röst; partiet kom i kontakt med många arbetare och utfärdade sina varningar gällande den 24 juni och perioden efter valet, vilka besannades redan efter en kort tid.

Turkiets Kommunistiska Parti  fortsätter sitt arbete med organisering och kamp med stor entusiasm. Under de kommande dagarna kommer partiets ansvariga kommittéer att lägga fast en omfattande färdplan för att rädda dem som står med vänstern och Turkiets arbetande massor från förtvivlan och hjälplöshet. Vårt parti är det enda hoppet för dem som säger “du har rätt, men låt det här valet vara över först”, och partiet kommer att agera på denna ansvarskänsla.

  1. Ett val kan varken medföra frigörelse, vara ett avslut eller helt på egen hand åstadkomma ett totalt mörker. Ja, miljoner människor lämnades åt sitt öde i Turkiet den 24 juni, men tanken att Turkiet nu står på ruinens brant är lika löjlig som sagan som säger att Turkiet skulle vara utom fara, bara man följer ett skrupelfritt alternativ som godkänner ondskan hos den etablerade ordningen. Alla ska veta att Turkiet inte kommer att ge efter för mörkret.

Denna samhällsordning måste förändras.

Turkiets Kommunistiska Parti, 25 juni 2018

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.