Gängvåld och krisplaner

I senaste numret av Kommunistiska Partiets tidning Proletären skriver elektrikern Jens Hardewall en ledarkrönika där han efter dödsskjutningarna i Malmö efterlyser en nationell krisplan för att stävja gängvåldet och vill att den borgerliga demokratin ska ”upprätthålla grundläggande lag och ordning” för annars kommer arbetarklassen att välja andra (bruna) alternativ.

Han vill inte gå in på vad den här krisplanen ska innehålla, men om man vågar sig på en gissning baserad på tidigare nummer av samma tidning förstår man att det handlar om mer poliser, stängda gränser, avvisande av papperslösa, förbud av muslimska kultur- och religionsyttringar. Det här skiljer sig på inget sätt från vad som nu ropas från andra partier som får betydligt mer genomslagskraft än vad KP kan skryta med. Faktiskt skiljer det sig inte heller särskilt mycket från vad den bruna vägen (man får väl tro att KP med det menar Sverigedemokraterna) förespråkar.

Därför kan vi ju titta på om någon av de här åtgärderna, genomförd av den kapitalistiska staten i ett kapitalistiskt samhällsskick, skulle ha några som helst utsikter att åstadkomma önskad effekt. Önskad effekt verkar vara ett trivsamt och lugnt samhälle där ingen behöver oroa sig och alla kan leva sina ”vanliga liv”.

Mer poliser. Enligt Dagens Nyheter hade Sverige 2017 en förhållandevis låg polistäthet på 195 poliser per 100 000 invånare. USA har en mycket större polistäthet med284 poliser på 100 000 invånare. Och det gängbaserade våldet i USA grasserar som aldrig förr, alla poliserna till trots. Rent logiskt skulle det ju också behövas en fullständig armé av poliser för att ha en daglig och stundlig närvaro i utsatta områden, det skulle behövas ett ständigt eko av stöveltramp. Allt under denna nivå kan kringgås för en planerad skjutning, och OM polisen skulle vara där skulle skjutningen helt enkelt inbegripa dem också.Ingen effekt på gängvåld och förortsproblem, alltså.

Stängda gränser. Flyktingar är inte kriminella per definition. Bland de desperata människor som kommer till våra gränser finns det naturligtvis kriminella personer, som det finns i varje ansamling av människor. De flesta kriminella personer överhuvudtaget är inte heller gängmedlemmar och skjutare, de ägnar sig åt andra, mindre skakande brott som stöld och bedrägeri. Genom att stänga gränserna åstadkommer man vissa saker: ökad desperation och nöd bland de avvisade och därmed ökad brottslighet–fast förstås inte på svensk mark, ökad människosmuggling och trafficking som också är kriminella handlingar och ofta leder in människor på kriminella banor, minskad arbetskraftsreserv för samhällets alla skitjobb och en god dos förhärligande av det inhemska förtrycket, för de svenska kapitalisterna är ju ändå just svenska.Någon effekt på gängvåld, kanske, genom att rekryteringsbasen av kriminella minskar (man får ju nöja sig med de inhemska), men gängen är redan här och står inte och väntar på insläpp vid gränsen. Ökad rasism och nationalism.

Avvisning av papperslösa flyktingar som gömmer sig i Sverigeleder till ungefär samma saker. Beroende på vilka man avvisar åstadkommer man också givande imperialistiska pluspoäng i förhållande till andra borgerliga stater. Om man skickar hazarer tillbaka till döden i Afganistan får man in en fot i en imperialistisk frontzon för pipelines och råvarutransporter t.ex. Här hemmavid åstadkommer hetsjakten ett ökande missbruk bland de papperslösa, ökad utsugning som svart arbetskraft och att utsatta personer söker skydd hos kriminella gäng, vilket man ju skulle undvika.Se ovan. Splittring av arbetarklassen mellan de som har riktiga jobb och de som jobbar svart.

Främmande kulturyttringar. Antagligen tänker sig förbudsförespråkarna att militant islam rekryterar IS-krigare och terrorister med hjälp av moskéernas böneutrop. Hur det är kopplat till gängvåld har jag svårt att förstå – skjutningarna utförs knappast av religiösa fanatiker. Dessa är en annan fara, men att förbjuda religionsyttringar driver den faran under jorden, samtidigt som helt vanliga människor med en helt vanlig religion förtrycks. Förtryck föder desperation, som alla vet…Ibland säger svenska rasister dessutom att böneutropen är ett sätt att manifestera sin makt över ett område, ett sorts ”ägarskap” som infödda svenskar inte kan tolerera. Det måste bara bland de dummare argumenten i frågan.Att få människor att känna sig nedtryckta av andra människors tro eller åsikter är bara ännu ett sätt att slå in kilar bland infödda och invandrade som borde äga stadsrummet tillsammans, istället för att låta reklam och kommersiella jippon dominera stadsbilden. Ingen effekt på gängvåld och förortsproblem. Snarare förstärkning av dem.

Ingen av de här krisåtgärderna tycks alltså så särskilt effektiv mot gängvåldet när man tittar på dem… så varför ropa på dem, från vänster till höger?

Jo, det är ett sätt att legitimera den bestående ordningen – man påstår att de här problemen kan lösas inom ramen för den kapitalistiska staten, och faktiskt med insatser från den kapitalistiska staten själv. Då inställer sig nästa fråga: vilket intresse har den kapitalistiska staten av att gå med på de här kraven?

Att stänga gränserna och avvisa flyktingar kan förvisso passa staten bra i ett visst läge – men i ett annat kan man istället ropa på fler invandrare när hjulen snurrar för fullt och det behövs arbetare, eller när man vill fylla på leden av arbetslösa så att lönerna kan pressas ned och klasskampen kommer av sig. Just nu vill man gärna minimera kostnaderna för integrering och utbildning och hålla arbetslösheten på en låg men tillräcklig nivå för de aktuella kapitalistiska behoven.En ny situation med militanta arbetare eller en rejäl ekonomisk boomkan säkert göratongångarna mer toleranta. Att ha fler poliser är alltid bra, det håller orosmoment på mattan, vare sig de är gängmedlemmar eller revolutionära arbetare. Att trycka ner det främmande för att skapa motsättningar mellan invandrare och infödda svenskar är också bra, för det låter folk fokusera på annat än utsugning, strejkrätt, arbetslöshet och andra verkliga problem. Så de här kraven som framförs är egentligen inget nytt och speciellt, de är bara den kapitalistiska statens krav, omformulerade en smula för att passa in i respektive partis retorik. De kommer, när och om de genomförs i större grad (för en hel del är ju redan praxis), inte att skapa ett lugnt och trivsamt samhälle för vanliga arbetare. Jag tror knappt ens det blir lugnare på gatan.

Så vad med arbetarklassens marsch högerut? Kan den hejdas om systemet klämmer fram fler poliser och trycker till mot alla slags invandrare? Kanske det. Om ett parti antar samma åtgärder och program som de bruna, så finns det ju ingen anledning för den bruninspirerade att flytta på sig, liksom. Då har den bruna politiken flyttat på sig istället för arbetarklassen –och det är väl rätt tveksamt om det skulle vara en stor förbättring.

Ropandet på aktion från den kapitalistiska staten är alltså vilseledande i allra högsta grad. Det ger illusionen av att staten är allas stat, att den ska hjälpa vanligt folk att bemästra sina problem och att den faktiskt är till för oss. Det är inte förvånande att de politiska partier som agerar inom den här staten och som är dess ansikte utåt –  dess i bästa fall aningslösa och i sämsta fall korrupta förlängda arm och som profiterar ganska bra på det –  har poliser, gränsskydd och invandrarfientlighet på sin agenda. Lite mer förvånande är det förstås att ett parti som kallar sig kommunistiskt har det, fast egentligen… de vill väl in i den gosiga värmen, bara.

Så till sist: Det är klart att man kan förändra den här situationen. Genom att organisera, genom att kämpa och flytta fram de vanliga, arbetande människornas positioner uppnår man förändringar. Man tvingar den kapitalistiska staten på reträtt och till eftergifter. Det kan man göra fastän man till en början saknar kraften att kullkasta denna stat – att vara revolutionär är inte att sitta och trycka och vänta på revolutionen. Fotboll och biljard löser inte problemen, skriver KP:s Hardewall. Det är så rätt, men är han där på biljarden och pratar med ungdomarna om ett annat samhälle, en annan stat?

Sveriges Kommunistiska Parti SKP är oftast inte heller där måste jag ju tillstå, men det beror inte på att vi vill in i den gosiga värmen och förnöter tiden på att hitta en väg. Vi är ett litet parti med begränsade resurser – men där vi kan finns vi på plats, och vi slösar inte vår kraft på att skrika efter hjälp från den borgerliga staten.

Marina Weilguni

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.